Panikprioritera

De första texterna ligger redan och väntar. De kommer inte att rätta sig själva. De kommer inte att försvinna hur jag än låtsas att de inte finns. Det är som om ett elektriskt fält omger dem. Även om jag tar omvägar runt väskan så är den brännhet och sänder ut skuldkänslevågor. Pappren bara ligger där och stirrar genom väskväggen, liksom följer mig med blicken.

Det är mycket man vill hinna. Tänk dig exempelvis att du plötsligt kommer på att köksluckorna skulle ha målats denna sommar. Fram med penseln. Frenetiskt arbete. Mitt i ett penseldrag tittar du upp och ser att solen skiner. Hjälp, jag måste hinna njuta av vädret! Ut i solen. Blunda. Njut. Inte en sekund att förlora för snart är sommaren över och uppsatser kommer fortsätta att strömma in. Några ynka minuter förflyter sen kommer den envisa äh-det-duger-inte-att-sitta-här-och-slappa-känslan.

Inte en enda hobbyrättare har hört av sig. Inte ens en enda liten pensionerad, sjukskriven eller föräldraledig fröken har gett sig till känna. Suck!