Rensa

Man kan behöva rensa hjärnan ibland. Eller vinden. Kanske källaren. En gång fick jag och min bror rensa pappas lägenhet eftersom han inte skulle bo där mer. Ett gulnat kärleksbrev, egenhändigt skrivna vykort från fjärran land, dagboksanteckningar…

”Kolla en uppstoppad ekorre! Vill du ha den? Nähä inte det. Inte jag heller, ha ha ha. Asså, typiskt farsan!” Ner i sopsäcken med sig! Fort går besluten vid sorgerensing. Ont. Minnen. Glada också. Virrvarr.

Några år senare är vi samlade hos faster som tar med sig döttrarna in i förrådet för att hämta lite leksaker. Äkta Barbies från 1972 minsann. Jag blir nostalgisk. ”NÄMEN ÅÅÅÅÅHHHHHH! En sån hade morfar!!!” Blixtsnabb respons: ”Det ÄR den som er morfar hade. Vill ni ha den? KLART ni ska ha den!!!”

Vem kan värja sig när överlyckliga avkommor tågar målmedvetet mot en? Jag förklarar först efter några år hur vi febrilt försökt göra oss av med tingesten och hur jag tänkt: ”Kom inte dragandes med skiten igen!”. Nu står släktkloenoden alltså här – orensad.

Landgörst

Nu kommer den snart! Vadå? Boken om Landgörst förstås! Jag längtar. Den verkar bli så fin, så tänkvärd och så vacker. Och för oss otåliga finns en blogg. Kika in vet ja!
http://landgorst.blogspot.com/

Pisspolare

Stället studsar, svischar och svajar. Vi är glada och lite stolta; nattklubb minsann.

Är regnbågsställen alltid så här trevliga? Till och med när vännen hukar sig ner och pissar på golvet är snubben som står närmst vänlig.

När jag har klackat ut från toa på mina salsapjuck reser hon sig upp. Killens artiga chockmin byts mot hejdlöst gapskratt när han inser att det inte var frågan om någon aspackad brud som hukande lättat på trycket. Det är skorna hon har böjt sig för att spana efter i glipan mellan dörr och golv.

Vi bubblar också över av garv och gungar glatt vidare genom Stockholmsnatten. Leendet är ännu är kvar på mina läppar.

Farmor

Farmor 93 fattar inte:
"Varför har jag överlevt alla de andra?"
Varför just hon måste slå åldersrekord.

Kramar hejdå
börjar bli van
tänka
sista?

Från Jokkmokk till Stockholm vid 20.
De små bruna ögonen vittnar same.

Gott i själen - för oss båda -
språka en stund.
Doppa skorpa.
Få godkänt: "Du kan kok káffe"

Huvudstan

centralstationsmöte
år av händelser att prata ikapp
minnen, glädje, sorg, framtid
tack å hej - nästa tjej (och grej)
Chinateatern Hairspray - yeah!
positiv-kraft-spalliga
nattklubb, Zipper
sore feet - happy faces
gästrum
nite nite
helgen slut =
Stockholmsmässan å skolforum

Packad

...resväskan alltså. Ska vara i huvudstan i fyra dar; vän- respektive fortbildning. Chinateatern och Hairspray är först ut. So long!

Sunesson-sök

Jag har snöat in lite på alla karlar som ringer och frågar ut mig om mitt liv. Den ena ringde vid ett tillfälle när jag var tjugo och den andra häromdagen (för att genomföra en undersökning åt Sveriges landsting, men ändå). Nu har jag i alla fall kollat upp Sunesson som ringde för tjugo år sedan. Han finns kvar i Stockholm. Tänk om jag skulle få för mig att spela hämd-psyko, hämta ut hans ungar från dagis, eller telefonera så lilla frugan börjar undra. Understimulerad, hämndlysten gammal flamma på väg till Stockholm - Beware Sunesson!

Har du förresten googlat fram information om en privatperson någon gång? Det känns psyko om något! Jag kände mig som en smygtittare. Om man som Sunesson har egen firma så finns en hel del uppgifter att hämta; i princip allt utom de fyra sista siffrorna i personnumret. Det var ett roligt spån, men nä, lite väl creepy för min smak. Dessutom har jag faktiskt noll intresse av att veta mer om honom – tack o lov!

Dela med dig!

Min pappa var Cornelis Vreeswijk-typen tror jag. Levde i lite sus och dus, hade många kvinnor och delade spontant med sig av det han hade – när han hade något bör dock tilläggas. Han lever inte längre och jag har bestämt mig på att fokusera på det ljusa.

En typisk farsan-grej var att han bjöd alla på allting när han fick chansen. Det gjorde förvisso att han hamnade i skuld titt som tätt. Han var omtyckt och älskad av många. Exempelvis kom tolv föredettingar till hans begravning, inklusive min mamma. Jag har inte vuxit upp med min far, men kanske har jag fått ärva åtminstone lite av hans spontanitet.

Det känns ganska bra att impulsivt bjuda en pank yngling på kaffe eller ge bort familjens massäck till någon skamsen skepnad som släntrar ut från fyllecellen en bister sommarmorgon. Det är småslantar men jag är glad över att ha ärvt någon generös-gen. Det gör gott för själen att ge utan att förvänta sig något tillbaka. En picknick smakar mycket godare om man delar den.

Vad gör du nuförtiden?

Kim har ringt. Vi pratade länge om en massa olika saker. Han hade så mycket han ville veta om mig. Hur kunde jag vara säker på att Kim var Kim och inte Mr Sunesson? Innan vi la på undrade han om han fick ringa igen. Det fick han – om än lite motvilligt gick jag med på det.

Sunesson var en mystisk typ. Han ringade inte för att utföra undersökningar åt Sveriges landsting, som Kim. Han ringde från ett försäkringsbolag och ställde trehundraåttiotvå ”försäkrings-bolags-frågor”: civilstånd, barn, typ av bil, boendeform, årsinkomst samt om jag var lycklig i mitt förhållande. Det sista sa han aldrig fast det var det han helst ville veta.

"Föräkringssnubben" var nämligen en kille som jag hade kärat ner mig i när jag var fjorton år och bodde i Stockholm över sommaren. Han var snäll, hade snygg svart slänglugg och han fick mig att känna pirr i magen. Men grabbens ihärdiga uppmärksamhet tröttade snart ut mig. Vi fortsatte att träffas. Jag hade ändå inte så stort umgänge i stan och det var inte helt otrevligt. Relationen tog slut med sommarlovet.

Så ringde han alltså plötsligt en kväll och lurade till sin en massa fakta om mitt liv. Min sambo blev fly förbannad, jag kände mig skärskådad och min jobbarkompis kallade honom för psykfall och förbjöd mig att prata med honom igen. Så farligt var det väl inte?! Metoden var förvisso plump, men det hela var ganska oskyldigt. Och lite hedrande.

Jag har aldrig hört av min sommarflirt igen. Kim ringde i alla fall för att kolla hur min kontakt med sjukvården hade varit det senaste året. Det var så mycket han ville veta om mig. Tänk om han inte ringde för landstinget after all. Man kan ju alltid hoppas.

Vikt av dikt

Jag tänker att vi människor behöver använda fantasi och kreativitet - dels för att förstå men också för att stå ut med omvärlden. Alf Henriksson diktar om behovet i DN 1975:

Dagens fakta, du store,
sammansnörper vår själ.
Om inte sagorna vore
skulle vi ledas ihjäl.

Om inte historier spunnes
skulle livsglödjen hastigt ta slut
Om inte musiken funnes
skulle vi aldrig stå ut.

Mitt facebook

Jo, jag funderar lite över det här med facebook. Det är ganska märkligt att jag från att ha varit skeptisk nu är omvänd och tycker det är ett välkommet vardagsnöje, om än lätt beroendeframkallande. Det är närapå samma nyfikna känsla att läsa om vad ”vännerna” (som alla kallas oavsett hur nära vi står varandra) har gjort den senaste tiden, som det var att se nya avsnitt av tv-serien Dallas när det begav sig.

Dallas gick för övrigt när jag gick i sexan - eller började gå - för de smygspelar säkert in nya avsnitt fortfarande. Jag fick förhandla hårt för att få titta. Alla under 18 skulle nämligen i säng före 20.00 på 70- och 80-talet. Och Dallas slutade 20.30. Jag kanske inte har rätta åldern för facebook heller förresten. Vissa ungdomar tycker att tanter på trettio och däröver borde hålla sig borta.

Jag är i alla fall för gammal för att ha sett Big Brother och för ung för att inte veta vad det är. De som följde dokusåpan var antagligen intresserade av vad som skulle inträffa härnäst. Såpan utspelar sig i rummet mellan dokumentär och fiktion. Där placerar jag facebook också. Underfundiga humoristiska inlägg varvas med allvarliga och djupa. Kort och gott.

Det är mest människor som är pratiga *irl som slänger sig in i samtalen. Det betyder förmodligen inte att de som är inaktiva inte har någon åsikt. Men man kan ju inte veta - eftersom de är... - inaktiva. De talar inte om vad de tycker eller ens vad de tänker. Jag hoppas så för deras skull att de åtminstone tänker.

Jag är van att prata med människor om dagarna så dialogen är redan igång, liksom. Det är inte någon stor grej att tycka till om lite av varje - bara att slänga iväg några rader. Vi som håller låda borde kanske visa viss förståelse för dem som är mer inne på peep-show-varianten (även om det är intressant att de har valt att gå med och sedan låta andra "göra jobbet").

Viljan/förmågan att föra en dialog var sämre när jag studerade på högskolan än nu. Vi hade undervisning ca 12h/v - resten arbetade man ensam, tyst i sin egen takt. De mänskliga mötena var färre och min förmåga att kommunicera blev därmed sämre. Sen fick jag bättre självförtroende igen när jag fick jobb och åter träffade mycket folk. Samma känsla infann sig när jag var föräldraledig vs gick tillbaks till jobbet.

Jag tänker så här: Om livet är socialt rikt i övrigt så kan facebook vara bra och underhållande. Om det är ensamt och tunt på innehåll och kontaktytorna i vardagen få, känns det antagligen bara ihåligt och ytligt att delta i fragmentariska samtal (som det faktiskt ofta är). Facebook får aldrig ersätta det mänskliga mötet. Men facebookandet är solklart en rolig extrakrydda. Jag undrar vad Sue Ellen hade gillat det?

*irl = "in real life" det vill säga: "i verkliga livet" (för er som inte förstår ungdomska eller utrikiska så bra)

Också kärlek

Just nu går ”Här är ditt liv” på TV. Ingvar Oldsberg guidar Sissela Kyle genom livets ljus och mörker. Det är egentligen ganska närgånget, som vilken reality-såpa som helst faktiskt. Det finns säkert en massa människor som tycker att reality-såpor är förkastligt skräp medan Oldsberg-underhållning är konstnärligt förträffligt.

Jag vet ärligt talat inte så mycket om någotdera men jag vet däremot att jag blev rörd när Peter Stormare ringde från USA och bedyrade sin kärlek till Sissela. De har gått scenskolan ihop och upplevde kärlek vid första ögonkastet. Det var inte som kärleken mellan en kvinna och en man utan snarare som en slags syskonkärlek.

Omedelbar igenkänning! Vi pluggade ihop. Vi pratade ihop. Vi skrattade ihop. Vi grät ihop. Vi stressade ihop. Vi skrev ihop. Vi reste ihop. Vi åt ihop. Vi festade ihop. Vi rök ihop. Vi håller ihop. Nu ska jag ringa!

Krogragg

Jag och en kompis tog en sväng till krogen igår. Där fanns gott om gubbar som raggade på småtjejer.

"Jag har jobbat som de å de i så å så många år. Jag var mycket populär på det jobbet. Den å den var däremot INTE alls poppis medans JAG – alltså denna enastående skapelse du nu har framför dig och som du säkert skulle finna nöje i att roa dig lite extra med – är i det närmaste, så när som på den och den skavanken, perfekt. Efter denna ölen är jag nog faktiskt HELT perfekt. Ja, så är det!"

Bla bla bla – de små snärtorna föll inte för gubbarnas orerande även om de var mer än tjugo år äldre och borde veta bäst. Va fasen vi är ju ändå i fyrtioårsåldern och fattar bättre. Gubbar som raggar på småtjejer – usch å fy!

P.S. OM du nödvändigtvis, mot förmodan, trots allt, skulle vilja ha lite uppmärksamhet när du är på krogen, gör då inte samma misstag som jag och gå ut med en alltför snygg kompis. ;-)

Carl Olof Berg ger vinylminnen

Jag har varit med döttrarna på Carl Olof Berg Stand Up! Jag blir alltid glad när en underdog hittar sig själv och får revansch. Det blev flera skratt och en liten tår. Visst kan man flytta berg – det gäller bara att inte ge upp!

En del igenkänning blev det för min del. Minns du att man kunde lyssna på musiken inne i skivaffären innan man bestämde sig? Själv gick jag alltid till Domus Skivbar och drömde mig bort. Jag stod där med de feta hörlurarna tryckta mot skallen. Expediten fick spela än den ena, än den andra plattan. Jag förvandlades till någon annan. Eller blev jag bara mig själv? I vilket fall så var den lilla fräkniga bruttan den hon ville vara, tills den förnedrande repliken: ”Ska du handla eller inte?”abrupt förde henne åter till verkligheten.

Jag hade sällan några fickpengar. Det hade inte så många av mina klasskompisar heller vad jag minns. Så det var nog inte unikt synd om just mig. Med lite tur kunde jag skrapa ihop till en singel. En LP var värd en förmögenhet. Jag hade vi ingen sådan. Men drömmar hade jag – då som nu. Tack Carl Olof för att du påminde mig om några av dem.

Frans lärare

Frans Strandberg skriver i sin blogg om första året på samhällsprogrammet i Gävle:

”Min klass har fått en lärarpraktikant att tortera. Hon kommer seriöst att dö inom några dagar, det är ingenting jag bara hittar på. Jag har inget speciellt att säga om henne men hon verkar vara allmänt förslappad och tafflig…”

Tack Frans! Du får mig att leende minnas tiden som lärarvikare.

Ibland trodde glinen att jag skulle vara tappad bakom en vagn, född i farstun och vara IQ-befriad på samma gång. Ack vad de bedrog sig de små liven. Jag minns deras: Hur-lång-tid-kommer-det-att-ta-innan-hon-är- knäckt-blickar.

Självklart kunde det vara pirrigt att komma in en ny grupp. Men det var ofta en trigger också. Faktum är att det många gånger var ett enkelt uppdrag att få dem med sig. Man var ju bara en gästartist. Ingen behövde uppleva tristessen av att ha samma torra typ framför sig hundra sega kurstimmar (som mina elever måste nuförtiden).

Som vikarie hade jag alltid med mig några säkra-kort-upplägg. Det var också viktigt att se positiv ut, vara stadig på blicken samt inte vika undan när stöddisen i klassen försökte pissa revir. Skannar man av en hop människor så är det ofta mycket enkelt att se vem som är drivande i gänget. Gå på den individen snabbt som ögat med någon uppmuntrande kommentar och vips så har du vunnit förtroendet från hela gänget - i bästa fall bör dock tilläggas.

Jag minns hur ett gäng sjuor satt fängslade när jag läste högt för dem. Jag minns hur några åttor kiknade av skratt när de lekte charader. Och jag minns hur en grupp på samhällsprogrammet i Gävle bönade och bad att just jag skulle ansöka om att få bli deras nye engelsklärare.

http://www.katrinsgoodiebag.se/blog/frans/lararna-smyglaser-jag-visste-det/

Älskande

Hon hade funderingar på att skaffa en älskare. Det fanns ju så mycket rastlöshet att få utlopp för. Dessutom hade hon långt om länge upptäckt sin aura, en slags utstrålning, som lockade till sig.

Uppvaktning
Lockelse
Knän viker
Kinder blossar
Konkreta förslag
Hjärtat rusar
Vi äger världen
Allt är till för oss
Ja!
Eller?

En kärleksaffär vid sidan om verkade rörigt. Den kunde såra så många människor. Hon talade om för honom. Han talade om för henne. Ingen är ensam. Sida vid sida flyr de bort – tillbaks -

in i varandra
igen

Bank-beröm

Minns du hur jag klagade över en liten Bank Brat som fick godkänt i ordning men underkänt i uppförande? Stan är liten, ryktet har spridit sig och självaste bankchefen ringde nyss och bad om ursäkt. The Big Boss kommer att ta Brat-Busen i örat. Dottern kompenseras med biobiljetter. Tack ska ni ha!

Söndagsaktiv

Denna vilodag har spenderats passivt på en hård träbänk i en skräning gympahall. Av de åtta timmar vi var hemifrån fick vi se gymnasterna ”in action” under cirka två minuter – delat på tio individer. Nåväl, det är väl ingen som på sin dödsbädd tänker: ”Det enda jag ångrar i livet är att jag spenderade för mycket tid på mina barn.” Så här beskrev äldsta dottern sin hobby i en skoluppgift när hon gick i åttan:

En fantastisk men galen sport

En tanke slog mig på väg till träningen häromdagen. Vad är det för sport jag håller på med egentligen? Jag och mina lagkamrater brukar ofta prata om att vi måste vara galna som håller på med denna sport.

Tänk dig själv att springa samma sträcka, volta och krascha, få massor av kritik, svettas, gråta, skada sig och dansa samma dans tio timmar i veckan. Dessutom betalar man pengar för det.

Men trots alla konstigheter kring gymnastiken så är det något unikt, lockande och speciellt med den: pirret när man ska göra något nytt, glädjen när man klarar något man aldrig tidigare gjort och nervositeten när det är ens tur att tävla.

På tal om att tävla, när normala människor unnar sig en sovmorgon på helgen är det inte ovanligt att en tävlingsgymnast kliver upp klockan sex på morgonen för att tillbringa sin dag i en svettig idrottshall. Där ska man äntligen få visa upp de konster laget länge övat på och se hur bra man ligger till.

Föreställ dig att du befinner dig i hallen som dunkar av technomusik och golvet är täckt av ivriga gymnaster. I hörnen ses sjukvårdspersonal, med fascinerade miner, sitta beredda på att rycka in om någon skulle skada sig. Då och då försöker du kika på hur motståndarna kör och du lockas allt mer av att få känna guldmedaljens sträva band mot din hals. I den korta pausen tar du några tuggor av din klibbiga pasta och lugnar ner dina nerver. Äntligen är det din tur att tävla och du känner hur adrenalinet börjar pumpa.

Oj vad tiden går fort! Träningen börjar om en stund. Nu måste jag sluta om jag ska hinna. Galen eller ej, jag har längtat hela dagen.

Raggningsknep

- Gillar du tacos?
- Ja.
- Men vad intressant! Det gör jag också.

Man lär kunna ragga upp vilken snygging som helst med vilken öppningsreplik som helst, bara man får det att låta som ett unikt sammanträffande att just ni två, du och den du raggar på, har något alldeles särskilt gemensamt.

Jag hörde om en kille i 20-årsåldern som spenderade åtskilliga tusenlappar på en raggningskurs. Han berättade stolt för vännerna om alla knep som skulle omvandla honom till en fantastisk charmör. En av polarna hade lyssnat och lärt samt övat upp sin raggningskonst så i den milda grad att han aldrig behövde gå hem tomhänt.

Många är de unga damer som trånande gråtit sig till sömns efter hans åtråvärda väsen. Talets gåva, rätt replik till rätt brud och med perfekt timing därtill. Så kom plötsligt en vändning. En vacker dag var det stopp. Axlarna sjönk ihop och blicken blev matt och trött.

Ynglingens kaxiga framtoning hade bytts mot en vek ingen-vill-ha-mig-uppenbarelse. Grabben hade fallit på eget grepp – åkt dit som bara den. Kärat ner sig i en playgirl. Han fick smaka sin egen beska medicin. Det var ett hårt slag men lärdomen gjorde nytta - han är en ödmjuk person idag.

Vad hände med killen som gick kursen då? Han har fortfarande aldrig lyckats ragga upp någon tjej. Dyr kurs – inga kvinns. Undra om det verkligen är tjejer han föredrar. Oavsett, så är det bäst att alltid vara sig själv – don’t you think?

Hard to please

Rastlösheten har slagit till igen. Ibland hjälper det inte vad jag gör – jag är ändå rastlös. Jag jobbar, tränar, umgås med vänner samt konsumerar kultur av alla de slag. Ändå blir jag inte riktigt nöjd. Det är som ett hål inom mig ständigt gapar efter att fyllas.

Senast jag kände mig tillfredsställd var när jag:
- dansade till latinska rytmer
- älskade
- såg barnen tävla
- hade fokuserade elever
- satt i sorlet på nån schaskig pub
- fikade på stan
- hörde Ebbot sjunga live (ryser bara jag tänker på det)
- åkte tåg

Jag har förmågan att njuta av mig själv och andra men varför kan jag inte bara vara nöjd med det? Idag hade jag en helt fullspäckad dag med en massa läckra intryck. Ändå var det som gav mig en glädjestöt i bröstet en ung kille med resväska. Jag såg honom bara hastigt i ögonvrån. Han hade fladdrande hår och gick mot stationen med raska steg.

Blotta tanken på att han skulle åka någonstans – Bort? Hem? Strunt samma – fick mig att känna mig fri. Resa! Det är när jag ser nysyner och träffar multikulti jag lever helt och fullt. Det hade varit enklare att vara belåten jämt, att slippa lyfta på varenda sten. Men jag, jag kommer förmodligen alltid att undra vad som döljer sig om hörnet - härligt och en smula jobbigt!

Go' kväll

Jag får panik på glättiga, klena karlar i mys-pys-program med lika mesmuntra vinjetter. Om jag har bestämt mig för att obekymrat okynneszappa mig igenom kvällen så vill jag slippa dryga, inställsamma kockar som sprudlande beskriver små käcka anrättningar. Mes-propps-programledare med sammetslen stämma och cockerspanielblick bör också bannlysas.

Jag får genusfobi! Hatar att erkänna det – men jag föredrar rediga karlar med raspigt mörk stämma och rejäla labbar som målmedvetet rör runt i grytorna. Snyggingar som självsäkert slickar sig om fingrarna och med djurisk blick suger till sig uppmärksamhet - det är min melodi.

Bank Brat

Hjälp! Jag håller på att förvandlas till gnällkärring. Eller, jag börjar moget och insiktsfullt få alltmer klart för mig hur andra borde sköta sina jobb, om ni så vill. Det är en tolkningsfråga. Och detta är min blogg, alltså har jag tolkningsföreträde. Jag äger makten. Det borde skitungen med kotlettfrilla ha fattat innan han snäste av mig och min avkomma på banken tidigare idag.

Dottern fyller tretton just idag och precis som storasyster ville hon öppna eget bankkonto dagen till ära. Vi bestämde träff efter skolan. Förväntan låg i luften – egen legitimation, internetbank och uttagskort. Med sådana attiraljer är man minsann ingen barnunge längre. Detta är stort! Vet små bratz förresten vilka uppoffringar en familj av vår kaliber måste göra för att få loss en enda futtig timma under kontorstid? Skulle inte tro det!

Nåväl, vi lyckades hinna till banken innan stängning. En liten stiff streber tog emot. Han svassade säkert till sin stol och sneglade stöddigt mot kundstolarna framför sitt perfektionistiska skrivbord. Inte en min. Okej, tänkte jag och skannade snabbt av ynglingen: Mycket ung. Bakåtslick. Välputsad. Rigid hållning. Död blick. Nervös? Ny på jobbet? Ha överseende! Hjälp honom på traven!

- Jo, det dottern som är kunden, log jag fram och lät henne få stolen mittemot ungtuppen. Det är dags att öppna ett ungdomskonto så här på trettonårsdagen...
- Har ni fullmakt? avbröt han stelt utan antydan till vare sig mimik eller ett väl passande ” Grattis på födelsedagen”.
- Ehh, nej vi är ju redan kunder här i bank…, leendet stelnade en aning när jag mötte hans kalla blick.
- Är du ensam vårdnadshavare? fortsatte han med överlägsen min.

Här lämnade jag förmodligen en kort paus för att bearbeta hans mycket burdusa sätt. Jag kände hur grabbens otåliga blickar brände. Som den ständiga studerare av kroppsspråk jag är, upplevde jag total likgiltighet med snudd på förakt från den unge banker-wannaben.

- Neeaee, men vi har ju alla familjens ärenden här och har öppnat samma konto en gång förut när…
- Så här går det inte till! Båda måste skriva under! Eller fylla i en fullmakt! Information rabblades monotont upp – kort och torrt.
- Okej, då gör vi beställningen, så kan min man skriva under på vägen hem från jobbet.

Nu var mitt tonfall sådär lite käckt optimistiskt som om jag ville hjälpa honom att hitta en lösning som kunde tilltala oss båda – en så kallad win-win solution. Men Mr know-it-all ville inte ha någon win-win situation. Han ville göra det som han ansåg vara det enda rätta. Parveln gick inte att beveka. Han avslutade stående, blickandes ner på oss.

Uppfattade han ens att kunden framför honom fyllde år? Förstod han att detta första förväntansfulla möte med banken kunde leda till ett långt förtroende framöver? Trodde grabben att vi var där för hans skull? Någon borde tala om för honom att han bör få kunderna att känna att det är tvärtom, att han är där för dem. Det är möjligt att hade har rätt i sak men gossen behöver definitivt en charmkurs.

Visst, jag blev uppretad av bankkillens överlägsna stil men samtidigt full i skratt över hans plumpa tillvägagångssätt. När vi lämnade banken sneglade dottern åt mitt håll och frågade om de inte borde behandla folk lite bättre. Jag log inombords och tänkte nöjt att hon kommer att visa mer sunt förnuft på sitt första jobb än denne bank-brat-boy.

Flyg fula fluga

Hemmet är putsat. I morgon ska nämligen en tonåring firas. Småbarnsåren har flugit sin kos. Liten blir alltmer krävande. I denna stund förväntas exempelvis de stackars utmattade föräldrarna att hitta en död insekt åt telingen. Den ska inte få en högtidlig begravning om någon nu trodde det. Nej, den ska obarmhärtigt synas under luppen.

Vad håller de på med i skolorna nuförtiden? Det är illa ställt när ungarna måste släpa dit torra lik för att bli godkända. Tydligen bör man kunna massakrera avlidna flygfän för att klara sig i livet. Och jag som för en gångs skull, morgondagens födelsedag till ära, hade trollat bort de små kropparna innan de hade samlat alltför mycket damm. Se, det är onödigt att städa!

Atjoo!

Frans Strandbergs blogg

Jag hittade Frans av en slump när jag läste "I brevlådan" på sidan 4 i dagens söndagsbilaga av Aftonbladet. Grabben är född 1993 och skriver underhållande och träffsäkert. Han bloggar om vardagliga ämnen såsom sin torra engelsklärare - så jag tänkte att han säkert har ett och annat att lära mig. :-)

Döm själva:

"Hej, det är jag som är Frans. Jag sitter på min so-lektion och fuskjobbar lite, läraren bryr sig inte. Jag är 15 år och har oturen att bo i Gävle, jordens håla. Ni kan kalla mig småstadspojken.
Jag har ingen aning hur jag hamnade på denna sidan, det bara hände, men nu är jag här, redo att förgylla era dagar. Jag skriver om mitt halvt patetiska liv på ett skabbigt kommunalt gymnasium. Jag blir aldrig bjuden på fest och om jag hade blivit det så hade jag varit den tråkiga personen som inte dricker och alltid går hem först. Har helvetiska humörsvängningar och är allmänt pubertal men ändå inte. Jag känner mig som 35 inombords, minst!
Om ni tröttnat på Kissie och Dessie & co så finns jag här redo att tillfredsställa er dagliga bloggdos. Här kommer ni inte få läsa om dagens outfit, det existerar inte. Det är så mycket roligare att skriva om hatutbrott mot lärare och vem som åkte ut ur Idol igår. Jag är säker på att vi kommer ha det urtrevligt tillsammans. Welcome.."

http://www.katrinsgoodiebag.se/blog/frans/det-ar-jag-som-ar-frans/

Chili - Dos and don’ts

Värdelöst vetande kanske någon tänker. Denne ”någon” har sannolikt inte provat nedanstående – men det har jag, alltsammans.

”Dos” topp tre
3. hänga frukterna på tråd som vacker prydnad
2. laga mat med chili i alla möjliga varianter
1. besöka Chilibar i Moalboal http://www.chili4fun.com/frame1.htm

”Don’ts” topp tre
3. mata bebisar med läckerheterna
2. klia sig i ögonen med chili på händerna - aoutch
1. byta tampong med dito – aaaouch!

The Road Not Taken

Ibland kommer känslan av att vara lite, lite fel – en subtil nyans, knappt märkbar men ändå kännbar. Det gäller att vara sann mot sig själv. Robert Frosts dikt The Road Not Taken får mig att känna att vi alla har en given plats i tillvaron - det gäller bara att våga välja:

I skogen vägen delas i två, och Jag -
Jag valde den som trampats av få,
Och det har gjort hela skillnaden

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveller, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I--
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference

Robert Frost