Gott Nytt År

2011, ja jävlar!

Året började inte så muntert. Såren efter sommarens storm var öppna och varje vindpust sved i dem. Jag hade brutit upp med barnens far under 2010 och börjat leva igen på nåt vis. Eller mer rättvist - jag gick på fler cylindrar, för levt hade jag förstås gjort hela tiden.

Barnen, vännerna och jobbet höll mig i schack. Sakta började min blick att vändas uppåt och jag kände med glädje igen min forna nyfikenhet på livet. Fast nu var jag plötsligt vuxen. Vad det nu är? Tonårstrotsigt kastade jag mig ut. Och jag gjorde saker mot mitt vågande. Som att nätdejta till exempel.

Det finns en massa trevliga, vänligt sinnade, människor därute. Det blev några trevande fikastunder med Chattmannen i Malmö i februari och han med gula bilen från Lerum runt påsk. Med Askersundsmannen gjorde jag ett seriösare försök under våren och försommaren. Men något skavde. Sen stack jag till Prag med Eva.

Älskade Eva! Hur hade denna röriga tid tett sig utan dig? Långa diskussioner om allmänmänskliga existentiella funderingar, om livet, barnen - och kärleken. Mitt i alltsammans klack det till i mig. Därinne på Starbucks, till spårvagnarnas rasslande och med de uråldriga stenhusen som kuliss, kom jag på hur det måste vara. Jag bryter. Det är bra som det är. Livet är rikt och härligt.

Kanske är det så, att man måste vara klar med sig själv först, innan man kan ta emot den stora kärleken. När jag kom hem från resan låg där ett rykande färskt mejl i min inbox. Vi träffades några gånger och snart fylldes hela mitt väsen av vetskapen att det är Han. Nu sitter jag här, i hans vardagsrum, på årets sista dag och välkomnar ett varmt och kärleksfullt GOTT NYTT ÅR!

Jullov

Jag klarade slutspurten och stupade över mållinjen in i jullovsland. Julen var lugn och fin, rofylld och harmonisk. En förkylning plockade ner mig och jag halvslumrade igenom julaftonen, låg och lyssnade på glada jeopardy-röster i köket från soffan i vardagsrummet.

Allt tycks ha satt sig. Jerker och Katrine/Katrine och Jerker - inget konstigt med det. Och mitt hjärta ler. Idag är det ombytta roller: jag som ligger och drar mig och han som har gått till jobbet. Ofta har det varit tvärtom och då har jag tänkt att jag inte är klok som lämnar hemmet med en så läcker man kvar i sängen.

Förkylningen börjar släppa och ikväll ska jag träffa barndomsvänner. Köpesallad och vin - blir bra det. Jag grunnar på ett nyårslöfte. "Promises are made to be broken" kanske, men denna gången tror jag faktiskt...

Söndag likaså

Ljuset som brinner vid köksbordet och de andra tre som sover, likt satelliter spridda i olika rum. Sömntutor är vi allihopa. Köket, en slags mittpunkt, moderskeppet där man fyller på, intar föda och utbyter tankar. När de tittar fram ur sina vrår är det dags att tända fjärde ljuset.
God söndag önskar jag alla!

Lördag bara

En sover efter sen hemkomst i natten.
En röjer i rummet och lyssnar på bok.
En är hemma hos sig för att tvätta lite.
Jag njuter i lågan från ett levande ljus.
De känns här också när de gör annat,
dessa tre som jag älskar mest av alla.

Virrvarr

Det är satans rörigt i min skalle. Just nu är det en kamp att få ihop tillräckligt med tid för rättning av nationella prov. Jag har förståelse från chefen och kan stanna hemma för att rätta då och då, men vad hjälper det när ögonen vill ramla ihop så fort jag läser en elevtext? Många elever skriver fantastiskt bra, så det är inte det att texterna tråkar ut mig. Jag säckar ihop ändå - i princip varje gång.

Mörkaste tiden på året kräver sin vila. Jag upplever inre ro, men har ändå bristande fokus. Jag glömmer saker, som farmors födelsedag till exempel. Jag tappar bort grejer, nu senast min bankdosa. Okej, jag hittade laddaren till kameran när jag vände upp och ner på allt. Och den hade varit borta i en evighet, så det var ju bra att den kom fram - men ändå. Jag missar att laga mat. Oj, vi blev visst hungriga i kväll också - det kom som en överraskning! Mitt i röran känner jag trots allt tillit till att det kommer att bli ordning ur kaoset. Det brukar det bli - så småningom.

Vår dödlighet

Vad är det som får mig att söka svar, vilja förstå sambanden och till och med bläddra igenom hans bilder på facebook? Känner du dig också lite skamsen över nyfikenhet av liknande slag? Han är inte en människa jag känner särskilt väl eller har umgåtts med speciellt mycket genom åren, men han har alltid funnits på nåt vis. Vi har slitit samma kullerstenar här i Tiny Town, sprungit på varandra i nåt gathörn då och då, nickat igenkännande. Nu kan vi aldrig göra det mer, för han lever inte längre. Konstigt. Och med ens blir jag påmind om allas vår dödlighet.

Munhugg

Alltid samma kille som stannar kvar vid lektionens slut, debattlysten och på hugget: "Katrine man kan inte säga: Vilka erfarenheter gör han? Det måste heta: Vilka erfarenheter får han?" Och så forsar en lång utläggning med en massa exempel fram medan grabben ivrigt avvaktar min respons. Denne elev får mig ofta att tänka till lite extra, ompröva mina "sanningar" och utvecklas en smula. Härligt! Denna gång fick han dock inte rätt i sakfrågan. Men det är välkommet med ifrågasättande, åtminstone när det sker med glimten i ögat och vetgirighet som drivkraft - som nu.

Hemmafixar

IKEA har gjort det igen: fått den intet ont anande helgflaneraren att sätta på sig spenderarbyxorna, lätta på pungen, hala upp. Så nu går jag här hemma och pular, packar om, packar ner, blir packad. Allt på kredit. Skoja bara, alltså det fick bli kreditkortet, det är sant, men jag är inte på pickalurven. Vore säkert roligare om man gick och huttade bland bråten i och för sig. En reflektion: Varför känner jag mig alltid som att jag "leker" hemmafru när jag får mina röjaryck. Jag har haft eget boende sen jag var 16 år och är ändå en smula ovan vid den husliga rollen. Märklisch.

Fotnot: Jag var 16 år 1985.

Julnöd

Att gnälla över pengar när man bor i vår del av världen är inte vackert, jag vet, ändå är det bara suck just nu. För när dottern har varit hos optiker o läkare och linser o mediciner är betalda så dimper den nätta räkningen på bilservice ned. Ändå har jag ju faktiskt råd med bil och borde inte klaga. Fest och jippo i alla ära - men har ni tänkt på vad alla partaj går loss på? Ta en enkel möhippa till exempel, ovärderlig förstås, värd varenda spänn, men det drar lätt iväg. Nu undrar jag bara hur jag ska fördela sista hundralappen på julklappar åt alla.