Mer Moalboal

Fantastiska människor, perfekt väder, underbara upplevelser och en nostalgisk Katrine på det. Detta nu gör mig rörd till tårar. Livet är så fint att det gör ont. Det går inte att ta på, inte att beskriva utan bara fyller mitt väsen till bredden.

Vi har badat i vattenfallen där jag och D en gång svalkat oss varma. Vi har packat rikligt med mat och dryck för heldagar pa stranden. Vi har dragit från fest till fest och från krog till krog. Vi har varit på semester i semestern till ön Bohol och i Cebu City. Och vi har dykt.

Hjärtat gör ett extra skutt när vi är nere alla fyra och barnen ser något för första gången: Lionfish, turtles, boxfish, nudibransh, seasnakes, sardines... Sardinerna kommer i gigantsika stim. Det kan blir mörkt som ett nattdyk när de drar förbi. 28-gradigt vattnet sköljer över oss när dykbåten jobbar sig tillbaks till stranden genom vågorna. Stämningen. Dofterna. Ljuden.

Det är gott att leva!

Moalboal

En tjugoettårig blond, blåögd backpacker åkte den dammiga serpentinvägsfärden i en discodunkade pimpad buss utan stötdämpare en oktoberdag 1990. Nyfiken på det mesta bytte tjejen fordon till en mc på tre hjul och sidovagn i den lilla staden och tog sig därifrån de sista skumpiga kilometrarna ner till stranden. Där klev hon av den rangliga tricyclen på "the basketball court" utanför Eve's kiosk, sneddade de tjugo metrarna tvärs över planen och hamnade rakt i hjärtat: Ocean Safari --> Nelson's diveshop.

Nu är vi tillbaks på Panagsama beach (igen), den lilla fiskebyn som blev ett dykparadis i staden Moalboal på ön Cebu, Filippinerna. Här finns utan tvekan en stor del av min själ. För vem visste att jag skulle komma att kalla Nelson för uncle och Eve auntie.

I skrivande stund hör jag en mor och hennes båda söner språka till bakgrundsljuden från syrsor och ghecko-ödlor. Luften går att ta på men den lätta brisen från havet gör att den smeker huden fint och behagligt. Hjärtat är öppet och det känns så mjukt inuti.

Under

Har du sett Bridget Jones’ Diary? Då vet du skillnaden mellan skönhet och komfort på trosområdet. Jag håller med Bridget - bekvämt is my cup of tea.

Mig kostar det tiotusentals kronor att få troslådan sorterad. Det krävs nämligen en familjesemester för att jag ska få tummen ur. Underkläderna ligger vanligtvis huller om buller, urtvättat varvat med nytt och vardagsunder blandat med festdito. Äh, förresten: Jag äger inga festtrosor, bara helt osexiga sloggikopior från Ullared, modell större.

De mest komfortabla exemplaren är nu alltså nerpackade. Kvar i lådan finns de slitna som får duga här på hemmaplan. Om jag, mot förmodan - peppar, peppar (jag tar mig på huvudet), hamnar på akuten de närmsta dagarna, så blir det iförd ett par solkiga, urblekta, noppiga ”EVE” från Gekås. Det skulle förstås vara fasansfullt förnedrande. Därför kommer jag att röra mig extra försiktigt den närmsta tiden, för det vore förfärligt pinsamt att undersökas i skabbiga trosor i händelse av en olycka.

Jag erkänner att det är lite omständligt och ganska kostsamt att rensa bland mina under. Nu är det dock gjort. Det brukar vara värt det.

Julstress?

Det känns lite busigt, en smula hemligt och mycket lyxigt att gå runt bland julstressade människor och veta att en jumbojet tar mig till mitt paradis inom kort. Alla dessa människor, som ständigt är på väg någonstans. Det är lätt att förmoda att samtliga ska göra som de flesta: handla julklappar, laga mat, göra knäck & kola, julbaka, skynda, skynda. Men en och annan är en ojulig person. Någon är muslim, en annan jude och vissa av oss drar vår kos. Befriande.

Teknik and me

Jag minns hur jag störde mig på tröga lärare som knappt visste hur en bandspelare fungerar. Nu är det jag som står där och blottar min dumhet.

En gång, precis i början av terminen, såg eleverna ut som levande frågetecken, så jag stoppade CD:n och gick övertydligt igenom frågorna ännu en gång. Jag undrade stilla om fågelholkarna framför mig var en skock analfabeter. Jag prövar igen. Men fattar de verkligen ingenting? Sitter de inne med snälle-G från nian allihopa? Hmmm, det är nåt som inte stämmer.... Fel ljudspår. My mistake. Ridå.

Änglarna på mediacentralen för över UR:s olika program på CD och DVD. Det är en suverän service att ständigt ha aktuella program till språkundervisningen. En rykande färsk CD med engelska nyheter i spelaren och frågor på innehållet utdelat. Segervisst trycker jag på play: ”Buenos días, esto es ¿Qué pasa? Con noticias en Español”, #¤%&/()=! QUE? Två misslyckanden på lika många försök. Obra.

Tredje gången gillt. Jag tänker inte låta mig besegras. Denna gång är det filmvisning = ännu en variant teknisk utrustning att utforska. Fippel, fippel: inget ljud men prima bild. Pilla, pula, panika: ingen bild men utsökt ljud – grrrrrr! Svetten börjar sippra och snart är LP-skivorna i armhålorna är ett faktum. Åhh, vad jag längtar efter gamla hederliga vinyler förresten. Tekniken var betydligt enklare. Som så ofta räddas jag i sista stund av en vänlig kollega. Bra.

Snart har jag felsökt alla artontusentrehundrasjuttiofem olika manicker i hela Varbergs kommun. Varför är inte alla apparater likadana överallt? Det är närapå omöjligt att dölja hur pantad man verkligen är med befintlig teknik.

Om

Om du gick till puben för att fira din kompis födelsedag istället för att vara skolan, hade du gått till skolan efteråt då? Och om du gick till skolan efter puben och sedan började må illa, hade du i så fall:
a, rusat hem
b, sprungit på toa
c, spytt på katedern, över lärarens alla saker?

Föräldrafritt = föräldrafrihet

Först blir det några timmars salsa, sen går vi ut och äter. Det är som om föräldrauppdraget har ändrats i ett trollslag. Ena stunden var barnen små, i nästa ögonblick är de självstäniga individer. Plötsligt har vi en massa tid över, men ingen rutin på vad vi ska göra med den – en sorts rastlöshet som är svår att få bukt med. En del kallar det 40-årskris.

Nåväl, några turer på dansgolvet sätter sprätt på välbefinnandet och man känner sig förlöst för en stund. Det beror förstås på att det är skönt att röra sig till musik, men också på alla goa prestigelösa människor som är där. Vi kan några grundturer, någon annan har rullat höfterna ett halvt liv och en tredje tar sina första stapplande salsasteg.

Efter dansen blir det krogmiddag i goda vänners lag. Jag älskar att smutta, smacka, snacka, spåna, skåla, skråla och bara vara i några timmar. Jag minns hur jag kunde längta efter friheten och nu är den här. Tjejerna är nöjda att få hemmet för sig själva och vi – vi jobbar på att hitta fotfästet.

Muta

Jag blir överlycklig av minsta blyertspenna från bokmässan. Med lite tur kommer man över nån gratisbok och det händer att jag tar två godisar i varje monter. Jag känner mig en aning kleptomanisk men gratis är gott. När man väl är man ute på äventyr så gäller det att passa på. Det är nämligen tämligen sällsynt att lärare åker på kurs, studiebesök och liknande. Därför är det en bonus om allt klaffar när man väl får chansen.

För att kunna vara borta några timmar behöver man slita lite extra för det inte ska märkas så mycket. Lektioner bör inte ställas in. Nu kanske någon undrar varför jag inte bara säger till en vikarie. Undra på! Det händer att en, inte sällan överbelastad heltidsarbetande, kollega rycker in som hjälpare. Vi vill ju unna varandra lite vardagsflärd.

I onsdags var det min tur: ”Jajjamensan – det fixar jag! Inga problem! Du hjälper mig en annan gång.” Visst! Det var ju bara det att jag hade: trehundratolv nationella prov att rätta, åkt som en skottspole mellan mina två jobb, tagit hand om Up With People-människor och kommit hem till mitt kök när jag kom på det. S H I T! Mission NOT completed. Glömt. Borta. Väck.

Idag fick en försummad klass en burk pepparkakor. Några fantastiska kollegor fick choklad att mumsa på i sitt arbetsrum. Det hade kommit en liten ängel som flugit in i salen och hjälpt eleverna tillrätta. Mina arbetskamrater var vänliga mot mig när vi sågs. Phew! Tänk om de hade gett mig "the evil eye" - jag som redan kände mig låg. Nä, de visade förståelse. Nu känns det lent inuti igen. Tack!

Värdering

Materiella ting spelar ingen roll tänkte den tantiga teenwannabeen. Tills bilen gick sönder.

Up With People

Nittio ungdomar från tjugotvå olika länder har invaderat lilla Varberg. De har ett späckat program med volontärarbete om dagarna och show på kvällarna. I måndags pratade några av dem inför ettorna på naturestet. Fantastiskt inspirerande! Det kändes ganska mesigt att ta över efter att de hade lämnat klassrummet: ”EEEEhhh, please look at page sixty eight in your course book”. Torrare än så blir det inte, liksom.

Hela klassen blev inbjuden till tisdagens föreställning. Jag gick dit med mina döttrar. Flera elever var också på plats. Vilket drag! Nuförtiden blir jag ofta gråtmild när budskap som fred på jorden, behandla varandra lika och rädda planeten framförs genom musik och dans, speciellt när unga människor står på scen. Det går rakt in i mitt förtantade hjärta.

Idag, onsdag, kom en cool amerikan från Denver till teknisterna jag har i engelska. Han och hans kompanjon, Sofie från Alingsås (the potato city of Sweden som hon uttryckte det) kollade vad gruppen kände till om USA. Mängder med fakta rabblades upp. Up with Peolpe-hjältarna stack hål ”kunskaperna” när de frågade vilka av personerna i klassen som hade varit i USA. Ingen. Noll. Zero.

Stereotyper. Generaliseringar. ”Do polar bears walk in the streets of Stockholm?” Ungdomarna fick lite att tänka på. Vi kan jobba med likabehandlingsplaner och mänskliga rättigheter varje dag i skolan men bäst genomslag får resonemangen när det är unga coola människor som för debatt. The message comes through! Tack för tre mycket uppfriskande dagar.
UP WITH PEOPLE ROCKS!