I rörelse

Nu kom jag att tänka på en sak. Det är ju piss-tråkigt att läsa om hur lyckade alla känner sig på sina jobb och hur duktiga de är på att träna å sånt. Jag borde kompensera för det snuttiga skimmer jag har klätt bloggen i på sistone. Men ni får ursäkta, jag kommer tyvärr inte på några neggiga göra-bort-mig-anekdoter just nu. Jag tror det har med musiken i mig att göra. Först alla heta salsarytmer natten lång i lördags och nu ett gympapass med musik som om ledaren hade varit hemma bland mina gamla vinyler och letat. Och jag njuter, tänker, känner och minns hur det ska vara.

men vem vänder vindarna
vem får mej att gå
dit jag aldrig gått
vem tänder stjärnorna
som bara jag ser

Eva Dahlgren

Jobbångest?

Visst kändes det lite motigt igår kväll. Det gör det nästan alltid efter ett lov. Men jag hann knappt gå in genom dörrarna på jobbet innan den känslan var borta. I mitt fall handlar motståndet om att ställa om från ledighet till jobb, inte om att själva arbetet bär emot. Jag skulle faktiskt kunna säga att jag älskar mitt jobb. Kanske inte varje minut, men väldigt ofta får jag glädjeskutt i bröstet i arbetet med elever.

Jag är tusen gånger för trött för att träna idag. Men jag gör det ändå, för jag vet så väl hur gott det är för kropp och själ. Endorfinerna börjar flöda och negativa tankar får inte fäste. Jag ska som vanligt belöna mig med en skön stund i bastun efteråt. Livet är allt ganska bra i vardagens enkelhet. Tjo!

Returneras

Packat och klart. Boardingpassen är utskrivna och tre frostbitna töser är i det närmsta redo för hemfärd. En hotellfrulle kvar, sen bär det av. Bikini behövdes inte under denna resa.

Berlin it is

Dagens lobby-surf handlar om att hitta vinatge- och second hand butiker. En nätt liten lista har jag vid min sida.

Allt är toppen, förutom att vi har frusit ihjäl 18 grr var - minst. Huvudpunkter idag var East Side Gallery och Deutsches Historisches Museum. Det sistnämnda visar just nu en otrolig Hilter-utställning.

Vi käkade tyskt igen, imorgon blir det nog indiskt eller libanesiskt. Har lovat tjejerna shopping - tar med min bok och gör mig beredd för extra fikastunder när de drar runt i sitt tempo. Alla ska ha sitt. Tjo!

Konstaterar

att det var segt att stiga upp 03.45
att hotellet är helt okej
att sightseeing i buss gav en bra överblick
att det var skönt att lura en tupp idag
att 870 spänn hade dragits per 100 euro
att det är svinkallt i Berlin
att det är varmt i hjärtat
att döttrarna är underbara att resa med
att restaurangen vi fick tips om var topp
att lobbyns Internet-uppkoppling är seg
att jag har hittat önskad info här nu
att vi är pepp inför imorgon
tjo!

H & K

Bland det första Hannas mamma sa om henne när hon föddes i november 1988 var: "Herre Gud, vad lik hon är Katrine". Det är rätt kul faktiskt, för likheten skulle visa sig på alla möjliga sätt. Trots att Hanna är 19 år yngre så umgås vi på samma våglängd och förstår varandras tankar mycket bra. Jag kan verkligen resonera med henne och hon fäller ofta sköna kommentarer. När vi låg på stranden (bilden i mitten) i somras var jag mitt i en stormy story som tog lite tankekraft. Hon sa bara: "Men hallå! ALLA behöver lite drama i sina liv!". Då kändes det faktiskt lite bättre.

Nu bor hon i Malmö sen något år, pluggar och ströjobbar om vartannat. Jag reser dit och vi pratar, strosar och dansar med skönt flöde. Det är kul att träffa Hannas vänner, eftersom de brukar kommentera att vi gör liknande gester, för oss på samma sätt och är lika i mimiken. Vi känner igen oss själva i varandra på ett självklart, ganska häftigt sätt. Och tillsammans är vi rätt starka gentemot min storebror, hennes gode far. Det är mest på skoj så klart, men ibland behöver han tryckas till.

Jag vet inte om min och Hannas relation är udda eller annorlunda. Jag vet bara att den har lärt mig det inte finns någon mall för hur relationer "bör vara". Ibland stämmer det bara mellan människor och ibland måste man jobba lite för att det ska flyta. Jag tänker att varje möte med en människa borde ske förbehållslöst. Man väljer själv, mer eller mindre medvetet, vad som utgör hinder och vad som är möjligheter. Jag och Hanna väljer att kravlöst fokusera på möjligheter när vi ses - det mår vi väldigt bra av, precis som vår relation.

Våga, våga

Och när man väl har fått kontakt med någon som får det att pirra - hur gör man då? En del av mig vill bombardera med uppmuntran och bevis på att det börjar blir intressant. Den andra är förlamad och vågar ingenting. Jag är rädd för att sumpa allt med att verka för angelägen. Jag minns inte riktigt hur man gör. Är det, trots all jämställdhetsdebatt, ändå mannen som förväntas driva i såna här sammanhang? Vill han hålla i takt-pinnen, eller blir han i själva verket lättad av att slippa ta initiativet?

Jag är orolig för att han bara tänker på mig i en bisats då och då, när jag märker att jag börjar tänka på honom i huvudsatser med rak ordföljd allt oftare. Alla är säkert rädda för att misslyckas och göra bort sig. Vad har man egentligen att förlora på att försöka? Om man inte satsar kan man faktiskt inte vinna. Sally i TV-serien med samma namn (1999) fattar hur det hänger ihop: "Som vi alla vet, man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke!"

En vän sa en gång att han inte blir kär så lätt och att pirret kommer vid första kyssen. Jag menar att kyssen är en produkt av pirret. Jag vill i alla fall inte provhångla med någon bara för att kolla om det spritter till. Eller är det precis just det man borde göra förresten: "Hej, kan vi kyssas lite innan vi beställer kaffe, så jag vet om det är lönt att lägga nån tid på dig?" Hahaha, ja nog är det komplicerat alltid. Och läskigt. Men också väldigt spännande.

Synd alltså

Nu är jag förlåten alla mina synder. Snabbt och enkelt! Jag hann inte ens tänka på vilka de var innan prästen hade sagt att allt var förlåtet. Då började jag känna mig skyldig. Är jag en dålig människa som inte vet på en gång vilka synder jag har begått? Prällen verkade räkna kallt med att jag hade oförrätter i alla fall. 

Hur gick det egentligen till när mitt yngsta barn, dotter till en ateist och en extrem-passiv katolik, fick för sig att konfirmera sig? Vi hedningar som har avlat henne utom äktenskapet och låtit henne växa upp i synd? Hon gör som hon vill - bra och tur.

Nåväl, budskapet om den barmhärtige samariten (eller samariern som de tygligen säger numera) tar jag till mig utan guds hjälp. Lunchen var i alla fall god och jag är väldigt stolt över att ha barn som själva väljer väg. Synd vore annars!

Naken i biltvätt

Köpte GT igår för en gångs skull. Dörrförsäljaren var artig och jag ville gynna hans flit. Första sidan: "Mack-personalen chockad: LÅG NAKEN på bil som tvättades I BILTVÄTT i Västsverige". Mannen klarade sig genom hela tvätten men blåstes av taket när torken svepte ner honom med full kraft. Så, nu vet ni det!  Gårdagens viktigaste nyhet. Stora feta bokstäver. Nu i skrivande stund ringde det på dörren igen. "Tyvärr, nej tack!" Borde jag kanske ha gett honom en femma ändå för besväret?

Våren, våren

Jo, den verkar faktiskt kunna vara på väg, både ute och inne. Min rumskamrat, ornitologen ni vet, har i alla fall börjat spela som en tjäder och jag hörde fågelsång på väg till jobbet i morse. Först trodde jag att det var cykeln som knarrade, men nähädå: pippi-fåglarna sjöng så vackert. Jag hörde det tydligt. Solens strålar skiner ståndaktigt, befriar dagen från nattens frost. Jag känner mig glad. Kviddevitt!

Döden, döden...

...sa Astrid Lindgren i telefon när hon pratade med sin väninna. Sen var det nog pratat om det. De visste precis som du och jag att vi föds och vi dör varsin gång i livet. Punkt. Men de ignorerade inte det faktum att de faktiskt skulle dö. Det tror jag däremot att många människor gör i vårt samhälle idag.

Vi pratar om födslar, bemärkelsedagar och karriärer men vi snackar väldigt lite om döden. Hade det inte varit mindre plågsamt och vilset om vi avhandlade ämnet oftare? Eller åtminstone inte förträngde att döden existerar? Jag och en vän pratade om döden en del under och efter filmfestivalen. Vi hade nämligen lyckats pricka några filmer på temat.

Döden är egentligen ständigt närvarande i livet. Jag vet inte varför vi är så stympade i vår del av världen när det gäller att handskas med döden. Vi har hög medelålder, låg barndödlighet och bra sjukvård. Får vi "träna" för lite kanske? Döden verkar ha blivit något kliniskt hos oss.

Jag tror inte nödvändigtvis att döden gör att livet känns helt. Det beror förstås på ur vilket eller vems perspektiv man ser på saken. Tänker man på "döden som befriare" så tror jag att den kan vara en lösning på ett problem för någon som är svårt sjuk i en obotlig sjukdom. Men om man tänker på självmord så kan döden aldrig vara annat än en olycka, en permanent lösning på ett tillfälligt problem. Det förekommer många helt onödiga dödsfall till följd av obehandlade depressioner.

Ibland känns livet hopplöst. Men jag tror att om vi människor pratade om det mörkaste och svåraste lite oftare så hade vi inte känt oss lika ensamma, rädda och förtvivlade. Länge leve livet, som ju varar ända fram till påska. Nej förlåt min morbida humor, jag menar: Lev länge och väl mina vänner!

Lena!

Fina Lena Nyman

Här sjunger Lovis/Lena Vargsången ur Ronja Rövardotter.

Gummiband

Ett gummiband drar mig tillbaka ner i soffan så fort jag försöker röra mig. Det blir liiite svårt att dansa salsa då. Sorry salseros, see you next time!

På liv och död

Jag hade gärna varit uppåt idag också men just ikväll går det tyvärr inte. En människa jag bryr mig om trivs inte i livet just nu och det smärtar mig. Mina tankar går även till min kusin som hittades död i sin lägenhet idag. Han blev 47 år. En speciell tanke ägnar jag min moster som nu har mist två av sina tre söner. Ja mina vänner, detta ingår också. Var rädda om er där ute!

De e ba å välj

Ikväll valde jag att gå och träna. Och jag valde att basta en stund efteråt, varva ner, bli sådär härligt mjuk i kroppen. Vänliga tankar tog plats. Jag tänkte att det inte är livet som gör nåt med oss, utan vi som gör nåt med livet. Jag har lärt mig nya saker som jag inte trodde mig till.

För några år sedan var, i mina ögon, människor som studerade på högskola speciellt begåvade personer, inte simpla som jag. En fem år lång högskoleutbildning senare vet jag att alla är samma skrot och korn med enda skillnaden att man valt att fokusera på olika saker. 

Det fanns en tid, för inte särskilt länge sen, då salsadansare var människor som jag beundrade blygt på avstånd. "Lyllos de som kan göra så!"  tänkte jag utan att förstå att jag också kunde lära mig om jag ville. Nu är jag själv uppe och snurrar, inte som nåt proffs, men jag tror mig till det, ger mig hän och njuter.

Vi kan inte välja precis allt. Begränsningar som olika sorters handikapp, dålig ekonomi eller tidsbrist kan hindra MEN alla har ändå några slags val. Jag hoppas du hittar det som gör dig glad och att du vågar och orkar välja just det.

Kram på dig! /Katrine