Musikminnen

Vi föräldrar har konstig musiksmak. Oftast kan vi inte en enda artist värd att veta namnet på. Men så glimmar det till och mamma kan plötsligt en hel text. Utantill. Det visar sig vara en cover på nån åttiotalsplåga.

"Men pappa! Lyssnar du på den där Andra-Avenyn-låten?!" utbrister dottern med ett brett leende. Vinjetten till favorit-tv-serien strömmar ur högtalarna.

Så oavsett din ålder, please enjoy: The Cure - Friday I'm in Love
http://www.youtube.com/watch?v=BFnIP2NT5Yc

ÄKTA - KÄRLEK, POLITIK, JOBB.

Ställa till
Sticka ut
Sticka till
Ställa ut

Inställning
Tillställning
Utställning

Utsökt

EN FOTOUTSTÄLLNING AV
ELISABETH OHLSON WALLIN
Länsmuseet i Varberg
29.8 - 15.11 2009

Askungen får endorfin

Det hade varit lätt att stanna hemma
Så lätt att ställa in
Soffan
Film

En takt, två takt, tre…
Lika många leenden

Rytmen leker
Stegen läker
Midnatt hem igen

Salsaterapi

Oftast glad

Förslagen strömmar in: Vill du med hit? Ska vi åka dit? När hinner vi träffas? Så ter sig tillvaron när man mår bra och inte behöver andra för att känna tillfredsställelse. En person i positiv-tänkar-skedet är en kul prick.

Ibland känns världen grå. I ett trollslag virvlar själen ner i mörka djup. Alla runt omkring verkar ha det bra – utan dig.

Vill du med hit? Ska vi åka dit? När hinner vi träffas? Idéerna kommer någonstans ifrån. Ibland föreslår jag, en annan gång du. Balans i vänskap är värdefullt. Man kanske inte ska analysera för mycket utan bara tänka: När det är lätt så är det rätt!

Tänk om man alltid kunde bestämma över sina tankar. Då skulle väl alla tänka positivt hela tiden. Eller? Oftast är jag glad – men inte idag.

lite låg

lite svart
inuti
lite matt
sårbar
bara
sådär

Ironi

Ironi är kul. Ironi behövs. Ironi är okej när humorn används för att skildra egna farhågor, problem eller misslyckanden. Men när syftet är att förminska en annan person eller göra sig rolig på någon annans bekostnad är det inte okej.

Det är bättre att skratta med varandra än åt varandra. Du har rätt att själv sätta gränsen för vad det är hos dig som är okej att skoja om - ingen annan! Den som får näring genom att göra narr av andra blottar egentligen bara sin egen litenhet.

Så tycker jag!

Varför tar jag upp detta?
Jag vet inte riktigt. Det dök bara upp i min skalle. Jag har nya ettor nu. De håller på att hitta sin plattform i allt det nya. Det är inte alltid så lätt och det får mig att reflektera.

Jag har också erfarenhet av att känna mig tillplattad och förminskad. Man borde inte bry sig för den som beter sig så har sannolikt egna problem. Men det gör ändå ont. Använd humor mycket, ofta och gärna – men gör det med hjärna och hjärta!

"Humor är en sköld och inte ett vapen." Dorothy Parker

Bloggbikt

Det bidde inget. Jaså, bidde det inget? Vad bidde det då då? Jo, det bidde en bikt. Alltså: ingen träning ikväll och nu lägger jag korten på bordet (håll i dig): Jag har druckit vin och ätit jordnötter. Och det var gott. Alkohol och snacks mitt i veckan! Syndare.



Varför facebookar och bloggar många om sånt de tycker att de inte borde gjort? Ofta handlar förvisso inläggen om att framhäva den egna förträffligheten. Ibland vill man visa upp sig själv eller något man har köpt. Inte sällan vill man dock bli rentvådd.

Till viss del lever vi kvar i bondekulturen. I bondesamhället gick man i större utstäckning än nu i kyrkan. Man kunde bikta sig och språka bort en stund. Även torget var en social arena. Bonnkärringar pratade om ditt och datt medan gubbar skvallrade och mätte maskiner. Behovet av uppsluppet småprat finns kvar. På djupaste allvar. Men arenan är en annan och det är där blogg och facebook kommer in.

Jag reagerar ofta på bikt-, shopping- och titta-vad-duktig-jag-är-inlägg här i cybervärlden. Men jag är också medveten om att jag ger mitt bidrag till dito. Vardagliga samtal fyller sin funktion oavsett vad man tycker om dem. Glöm inte att du trots allt väljer själv om du vill logga in. Så: Take it or leave it! Fortsätt att ta del av sorlet, eller låt bli.

Slutligen, vill jag rekommendera thaikiosken på Magasinsgatan. (Det är ett vilt hopp i handlingen - jag vet - men torgsnack tillåter att man skiftar mellan ämnen.) Vi var inte helt nöjda (med thaimaten , alltså) de första gångerna så vi har inte handlat där på länge - förrän i kväll. Supergott och billigt! Nu är det dessutom känt att jag inte ens lagade kvällsmaten själv! Undrar vad Jesus hade sagt om det.

Va synd!

Nämen ojdå! Vad synd att jag råkade somna i uterummet precis just idag när jag skulle gå till Friskis & Svettis efter många långa veckors uppehåll. Attans otur! Tur att det liksom bara hände av sig självt däremot. Därmed kan nämligen inte jag bära ansvaret för utebliven frisk och svettig aktivitet. Men vilken osis alltså!

Panikprioritera

De första texterna ligger redan och väntar. De kommer inte att rätta sig själva. De kommer inte att försvinna hur jag än låtsas att de inte finns. Det är som om ett elektriskt fält omger dem. Även om jag tar omvägar runt väskan så är den brännhet och sänder ut skuldkänslevågor. Pappren bara ligger där och stirrar genom väskväggen, liksom följer mig med blicken.

Det är mycket man vill hinna. Tänk dig exempelvis att du plötsligt kommer på att köksluckorna skulle ha målats denna sommar. Fram med penseln. Frenetiskt arbete. Mitt i ett penseldrag tittar du upp och ser att solen skiner. Hjälp, jag måste hinna njuta av vädret! Ut i solen. Blunda. Njut. Inte en sekund att förlora för snart är sommaren över och uppsatser kommer fortsätta att strömma in. Några ynka minuter förflyter sen kommer den envisa äh-det-duger-inte-att-sitta-här-och-slappa-känslan.

Inte en enda hobbyrättare har hört av sig. Inte ens en enda liten pensionerad, sjukskriven eller föräldraledig fröken har gett sig till känna. Suck!

Provocerad

Vad är det för fel på folk? De är så förbannat lyckliga hela tiden! På facebook går att läsa om hur man skickar sina söta små telingar till första skoldan (och de kommer naturligtvis överlyckliga och mätta hem). Några förlovar sig andra njuter av det fina vädret och det alla har gemensamt är att de så nöjda med allting. Hela tiden.

Det är provokativt!

Det är ett gulligullande utan dess like från morgon till kväll. Och det värsta - vet du vad det värsta är? Det att jag sitter här och är så in-i-he-e tillfreds själv. Inte en översvämning, brand eller svältkatastorf i sikte. Inte en enda människa har retat upp mig idag. Provokativt är ordet!

Firar fortfarande fyrtio

I helgen åkte jag och D till Arild i Skåne. Efter incheckning på Rusthållargården begav vi oss ut på cykel. ”Som om jag inte skulle kunna så enkla saker - jag bara frågar” nynnade jag från min gula hoj på väg mot okända mål. Första stoppet blev caféet Flickorna Lundgren på Skäret. Där njöt vi av varsin smarrig räkmacka i den prunkande trädgården.



Nästa anhalt var Kullabergs fyr med omnejd. Vi traskade över stock och sten och när vi smög oss in i grottorna kändes det som om Kullamannen flåsade oss i nacken.



Tillbaka på hotellet gick vi utpumpade till badavdelningen. Vi bastade och sänkte våra lekamen i den härliga bubbelpoolen. I rummet väntade en kyld Vouvray på att smeka våra gommar. Vid åtta serverades välkomponerad middag från ett av Sveriges bästa kök.



Efter utsökt nattvila var vi redo för nya äventyr; Landonia - here we come! Vägen ner till skulpturerna Nimis och Arx kräver starka benmuskler och bra balans. Svetten sprutade och maxpulsen dunkade men "Som om jag inte skulle kunna så enkla saker" ringde ännu i mina öron. Nöjda och glada med strapatsen åkte vi slutligen hemåt.



Tack än en gång för presentkortet! Jag uppmanar alla att åka till vackra Kullen. Det är som att åka utomlands. Mobilen slog över till danska nätet flera gånger och nio av tio grottmänniskor snackade dansk.

PS. Undrar vad de hittar på när jag fyller 41 - can't wait!

Blast from the past

Ännu minns jag hur vi drog upp, snörde åt och fluffade till. Vi spelade coola men var i själva verket upptagna med att se till att luggen höll sig spretig, läppstiftet var intakt och att trosorna inte skar in allt för mycket.



Detta var före stringtrosans tid. Själv hade jag mameluckliknande sloggi. De var okej när man hade stadig pojkvän. Men när man hoppades på ragg var det konsttycke att upprätthålla sin sopkvastlugg, röda pussmun och raffighet.



Det händer att min underbara brorsdotter hälsar på sin faster. Vi pratar, skrattar och speglar oss i varandra. Hanna lockar fram den unga fria flickan i mig. Idag gick vi på upptäcktsfärd i källaren och hittade en låda märkt: ”Kläder, Katrine 20-årsåldern.” Hanna fick nåt målmedvetet i blicken.



Å så gick hon lös på pingvinärmar, höga midjor och axelvaddar. Äntligen har kläderna kommit ut och får lufta sig igen. Med sig tar de mina minnen.

Mein sjukamp

Nu pågår vm för fullt på Berlin-arenan från 1936. Det är gott att se många icke-ariska atleter tävla och sätta världsrekord var och varannan dag. Som vanligt pågår också vardagens ronder inne i min skalle. Här kommer listan:

KP:s sjukamp
1. stiga upp på morgonen
2. hinna förereda så jag slipper se lika förvirrad ut som jag är
3. få i mig kaffet utan att bränna tungan, alternativt innan det kallnar
4. äta näringsriktig lunch följt av promenad; komma fräsch som en nyponros tillbaka
5. samlad kliva in i hemmet och möta allas behov
6. producera en måltid samt sanera bostaden
7. komma i säng i tid

Raus!

Kvack kvack

Dagens rast har jag tillbringat med mina underbara systerbarn och några andra djur.

Förelåsning

Man går på föreläsning
Hjärnan är låst, blockad, knockad. Tre timmar i tempo långt över vad den, ännu långsamt sommar-dvale-vaknande skallen, pallar.

Man har rast
Utslagen pustandes en stund innan nästa punktinsats. Under vilan planeras möten, konferenser, elevlistor, materialbeställning - allt medan riskornen flyger och kaffet kallnar.

Man är social
- Hur va ditt sommarlov?
- Tack bra, ditt?
- Jo, bara fint, måste rusa.
- Okej, vi ses!

Tempoväxling mellan sommarlov och skolstart är som fartskillnad mellan snigel och Concorde. Huvudet känns jäst och obeläst.

Äh, va ska man med hjärnceller till? Jag får satsa på Malmö (se föregående inlägg). De känner igen en stjärna på en gång. Snart är nyckeln till framgång i min hand.

Celebrity - that's Me!

Asså, fatta vilken framtid jag har. Jag har just fått veta att jag ska va med i nästa säsong av Sex and the City, som Carries nya bögkompis, men ändå. Kanske skägget hjälpte mig lite vid audition. Inspelningarna startar redan i slutet av september i Malmö. Första tagningen blir på ett hotell - top secret. I can't wait!

Inte nog med det: Självaste Madonna har hört av sig. Gissa vem som ska vara en av frontdansarna nästa turné??? Wow, wow, wow! Nu blir det till att öva steg. Förnyar mitt medlemskap på Friskis & Svettis redan i morgon så jag kan gå på danspassen.

Näpp, nu måste jag gå för Bill Gates ringde just på dörren.

Ödmjuka hälsningar,

Miss Mytomani

Back to business

När jag arbetade som frisör så tyckte jag att lärare var ett udda pack. De hade inget riktigt jobb som vi hantverkare. Flumhjärnor. Fragmentariska figurer som rent fysiskt satt i kundstolen men hade uppmärksamheten på helt annat håll. De lät bra, talade fint, var vänliga men verkade helt väck.

Nu när jag har några år i läraryrket så vill jag bara... ööhhhhh, var va jag nånstans? Jo, jag kan intyga att mina tidigare iakttagelser... Ähhhhh... Tack så mycket! Det blir bra så hår. Vi ses om några sommarveckor veckor när hjärncellerna har vuxit ut.

SJ, SJ gamle vän

Har du försökt boka biljett med SJ på sistone? Ska du ha; sittplats, ståplats, slåplats? Behöver du boka av, boka på, röka på? Vill du betala mycket lite eller inte alls för din jä-a bokning gick inte igenom!

Jag kommer att göra ett tillägg i mitt CV: ”Mycket goda kunskaper i SJ biljettbokning”. Man kanske kan utveckla meriten till en fristående kurs på högskolan: ”Statens järnvägar – bokningsteknik, 30 poäng”. Jag vet en konduktör som alltid är mycket hjälpsam och som säkert kan gästföreläsa. Han arbetar på Öresundstågen mellan Malmö och Göteborg.

En resa jag gjorde härförleden skall jag sent glömma. Nöden kallade och jag fick uppsöka ett av de handikappvänliga båsen utmed rälsen. Väl inne fanns där två identiska, kvadratformade knappar. Med den ena stängde jag och dörren låstes därmed i samma veva. Den andra vågade jag inte röra för då kanske herr konduktör skulle komma rusande och tro att larmet betydde att jag var i fara, hade hjärtstillestånd och behövde hjärt- och lungräddning.

Den extremt vida öppningen slöts mycket långsamt, säkert för att en rullstol skulle kunna hinna in. Innan den var stängd hann jag tänka att det var skönt att jag bara behövde göra ettan för om jag gjorde tvåan skulle det säkert plumsa och höras ut. Människor stod nämligen med ansiktet 20cm från toadörren och samtliga sittplatser var tagna. Från dessa hade man också mycket god sikt åt toahållet till (hur man nu kan få för sig att konstruera en vagn så).

Jag gjorde det jag skulle och drog upp byxorna. Nästan. Just när de rundade min nätta lilla stjärt och hela magen var bar, eftersom jag höll fast tröjan med hakan så att jag skulle se att knäppa bättre, öppnades dörren. Om den gick långsamt första gången så gick den tio gånger långsammare nu.

Framför mig stod nu konduktören med sjuttioelva personer omkring sig. Blickarna jag mötte visade en blandning av chock, medlidande och förtjusning. Nu såg konduktören sin chans att visa hur duktig han var. ”Nämen hoppsan! Kom så ska jag visa dig hur man stänger dörren!” sa han roat. Sen vände han sig ut mot sin publik, tittade åt alla håll så att alla säkert var med, och föklarade ljudligt: ”Nu ska jag bara visa den här damen hur man gör på toaletten!”

Jag bjöds på privat genomgång i öppning, stängning och låsning. ”Du vet, den här andra knappen skall egentligen ha en symbol med en nyckel, men den har skavts bort, förstår du.” En lätt tryckning på nödknappen och vips tändes en röd liten lampa. ”NU är vi inlåsta!” sa han och flinade upp sig. Det kändes som vi var på toan i trekvart. Blickarna jag fick när jag gick ut, arm i arm med konduktören, finns det inga ord som kan beskriva. Jag minns hur munnarna hade stelnade leenden på läpparna och hur min räddare njöt av uppmärksamheten.

Fortsättningskursen ska heta: ”Säkra toalettbesök på SJ:s tåg, 30 poäng”. Och min bokning? Jag vet precis hur man gör men det blir bil denna gången så jag kan gasa själv.

Brevsbevarande åtgärd

”På vinden stod alltid en låda med brev och gamla gulnade fotografi.” sa en vän. Hon tycker att jag skall skiva ut mina noveller och bloggtexter så att mina barn kan läsa dem i framtiden. Som om de skulle ha nån behållning av det!?

Det är likväl med ett visst mått vemod jag undrar om textrader, bilder och tankar kommer att finnas kvar för eftervärlden när digital teknik tagit över. Visst, jag anammar det nya men saknar samtidigt det gamla.

För säkerhets skull kan man ju alltid säkerhetskopiera sina minnen. Håll till godo; góbitarna nedan lagras nu både i cyberrymden och i lådan på vinden.



Det är en alldeles speciell känsla att få ett handskrivet meddelande på ett tänkvärt vykort eller att öppna ett vadderat kuvert med några personliga rader och en liten present.


(Boken till höger beskriver allt från hur man renar vatten till hur man undviker att bli tillfångatagen av utomjordingar. Tack för den familjen S! Vi ses nära ekvatorn nånstans lagom till jul.)

Jag lovar, jag kommer inte att fotografera varje brev jag får. Men visst kan det vara bra med en liten påminnelse om att lägga några handskrivna rader på lådan då och då.

PS. Om du skickar mig nåt riktig roligt så kanske jag måste återkomma ;-)

Katt å skit del 2

Den lille besten har inte ens vett att akta sig för kameran.



Skyll inte på mig om den råkar hoppa upp i grillen.

Jobb igen

Nu börjas det igen. Min rektor ringde nyss för att prata om schemat och annat kul. Det bästa är att jag inte har nåt emot att börja jobba. Många människor ojar sig och våndas men jag är riktigt sugen.

Jag skall ha två klasser på Komvux och två på PS. Bara engelska! Vi får se vad det blir för bloggar framöver. När terminen är i full gång blir jag nämligen lite anglofierad, nästan språkstörd faktiskt. Ibland händer det med de studerande också.

En elev jag stötte på utanför biblan i somras sa: "Herregud, jag hälsade på dig på engelska. Häftigt, jag börja tänka på engelska på en gång bara jag såg dig!" Annars har jag inte träffat så många från skolans värld under lovet. Så nu har vi riktigt mycket att speaka about.

Jag skulle tro att det blir något glesare mellan inläggen efter skolstarten men vi får la se. Wish me luck för nu skall jag ner till mitt arbetsrum på Komvux i några timmar.

Kom och köp lotter

Tänk dig en liten grabb med mörkt lockigt hår och pigga blå ögon som säljer lotter. Du vill inga ha men han sätter igång att rabbla vinstlistan utantill, från början till slut. Kanske köper du en trots allt för att han är charmig.

Sätt dig nu in i att det är helt emot dina principer att köpa lotter men du lyckas inte skaka av dig den ivrige lille charmören. Han bugar och bockar med ryggen rak som en fura. Huvudet slår närapå i backen av den beslutsamma manövern.

Du har din övertygelse och tänker inte handla. Grabben bara fortsätter att med hög röst snabbt läsa upp alla fina priser, om och om igen. Ni drar blickar från förbipasserande till er. När du inser att han är outtröttlig ser du ingen annan utväg än att stänga dörren framför näsan på honom.

Flinkt sticker den lille försäljaren in foten och spjärnar upp dörren. Han ler brett, ser dig bestämt i ögonen och pratar målmedvetet vidare. När du till slut ger vika och köper en lott av ren utmattning, bockar han frenetiskt flera gånger. Kalufsen sopar marken framför dina fötter. Han fortsätter: ”Tack så mycket! Tackar, tackar tackar! Tackar så väldigt mycket! Tackar allra ödmjukast! Tack!” Orden strömmar ur munnen likt skotten från en kulspruta.

Två år i rad vann min morbror första pris för flest sålda lotter i landet. Han hade ett munläder som inte var av denna värld och en förmåga att tjusa med sitt bländvita leende. Han blev kändis, kom i tidningen. Mormor suckade.

Under min barndom har jag lyssnat till åtskilliga berättelser om Björn, sjunde och sista barnet i en fattig syskonskara. När min ensamstående mormor fick Björn lär hon ha sagt att var det var som att få sju barn på en och samma gång. Han var en fascinerade människa. Det gör honom rättvisa att föra några av berättelserna vidare.

Minnesbilder

Jag var hos mor & R i stugan idag. R håller på att sälja sitt föräldrahem och han har blivit några vaser rikare. De pryder nu sin nya plats i sommarbostaden. Jag strosade runt, njöt av den obeskrivligt vackra utsikten och tänkte på gamla bilder som har funnits med sen jag var liten. Vad finns kvar när vi är borta? Vilka saker betyder nåt för dig? Är det samma som ger mig minnen?


Jag kunde stirra på en tavla eller ett föremål i timmar, studera varje detalj och låta mig uppslukas av synintrycken. Jag kommer tydligt ihåg mönstret på ett askfat hos farfar, den illgröna storbladiga tapeten i vårt badrum och ”Mamma! Vad har du gjort av den där broderade flickan med hår som lockar sig längst ner?”

Tack o lov, tavlan hänger i sovrummet i stugan. Den är precis som jag minns den. Det är nästan som att blir fem år för en kort sekund när jag återser paljettflickan med sin näpna lilla mun. Lite vemod och mycket glädje. Sakerna länkar till min botten.


Detta verk har morbror Björn (1946-2008) gjort år 1972. Han hade den på väggen till sitt vårdrum under alla år men gav den till R strax innan han dog. Berättelserna om honom, Björn Ottosson från Kärleken i Halmstad, tillhör mammas botten. Kanske vi bottnar genom våra minnen, tankar, känslor. Och genom bilderna på väggen.

Bara vara

Nu blir det säkert skottpengar på mig: Jag tycker det är skönt med regn. Regn och regn förresten – varannan minut är det sol och varannan faller katter och hundar ner från skyn. Idag ska jag försöka att bara vara. Det är inte det lättaste. Jag har varit ledig sen i mitten på juni och börjar jobba på måndag. Rastlöshet är mitt mellannamn.

Jag har alltså inget planerat idag. Ändå drar jag mig för att skicka iväg ett sms i stil med: ”Idag skulle det kanske passa med en fika. Hur ser det ut för dig?” Tänk om jag inte känner för att sörpla kaffe på café när svaret kommer. Ponera att jag är inne i en annan skön tanke, ett spår som jag har börjat följa. Men å andra sidan; När ville jag inte fika på stan senast?

Ett annat tecken på rastlöshet är att jag satte tvättmaskinen på kortprogram fast hela dagen är ett oskrivet ark. Jag kan ju spara in en kvart och vem vet, just den kvarten kanske kommer att användas till kantarelljakt eller nåt annat kul.

Nu är i alla fall morgonkaffet i koppen slut. Regnet vilar i molnen en stund. Tvättmaskinen har stannat. Och jag, jag har fått ett sms. Dags att bege sig för att upptäcka världen utanför igen månntro?

Katt å skit också

Hjälp! Vi är på väg att bli gnälliga grannar. Eller, potential finns åtminstone. Häromdan stack ett näpet lurvnylle upp vid spaljén som gränsar mot grannen. Åhhhh, kolla! Så söööööööööööt! utbrast jag mellan tuggorna. Som så många andra kvällar satt vi i uterummet och njöt av mat och vin. I mitt Loire-töcken tänkte jag: Gud så bra, nu slipper vi kanske ungarnas tjat om husdjur, när vi fått en så bedårande nabo.

I trädgården bredvid har det alltså skaffats lurvig, sprallig, kattunge. Den har bott här i några veckor och börjar bli riktigt hemtam. Jag har sett den tidig morgon, lunch och kväll. Den har varit i, under och på vårt uterum. Jag har till och med pratat i telefon med den, äh skoja bara, om den ska det vara. Ni förstår; denna lilla krake har gått från upphöjt benådat väsen till lågt stående avskum.

Degraderingen började när jag var solokvist i Göteborg. Vi ringde några korta samtal och avhandlade det där vanliga ni vet; ”Hur var det igår?”, ”Vad har ni gjort idag?”. Man har liksom ingen kanal öppen för vardagsbekymmer när man är ute på bus. Man vill egentligen bara höra att allt är bra (och kanske att man är lite saknad) och att man ska passa på och ha-det-nu-så-riktigt-trevligt-bra. Men då hör jag i andra änden: ”Grannens katt har bajsat. I vår rabatt! Och det stinker. Som f-n! Vi måste göra nånting!” Alltså, måste vi prata om detta nu? tänker jag. Måste vi prata om det alls?

Väl hemma försöker jag låtsas som ingenting. Denna dunboll kan väl inte göra en fluga förnär? Men nu har även jag bevittnat hur det glupska odjuret far fram och säkrar revir (ja, ni vet hur det går till). Måttet är rågat. Upp till kamp! Vi skall bara fixa middan först – Filipino barbecue lär det bli. Bara att fylla på vinglaset och tända grillen. Nån som är sugen?


Här bakom spaljén kan grannen inte se vad vi gör och om kissemissen nödvändigtvis vill vara här - på vår tomt - så...

Trots

Jag har kommit i trotsåldern. Igen. När jag var tonåring gjorde jag uppror mot mina föräldrar och nu trotsar jag gentemot mitt föräldraskap. Eller inte själva föräldraskapet, för jag skulle inte vilja byta bort det för allt i världen, utan vardagslivet.

Fast, och nu skall jag som vanligt fortsätta att krångla till det med att vända och vrida på allting, i själva verket gillar jag vardagen och vill inte fly undan den; bara fylla den med nytt/annat/varierat/rikt/intressant innehåll.

Jag minns inte att jag längtade efter att springa på konserter tre gånger i veckan när barnen var små. Allting har sin tid och nu när de är större finns åter tid över att fylla med vad som faller mig in. Jag är så innerligt glad att jag fortfarande har lust.

Lust att vara spontan, göra utflykter, lära känna nya människor, gå på konsert, teater, resa – you name it. Jag är rik! För rik är den som omges av människor att dela livet med. Det är ju trots allt tillsammans med er som jag vill göra mina revolter.

Mu

Efter några storstadsdagar är det skönt att komma hem till lilla Varberg igen. Jag och P har varit på långpromenad genom buskar och snår, i skog och mark samt utmed ett avfolkat Apelviken. Vi tog oss en go fika på Tovedals och upptäckte att grusvägarna kantas av rikligt med björnbär som redan börjar skifta från rodnad till mognad. Jag fick med mig några tjusiga vasstrån hem. Undra om de hade klarat att planteras i min rabatt?


Det är bara att, än en gång, konstatera att vi bor så himla bra! Allt finns inom räckhåll; storstan, skog, hav och hemmets trygga vrå. I min trägård blommar just nu min favorit. De orange blommorna fullkomligt glöder av liv och det smittar av sig på mig.


Även min lilla täppa behöver ett ryck då och då. Det är så typiskt mig att måla naglarna ena stunden och gå ut och rensa ogräs andra. Nåväl, är man impulsiv av sig så är man!


Slutligen en dikt av min idol Mamma Mu (Jujja Wieslander):

”Knopparna knoppas
Och sipporna hoppas.
Man blir glad av blad.”

Från Gessle till Madonna

Jag är hemkommen från döttrarnas gymnastikläger i Frösakull, en pärla ett stenkast från Per Gessle-land. Vi var två mammor som visste vad vi gav oss in på när vi anmälde oss att rycka in ideellt. Mellan matfixandet hinner man nämligen både lapa sol och njuta utsökt Cappuccino på Hotel Tylösand. Baristan får högsta betyg och vyn är oslagbar! (Jag inser ett foto hade varit på sin plats, men sorry, ni får åka dit å kolla istället. Glöm inte testa javan!)

Nu är jag alltså hemma och vänder. Om några timmar åker jag till Göteborg. Vem vet, Madonnas dansare kanske vill svänga på höfterna till latinska rytmer i sommarnatten. Men först, nu genast faktiskt, skall jag slänga mig i havet.
Från sagt till gjort förflyter endast fem minuter. Behöver jag tillägga att jag är nöjd med att bo såhär? (Nu fick jag med kameran :-)Här är utsikten från damernas nakenbad i Varberg. Där borta till höger seglade båtarna från VM in alldeles nyss.)

Mitt skägg och jag

Oönskad hårväxt är ett ganska tabubelagt ämne. Men om ni visste hur många som fixar och trixar i smyg. Ingen vill visas upp på freakshow med en skylt där det står: ”Kom och se skäggiga damen! 50 öre titten”. Så för att ni skall slippa detta öde kommer här fem handfasta hårborttagningstips:

5. Sämst alternativ är det som går fortast, nämligen rakning. Inte särskilt hångelvänlig metod och passar därför bäst för singlar.

4. Näst sämst är vaxning. Det gör ont, lämnar kladd och röd hud. Dessutom kan man få finnig, flådd hud. En gång när jag skulle vaxa mustaschen, drog jag med halva överläppen. Men resultatet blir, bortsett från lidandet, ganska bra ändå.

3. Det finns en metod jag hittills bara har hört talas om; sandpappersmetoden. Man köper mycket fint sandpapper i kosmetika-affären. Sen är det bara att gnugga. OBS! Ta inte papper nr 5 från verktygslådan.

2. Traditionell plockning med pincett: My god! Jag skulle säkert kunna lägga fem timmar för det är inte bara åtta strån vi snackar om. Men har du bara litegrann så är denna teknik säkert perfekt.

1. Slutligen, och nu har jag kommit fram till den metod som håller en klass för sig och som får alla andra handgrepp att verka värdelösa. Låt mig presentera threading. Min granne från fjärran land har avlägsnat alla anletets ovälkomna inkräktare. Allt som behövs är en tråd som fuktas med vatten varpå den tvinnas. Tråden dras och knixas mot huden på nåt vis. Innan man vet ordet av är huden mjuk och len som en barnrumpa. Helt otroligt!

Som alltid i min värld så är ingenting bara svart eller vitt. En lite del av mig vill bejaka det naturliga. Vi får se hur jag gör. Jag lovar: You will notice!

Ebbot

Jag har fått rysningar ända in i ryggmärgen ikväll. Fy fan vad bra spelningen på Majas vid Havet var!!! Jag hamnar ofta i situationer där jag känner mig lite, lite fel. Men ikväll stämde allt. Jag stod på gästlistan fast det var slutsålt, musiken som spelades var som om jag själv hade valt den, människorna var vänliga och stämningen var på topp.

Titiyo, Ebbot, Theodor Jensen och Augustifamiljen spelade på den pyttelilla scenen. Den förstnämnda har en sjuhelvetes skön pipa medan den senare är ett musikaliskt geni. Hans röst vibrerar så jag får rysningar bara genom att tänka på den. Ebbots begåvning är något utöver det vanliga. Jag har sett honom två somrar i rad nu; intimt, ögonkontakt, ilningar – så vill jag bli berörd. Övriga bidrog också till denna magiska afton.

För få fina foton

Vill du ha kritik? Fråga inte dina barn! De är alldeles för ärliga.

Föräldrar bör undvika aktiviteter som tonåringar också ägnar sig åt. Blogga är ett exempel. En blogger bör ha varit på kändisfest, vara rik och berömd samt ladda upp pics på nya hippa skor. OBS! Eccosandaler 2:a-sortering räknas inte. (och fattar du inte det sista själv är du bortom all hjälp och bör nekas tillträde till datorer för all framtid)

- Du har ju inga foton mamma!!!!!
- Nej, jag har ju en blogg för att skriva saker.
- Amehhh, då kan det ju lika gärna kvitta!!!!
- Jag har intress...
- Amehhh, de e ju bilder man ska ha! Annars e de ju ingen riktig blogg!!!

Jag måste motvilligt medge att där finns en poäng. Det är trevligt med lite bilder. Fast än så länge blir det att hålla till godo med få, mycket amatörmässiga foton. Och om jag ber dig om din åsikt, lova att vara uppriktig. ;-)

U2

Första augusti, ny månad och en kedja av händelser utspelar sig.

1. P ringer och är badsugen
2. Stöter ihop med E på vägen
3. Damernas nakenbad, mmmm - härligt
4. Fikar i Kärleksparken
5. Träffar A o DE som råkar va där
6. Ringer DB som tar MC:n för att joina oss
7. Säger hejdå till E som ska på U2
8. Börjar spåna om att åka till GBG på vinst och förlust
9. Sagt och gjort
10. Fler än vi skall parkera - men vi är proffsparkerare
11. Ännu bättre är vi på sista-minuten-biljett-shopping
12. U2 - say no more
13. 7:ans ölhall
14. Smider nya planer i bilen hem = Majas på tisdag
15. Blogg o fika: vaniljyogurt med färska blåbär
16. 03.24 Natti! :-)