Tänk dig en liten grabb med mörkt lockigt hår och pigga blå ögon som säljer lotter. Du vill inga ha men han sätter igång att rabbla vinstlistan utantill, från början till slut. Kanske köper du en trots allt för att han är charmig.
Sätt dig nu in i att det är helt emot dina principer att köpa lotter men du lyckas inte skaka av dig den ivrige lille charmören. Han bugar och bockar med ryggen rak som en fura. Huvudet slår närapå i backen av den beslutsamma manövern.
Du har din övertygelse och tänker inte handla. Grabben bara fortsätter att med hög röst snabbt läsa upp alla fina priser, om och om igen. Ni drar blickar från förbipasserande till er. När du inser att han är outtröttlig ser du ingen annan utväg än att stänga dörren framför näsan på honom.
Flinkt sticker den lille försäljaren in foten och spjärnar upp dörren. Han ler brett, ser dig bestämt i ögonen och pratar målmedvetet vidare. När du till slut ger vika och köper en lott av ren utmattning, bockar han frenetiskt flera gånger. Kalufsen sopar marken framför dina fötter. Han fortsätter: ”Tack så mycket! Tackar, tackar tackar! Tackar så väldigt mycket! Tackar allra ödmjukast! Tack!” Orden strömmar ur munnen likt skotten från en kulspruta.
Två år i rad vann min morbror första pris för flest sålda lotter i landet. Han hade ett munläder som inte var av denna värld och en förmåga att tjusa med sitt bländvita leende. Han blev kändis, kom i tidningen. Mormor suckade.
Under min barndom har jag lyssnat till åtskilliga berättelser om Björn, sjunde och sista barnet i en fattig syskonskara. När min ensamstående mormor fick Björn lär hon ha sagt att var det var som att få sju barn på en och samma gång. Han var en fascinerade människa. Det gör honom rättvisa att föra några av berättelserna vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar