Klipp till!

Det är många år sen jag jobbade som frissa nu. Ytterst sällan utövar jag yrket. Men så ibland ringer nån gammal trogen kund, som helt enkelt bestämt sig för att jag kan ha skolat om mig bäst jag vill - jag är och förblir deras one-and-only-frisör.

I måndags var det mammas väninna. Hon har känt mig sen jag var tre, kan allas födelsedagar och vet på vilken tå mammas make har en liktorn. Och om en stund kommer en lång gråhårig man och fixar sin vildvuxna kalufs. Han och hans familj bosatte sig i radhuset mittemot året innan jag flyttade hemifrån. Sen dess har familjerna följts åt.

Om nån skulle fråga om jag vill göra ett klipp så är svaret i princip alltid nej. Jag upplever inte att jag har tid och jag kan inte ens några frisyrer längre! Nåt enstaka undantag har dock inträffat, som när en ungdomsvän plötsligt skulle synas i media eller en spännande exil-amerikan i flykt från sin NY-karriär behövde tufsas till.

Jag tror faktiskt att just det, en klippning i gamla spår, passar mina "stammisar" ganska bra. För egen del är det mest mötet som lockar. Att vi har känt varandra i många år och otvunget uppdaterar varandra på hur tingen ter sig i våra liv, tycker jag är mycket trevligt.

Orosmoln

Jag tror att de flesta har märkt att regntunga skyar hänger över vårt land denna sommar. Och kanske en och annan har snappat upp att vår resa till Mumbai och Goa inte blev så bra. Det har verkligen inget med resmålet att göra. Vi åker mer en gärna till Indien igen, sen... nån gång... när JJ är fri från hälsohot.

Han blev sjuk. Vi fick avbryta semestern och åka hem i förtid. Och nu är det utredningarnas tid. Ena läkaren tar emot, nästa uttalar sig i sakfrågan och den tredje sjukskriver. Däremellan skall en undersökning göras på labb, en annan på röntgen och en tredje på annan ort. Och så håller det på... Det tar också en evinnerlig tid, hittills har ca en vecka passerat mellan varje moment.

På sjukhuset i Goa förstod vi att det var akut när SOS-läkaren i Köpenhamn sa att det var brådskande att få hem patienten för fortsatt vård. Rullstol mellan gaterna. "Sitting sick" inskrivet på boardingpassen. En ambulansförare väntade på Landvetter flygplats i en läkartransportbil och körde oss i ilfart till närmsta sjukhus... nä, vänta lite nu... så var det väl ändå inte? JJ körs hem. Därmed har han hamnat i en svensk vårdkö.

Ingenting tycks gå per automatik i detta land. Ursäkta mig, men det tro faan det blir köer med det svenska skicka-runt-systemet. Det skapar också onödig oro. JJ vet inte ens vilken läkare som ansvarar över honom. Han tycks hänga i nån slags luftgrop utan upp eller ner, bland  svarta moln och stormiga skurar.

Resa bort, och hem igen

Ligger ovanpå min säng och känner in, tänker till. I fyra veckor har jag varit på annat håll - i Indien, med JJ och sedan bott hos JJ. Och jag trivs. Vi trivs, konstaterar att livet är följsamt när vi är tillsammans. Jag märker hur jag uppskattar att åter ha mina saker omkring mig, trots att jag inte har saknat dem. Snart kommer tjejerna hem och livet fylls av familj igen. Livet är rikt och riktigt, riktigt fint.