måndag 30 november 2009

Den rätta

Hur vet man att man har valt den rätta?

Man har kanske valt den rätta när:
1. man inte ser sig om efter något bättre.
2. man tänker ljusa tankar.
3. man har slutat fråga runt efter andra som är lediga.
4. man inte somnar med en klump i magen.
5. man vaknar utan dito.

Jag kom just på mig själv med att inte ha kollat efter jobb sen jag fick mitt nuvarande. Det kan betyda att jag har valt den rätta arbetsplatsen.

lördag 28 november 2009

Identitetskris

Vad ska jag tillskriva mig själv för epitet nu när jag är över 40? I vissa lägen är jag bland de yngsta. Då kan jag bli kallad ungdom eller flicka. Andra tillfällen är jag äldst. Mina elever hade knäckt sig om jag sa: "Jag och en annan flicka ska gå på bio med några andra ungdomar." Farmor hade däremot tyckt att det lät rätt och riktigt.

VAD är jag då?

Tjej: Dottern är säker på att hon är en, men hennes mamma… hmmm, det är inte lika självklart. ”Jag är en tjej på 40 år som gillar att resa.” Det låter som hämtat ur en kass kontaktannons. ”Jag och en annan tjej var ute och reste.” Det sista funkar bättre.

Tant: Det är helt klart tantvarning på mycket jag gör/säger/tänker nuförtiden men det är aningen tidigt att se sig själv som en tant fullt ut, eller? Som frisör blev jag dock kallad för tant av vissa föräldrar redan vid 18 års ålder: "Sitt fint nu så tanten kan klippa". Hade jag lust att nita dem eller!?

Dam: Fy, det låter fisförnämt! Det kan kanske vara klassiskt elegant också. Så nån dam blir jag aldrig.

Gumma: My God! Min farmor på 93 är knappt gumma. Det låter uråldrigt. Fast "lilla gumman" kan man klart säga - till någon som är tre år, typ.

Kärring: Det låter gammalt och elakt, alternativt något som en bonnig typ skulle kalla sin fru i nedlåtande ton för att visa sig över henne i hierarkin.

Kvinna: Kanske kan funka, i alla fall ibland.

Nucka: Jag är förvisso ogift men vilken negativ klang det ordet har alltså!

Inte undra på att jag känner oss 40-års-krisigt schizo. Har alla fruntimmer alltid så förbannat svårt med identiteten?

Fat and hairy

En kock, en stake och några feta håriga backpackers. Många minnen från 80-talet snurrar i skallen. Staken och kocken skrev jag om i tidigare inlägg men jag minns också en händelse från en resa på Java. En indonesier höll på att stirra ihjäl sig. Han kom fram och nöp mig i armen, i kinden och så i armen igen. Stumt stirrande och med beundran i blicken utbrast han till sist: ”Ohhhh – you are so very fat!” Eeeehh, aaahhhh, man väger ju en del. Kul att du uppmärksammade det, liksom. Å så kompisen, vars arm hade några solblekta fjun: Med ett stadigt grepp höll han fast henne och drog koncentrerat i stråna som om han klappade en katt. ”And you – you are so very hairy!!!” Groteska gorillor ute på äventyr – YEAH, that’s us!

Förresten: Jag har bloggat i fyra månader nu. Detta var mitt 100:e inlägg. Det blir nog några till.

fredag 27 november 2009

Frans EVK

ELEVVÅRDSKONFERENS
Ett rum fullt av vuxna som alla riktar sina blickar mot, i det här fallet, en finnig femtonåring med en massa kreativitet. AJA BAJA! Lova att tänka till innan du klickar på "send". Jaha, var det allt? Frans Strandberg är väluppforstrad. Han lovar att tona ner sig lite, vara försiktig så att ingen blir sårad. FINE! Men glöm inte att göra det du är bra på!

Vad skall du bli när du blir stor
Ska du bli som far och mor
Ska du bli en boss
En försäljare
Eller disponent någonstans
Eller kanske nöjer du dig med
Vilket jävla skitjobb som helst
Du bara bryr dig inte alls
Det får gå som det går
Vad skall du bli

Nu är du ung och rebellisk som fan
Du sätter hårt mot hårt
Du vet precis vad du vill
Och du vill inte bli en av dom där

Fortsätt fortsätt å va rebell
Fortsätt fortsätt å va dig själv
Fortsätt fortsätt å va rebell

Hur ska de bli med din framtid då
Hur ska de bli om några år
Ska du sjunka in i en fåtölj
Vad ska hända med dig
Vad ska du bli

Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch
Samma sak händer imorgon
Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo
Det är inget liv
Det är slaveri

Så fortsätt fortsätt å va rebell...


(Ebba Grön - Vad ska du bli?)

torsdag 26 november 2009

Staken


Jag jobbade på Gunillas klippotek, så det måste ha varit 80-tal. Det var första gången jag skulle julpynta ett eget hem. Med bestämda steg tågade jag de 50 metrarna till Domus. På hyllan tindrade tusen juleljus. Vilken fröjd! För er som har glömt, så var Domus en fantastiskt välsorterad affär. Man kunde hitta det mesta – också julsaker. Mycket praktiskt.

En sjuarmad ljusstake i furu - å va snyggt! Å så moderiktigt sen! Gröna manschetter till – fulländat! Till och med kartongen, med det inbjudande handtaget och bilden med den lyckliga familjen, vittnade om hur myspysigt det skulle bli därhemma, bara man köpte just denna perfekta "de Luxe"-produkt.



Den trendniga tingesten har fått hänga med i över tjugo år nu. Om jag nånsin har tänkt byta? Kommer aldrig på fråga! Jag är lika spänd av förväntan varje år: Kommer den att fungera? Det har visat sig vara en praktfull stake!

Svin

Nästan halva klassen var borta idag. Av de som hade masat sig till engelskan var hälften hängiga. Svinjobbigt!

Språk är makt

Vill du bli fullständigt bortkollrad? Avstå då från att lära dig de kommunikationsvägar som ungdomar använder idag. Försök strypa flödet den som kan. Fattar du vilket genomslag tekniken har? Det gäller att haka på här! Stänga datakonton för elever... bahhh!

onsdag 25 november 2009

Frans fri från blogg-besvär

Frans Strandberg, 15 år, bloggar om sin verklighet på ett "skabbigt gymnasium" som han själv uttrycker det. Han är omgiven av en massa ”estetfjortisar”, losers som finner nöje i att supa sig fulla och spy i en papperskorg, helg efter helg, samt sin obotligt ”torre engelsklärare”. Unge herr Strandberg står knappt ut. Bloggandet är hans release button, säkerhetsventilen som hindrar honom från att pysa över.

Han skriver subjektivt, träffsäkert och humoristiskt. Och han gör det bra! För bra? Häromdagen spärrades nämligen hans inloggning till skolans datorer – helt utan förvarning. Tydligen finns det läsare som inte förstår hans personliga vinkling. Det är för mig svårt att begripa vad som skulle uppnås genom ett avstängt datakonto. Frans tycks sköta skolarbetet exemplariskt och verkar blogga på lediga stunder. Som om ett blockat login skulle hindra en ung smart grabb från att skriva om sina tankar och känslor!

Skolan inser tack och lov sitt misstag för nu är det fritt fram att göra skolarbete och blogga igen. Efter denna fadäs har Frans sannolikt bara fått mer vatten på sin kvarn, fler trogna läsare och vem vet - en del utrymme i media kanske väntar. Det är på sin plats att förtydliga att ovanstående rader är min tolkning av vad Frans har skrivit om i sin blogg. Döm själva och gör gärna som jag: Följ Frans Strandbergs sköna blogg.

(länken Franss blogg till höger)

Over and out,

En annan torr engelsklärare

tisdag 24 november 2009

Kock

Veckans News Quiz innehöll en fråga om en "cook" eller "chef" nånstans i världen som var väldigt duktig på att laga mat. Jag berättade för mina elever att ordet är bra att kunna - för jag hade en gång varit lite osäker på vad det betydde.

Den gången liftade en läcker brittisk kille vid namn Richard med vår fallfärdiga Holden Station Wagon: UNO "True Blue". Vi började så smått lära känna varandra i skuggan under ett citronträd. Richard: Ahaaa, so you are a hairdresser! I am a chef. Katrine: ??? Richard: I cook food in a restaurant. Katrine: I see! Are you a good c...?

Vilket av lektionens många ord minns eleverna bäst tro? Naturligtvis förtydligade jag och sa att jag aldrig fick veta svaret. Vi åt nämligen på restaurang den kvällen.

måndag 23 november 2009

Blogg makeover

Blogg-Katrine/KP, har gått igenom en existentiell kris. Det har varit lite som att förnya sitt hem. Jämna kåken med marken? Nähä, inte det. Total home makeover då? Jaså, orkar inte. Måla om? Nu börjar det likna nåt. Jag nöjde mig med att feg-byta namn och layout. Resultat: El Katrino Ja, jag vet att det är en maskulin form. Och nej, jag är inte homo eller bi bara för det.

Tack till El Stako, Anders "Staken" Andersson, en all-time-favvo-jobbarkompis, för idén. Han och några andra från den arbetsplatsen fick stå ut med mina smeknamn: El Stako blev det för att Staken, som de flesta andra sa, kändes alldeles för porrigt för en prydis som jag. El Rosso kom till för jag tycker att Rosa låter som ett konamn. El Hasso fick Hasse heta av bara farten för att han satt brevid El Stako och för det ligger rätt i mun. Slutligen fick Nina smeknamnet El Niño för att hon är ett yrväder, ett fenomen, som drar fram.

El Katrino: lite latino, en smula salsa - ja, så får det bli.

GILLA!

Jag har hittat en gilla-knapp. Några av er har också klickat på den. Det tackar jag för. Nu har jag dock råkat nollställa gillandet. Det betyder inte att jag ogillar att ni gillar, utan bara att jag är totalt värdelös på att fatta hur sånahäringa inställningar funkar... Please, bear with me!

söndag 22 november 2009

Lilla Snuttan

Syrrans fyraåring har en hel hop barbiedockor. Med iver och fantasi bygger hon en värld åt dem: ”Här är Nettan. Hon är kompis med Bettan och Gittan! Och detta är Fittan!”

Bloggeri-bryderi

När Anna-Maja Persson föreläste om tiden som SVT:s utrikeskorrespondent i Moskva berättade hon för oss åhörare att hon var ovan vid att ha direktkontakt med sin publik. Hon är van vid att prata in en kamera, utan möjlighet att avläsa reaktioner via kroppspråk och blickar. Jag är imponerad över hur säkert och stabilt hon ser rakt på oss genom kameralinsen.

Lärarens vardag är precis tvärtom. Man ser, blir sedd, pratar, lyssnar och svarar på frågor – om vartannat. Man får (oftast) massor med feedback i stunden. Det är fullt möjligt att backa tillbaka, förtydliga, upprepa, komma in på sidospår och sedan hitta tillbaka igen. Det betraktas ofta som proffsigt att improvisera lite. Det går på rutin och känns invant och tryggt.

Som bloggare har jag känt mig lite som en reporter – fast helt utan skolning och skicklighet. Jag blir villrådig av att inte kunna känna av läsarnas tankar. Det är nytt för mig att inte få omedelbart gensvar och det får mig att tveka: "To blog or not to blog?" - that's the question. Kommer jag att vänja mig vid att skriva utan att få veta hur en text träffar, om den träffar eller vem den träffar?

Så grunnar jag vidare över om jag behöver jag ha koll på dessa saker – egentligen. Jag vill förstås gärna vara säker och stabil oavsett om jag "ser" mina mottagare eller inte. Drivet är i grunden själva viljan att berätta. Det räcker ganska långt om en enda person blir berörd, tänker till, eller vill läsa mer. Då har jag redan nått ett mål.

lördag 21 november 2009

Nattblajar

Kopplar på.
Loggar in.
Kopplar av.

Tankar.
Tänker.
Tycker.

Trycker i soffhörnet.
Ny layout kanske?
Loggar ut.

fredag 20 november 2009

Feedback

Ibland överväger jag att skriva endast för byrålådan. Det är inte så många som tycker till om bloggen nämligen. Då blir jag lite tveksam till om blogg-formatet är min grej egentligen. Hur gör man när man har en massa ord som vill ut? Hur vet man om någon vill ha dem eller inte, liksom? Och om de vill ha orden, kommer de då att säga det då på nåt vis? Så kommer några kommentarer och med ens känns det som om nån bryr sig om att man finns där ute i cyber-rymden igen. Fast egentligen tänker jag så här: om orden kommer ur mig för att de måste, så räcker det också. Då finns det något som någon annan kan vilja ha. För vi är alla en å samma - på nåt vis.

torsdag 19 november 2009

Flow

Mest flow idag faktiskt. Först en go sovmorgon å sen några lektioner på PS. Goa grupper jag har, alltså! De är både seriösa och roliga på samma gång. De tycker nog att jag är en flumhjärna - stavar fel titt som tätt. Det är lite jobbigt. Jag tycks aldrig bli fri min tavel-dyslexi. Visst stavar jag fel annars också, men framme vid tavlan blir det oftare. Men för det mesta är det bra om någon får känna sig duktig för att den upptäckt "frökens" stavfel.

Tack vare sovmorgonen hade jag en hel del energi när jag kom hem. Körde in en kyckling och grönsakslåda av nåt slag i ugnen, kokte bulgur till och drog sen till Gekås. Snabba ryck! Plockade till mig basvaror och en ny matta till Frida. Ringde hem. De tyckte att maten smakade diskmedel. "Tack för den!" tänkte jag. "Päronen var det kanske", sa dottern i luren. Vilka jädra päron? Lime var det ju! Här försöker man piffa med trendiga knep.

Väl hemma orkade jag bannemej packa upp också. Annars är min vanliga stil att kliva över kassarna ända tills jag vet att vi ska får gäster eller så. Då brukar jag trycka in grejerna i ett skåp och hoppas att ingen ska öppna så de ramlar ut igen.

Och nu mina vänner, nu ska jag berätta nåt frukansvärt: Jag har tjuvstartat - plockat fram den sjuarmade ljusstaken en hel vecka för tidigt. Huuu! Vad ska grannarna säga? Å tänk om tanterna visste att jag ska skita i att putsa fönstren och vägra julgardiner också. Våga vägra go with the flow!

Arga gubben

När jag skyndar till träningen om kvällarna möter jag ofta en mystisk man. Han ser lite vindpinad ut, har stirrig blick och bär en bulsig blå tensonjacka. Han verkar ha bråttom någonstans. Gubben håller krampaktigt en tung plastkasse i ena handen. Den andra näven kämpar med att styra cykeln. Han trampar frenetiskt - rakt emot mig - men vacklar alltid till just innan vi möts. Då glor gubben argt, som om det är mitt fel att han håller på att tappa balansen.

Mannen har blivit ett återkommande inslag i min vardag. Hans väsen sitter lagrat på min hårdisk. Likt ett pop up-fönster i en dator, dyker han upp då och då - som gubben i lådan. Till slut blir jag nyfiken och vill tänka ut vem han är.

Enklast vore det att reta sig på honom och tänka: ”Satans gubbe som alltid ska tränga ut mig i väggrenen. Han är inget annat än en akut-törstig alkis med bärpåsen full av bärs.” Men, vem är jag att döma? Han är på väg med ett rykande varmt mål mat till några gömda flyktingar.

Ja, så är det! Mannen är en alkoholiserad, förtidspensionerad varvsarbetare som hjälper flyktingar. Hans uppgift i hjälporganisationen är att flytta mat från punkt A till punkt B. Och mannen tar rakryggat sig an uppgiften, på största allvar.

Livets hårda arbete och flitiga drickande har förstört balansen något. Gubben har inte anpassat kraven på sig själv efter sin nedsatta förmåga. I tanken är han spänstig och mjuk - i verkligheten smidig som ett kassaskåp. Välgöraren är rädd att maten ska hinna kallna. Det är förstås därför han tar i så för varje tramptag. Skönt, nu vet jag att den mystiske mannen har goda avsikter. Jag ska kosta på mig ett vänligt leende nästa gång vi möts.

And they lived happily ever after!

Jaha, nu blev det ett sånt där snutte--gulligt ”var-goda-mot-varandra-och –generalisera-inte-och-om-ni-ändå-måste-göra-det-så-var-åtminstone-medvetna-om-att-ni-gör-det”-inlägg i alla fall. Jag som övade mig på att skrika ”FAAAAN!” så sent som igår. Men om det är okej med er som läser, så kanske jag kan få vara både arg och snäll – jag också.

onsdag 18 november 2009

Tweet

Man lär så länge man har elever. Idag fick jag exempelvis reda på att en tweet är ett inlägg i twitter som består av max 140 tecken. Denna text innehåller just det antalet.

Fan

Men egentligen - skriva om en jävla död pippi... Hur kul är det? Jag är förbannat tråkigt väl-jävla-uppfostrad när jag skriver. Det är ämnen som:
var nu goda och fina mot varann
var hel och ren
var kreativ
håll kroppen igång
sååå jääääävla tråkigt. Fan! Fan! Fan! sjunger Thåström
å han e ju bra!
så varför måste jag va så helvetes ordentlig hela tiden
bara för att jag är nån svensk-jävla-lärare då eller
Nä, lite anarki
Så, det va skönt!
Gonatt!

söndag 15 november 2009

Vilken kalkon


En riktigt lyckad anrättning var det faktiskt. Första gången jag testade blev den torr som fnöske. Man skulle kunnat klubba den överstekta fågeln i huvet på folk och använda den som mordvapen. Andra tillfället förblev pippin rå inuti. Salmonella-saft vägrade sluta sippra ur liket. Man kunde säkert ha ihjäl någon med Katrines kalkon version två också.

Men nu - tredje gången - blev middagen superb! Som ett riktigt proffs använde jag inte ens recept. Min svenska vän som bor på andra sidan vattnet har gjort många turkey dinners. Hon gav prima tips: ”Stuff the kalkon with selleri, lok och grona applen knyt ihop. Salt peppar och andra kryddor du tycker passar med kalkon…”

Jag var wild and crazy; skapade, improviserade och tog äpple , timjan, lök och lime innuti (och salt och peppar förstås). Och så gnuggade jag lite lime utanpå. Vilken kreativitet! Sen var det ett fasligt vändande och ösande. Vilken aktivitet! Mannen blev mätt för en gångs skull. Barnen hejade på. Tredje gången gillt och massor med vuxenpoäng!

Som pricken över i råkade min mamma ringa på dörren när pullan nästan var klar och det doftade så där gott i köket. Men ens förvandlades jag till en van husmoder, sprätte runt och visade upp familjeidyllen. Mor var mäkta imponerad. Till och med barnen märkte att jag var nöjd över att för en gångs skull inte ligga i soffan och zappa när mormor tittade in. I guess I am not a complete chicken, after all!

lördag 14 november 2009

Den som vill bli fin



Jag har längtat efter att bli plågad. Grannen som just har tillfreddställt min längtan har äntligen kommit hem från fjärran land. En hel lång månad var hon borta. Min kära vän och närbo behärskar en, bland vissa medelålders kvinnor, hett eftertraktad tortyrkonst. Pinan bör upprepas med jämna mellanrum om effekten skall bibehållas.

På egen begäran blir jag av med ovälkommet bös på haka och överläpp. Grannens magiska vapen får mig att medgörligt sitta i givakt. Stråna flyger ur sina säckar: plopp, blipp, snäpp. Fingerfärdighet. Precision. Ett efter ett rycks de ut, ända tills ansiktet är lent som en barnrumpa. Fantastisk!

Detta är verkligen är magic! Inga kladdiga, miljöfarliga, dyra produkter här inte. En tunn bomullstråd och en stunds trevlig samvaro – that’s it! När hon har plockat undan sin utrusning, alltså den 50 cm långa tråden, avnjuter vi en kopp hett ”Ginger Spice Tea”. Kanske är det téet som har fått kinderna att blossa lite extra ikväll. Snyggt blev det i alla fall.



OBS! Min granne hjälper gärna andra kvinnor att undslippa ett öde som skäggiga damen på cirkus, eller liknande. Det är bara att ringa! Jag står för téet.

Läs gärna inlägget: ”Mitt skägg och jag” från den 6 augusti, 2009. Där rangordnar jag några metoder på samma tema.

(Jag har tyvärr inte lärt mig hur man lägger in en länk till ett tidigare inlägg. Nån som vet hur man gör?)

onsdag 11 november 2009

Dick Cousteau


Vi stod i en cirkel. Min brittiske dykinstruktör plockade isär regulatorns första-steg, la till en extra del, satte bindel på Asiens Cousteau och bad honom att sätta ihop allt igen med förbundna ögon. Dykaren undersökte bit för bit med vana fingertoppar, vägde varsamt i handen och kände av millimetersmå packningar med munnen. När han var klar kunde vi bara applådera. Jag tyckte det var supercharmigt!

”He’s My Man!” tänkte jag stolt. He is still My Man. Men jag är inte lika imponerad längre när artontusensjuhundra pensionerade dykprylar ligger spridda i vardagsrummet och bara mååååste med hem till Filippinerna. Vi får inte ens plats med våra kläder. 53 kg undervattensaker från självaste Jack Cousteaus tid. En franskspråkig vän brukade kalla Dick ”Vieux Plongeur” (Gammal dykare). Han anade inte hur rätt han hade.

Några goda vänner från Mora, som också skall fira jul i paradiset, postade en rolig resebok till oss häromsistens. Vi kontrar med att skicka en stenåldersväska i hårdplast, fylld till bredden med fallfärdiga prylar. Dessa klenoder skall de kånka över halva jordklotet – åt oss. Jag vet någon som kan serva deras utrustning i gengäld. Det är han ganska bra på.

söndag 8 november 2009

Orgie


”Vad är det för skillnad på salsa och sex?” frågar dansläraren medan vi svettiga tar av oss. Skorna alltså. ”Man får oftast inte ont i fötterna efter sex”, ler han brett.

Jag ställde samma fråga till några andra:
”alsa och ex” skiljer salsa och sex åt. ”Salsa kan va en sås” (kanske man kan hävda liknande om sex…?) Eller vad sägs om att läder och kedjor funkar utmärkt till både och (inte mina tankar, jag lovar).

Kreativiteten flödar fritt. Dans funkar också bättre om man släpper hämningarna och ger sig hän till rytmerna. Salsa gör människor spontana och soliga. Svettig, svängig orgie frigör feel good-endorfiner. Hälsosam stimulantia.

torsdag 5 november 2009

Jobbreflektion

Vissa människor blir aldrig nöjda. Jag är nog en sådan person. Ta det här med att byta jobb till exempel. Det har jag gjort några gånger på senare år. Fast en hoppjerka gör ingen glad. Nu vet jag att jag gärna är kvar ett tag, gräver lite djupare där jag står - och fortsätter utvecklas just här.

Första jobberbjudandet: PS, Varberg
+
Kunde stället hyfsat
Kände ganska många människor
Det var ”bara att ta vid”

-
Direkt efter yrkespraktiken - ville skaffa erfarenhet
Taskig löneutveckling

Första tjänsten: Munkagård, Tvååker
+
Jäkligt bra minnen från mina år där måste jag säga!
Myspysigt
Familjärt
Småskalig
Rikligt med fortbildning

-
Familjärt
Småskaligt
En bit att köra
Svikande elevunderlag (sist in först ut)
Kulturell mångfald saknas

IV i Falkenberg
+
Världens bästa arbetslag - vilka hjältar!
Kanske det viktigaste jobbet jag har haft
Multikulti

-
Litet ämnesdjup (saknade mina ämnen)
Tunga elevärenden
Resväg

NULÄGESRAPPORT
PS & Komvux i Varberg
+
Jag har kommit för att stanna!
Cykelväg till jobbet!
Kul blandning elever!
Känner att jag jobbar med det jag valt att utbilda mig till!

-
Stora klasser
Rättningsarbetet tar aldrig slut – men det är det värt!

Slutligen
Nu är jag alltså delvis tillbaks till brottsplatsen. :-) Jag gick ju själv ett år på Komvux före högskolan. Alla ställen har sina ”tunga” och ”lätta” bitar. Yrkesrollen kan vara så olika beroende på var man arbetar, men förmånen att arbeta med människor är alltid fantastiskt spännande och utvecklande.