Fantastiska människor, perfekt väder, underbara upplevelser och en nostalgisk Katrine på det. Detta nu gör mig rörd till tårar. Livet är så fint att det gör ont. Det går inte att ta på, inte att beskriva utan bara fyller mitt väsen till bredden.
Vi har badat i vattenfallen där jag och D en gång svalkat oss varma. Vi har packat rikligt med mat och dryck för heldagar pa stranden. Vi har dragit från fest till fest och från krog till krog. Vi har varit på semester i semestern till ön Bohol och i Cebu City. Och vi har dykt.
Hjärtat gör ett extra skutt när vi är nere alla fyra och barnen ser något för första gången: Lionfish, turtles, boxfish, nudibransh, seasnakes, sardines... Sardinerna kommer i gigantsika stim. Det kan blir mörkt som ett nattdyk när de drar förbi. 28-gradigt vattnet sköljer över oss när dykbåten jobbar sig tillbaks till stranden genom vågorna. Stämningen. Dofterna. Ljuden.
Det är gott att leva!
onsdag 30 december 2009
lördag 19 december 2009
Moalboal
En tjugoettårig blond, blåögd backpacker åkte den dammiga serpentinvägsfärden i en discodunkade pimpad buss utan stötdämpare en oktoberdag 1990. Nyfiken på det mesta bytte tjejen fordon till en mc på tre hjul och sidovagn i den lilla staden och tog sig därifrån de sista skumpiga kilometrarna ner till stranden. Där klev hon av den rangliga tricyclen på "the basketball court" utanför Eve's kiosk, sneddade de tjugo metrarna tvärs över planen och hamnade rakt i hjärtat: Ocean Safari --> Nelson's diveshop.
Nu är vi tillbaks på Panagsama beach (igen), den lilla fiskebyn som blev ett dykparadis i staden Moalboal på ön Cebu, Filippinerna. Här finns utan tvekan en stor del av min själ. För vem visste att jag skulle komma att kalla Nelson för uncle och Eve auntie.
I skrivande stund hör jag en mor och hennes båda söner språka till bakgrundsljuden från syrsor och ghecko-ödlor. Luften går att ta på men den lätta brisen från havet gör att den smeker huden fint och behagligt. Hjärtat är öppet och det känns så mjukt inuti.
Nu är vi tillbaks på Panagsama beach (igen), den lilla fiskebyn som blev ett dykparadis i staden Moalboal på ön Cebu, Filippinerna. Här finns utan tvekan en stor del av min själ. För vem visste att jag skulle komma att kalla Nelson för uncle och Eve auntie.
I skrivande stund hör jag en mor och hennes båda söner språka till bakgrundsljuden från syrsor och ghecko-ödlor. Luften går att ta på men den lätta brisen från havet gör att den smeker huden fint och behagligt. Hjärtat är öppet och det känns så mjukt inuti.
söndag 13 december 2009
Under
Har du sett Bridget Jones’ Diary? Då vet du skillnaden mellan skönhet och komfort på trosområdet. Jag håller med Bridget - bekvämt is my cup of tea.
Mig kostar det tiotusentals kronor att få troslådan sorterad. Det krävs nämligen en familjesemester för att jag ska få tummen ur. Underkläderna ligger vanligtvis huller om buller, urtvättat varvat med nytt och vardagsunder blandat med festdito. Äh, förresten: Jag äger inga festtrosor, bara helt osexiga sloggikopior från Ullared, modell större.
De mest komfortabla exemplaren är nu alltså nerpackade. Kvar i lådan finns de slitna som får duga här på hemmaplan. Om jag, mot förmodan - peppar, peppar (jag tar mig på huvudet), hamnar på akuten de närmsta dagarna, så blir det iförd ett par solkiga, urblekta, noppiga ”EVE” från Gekås. Det skulle förstås vara fasansfullt förnedrande. Därför kommer jag att röra mig extra försiktigt den närmsta tiden, för det vore förfärligt pinsamt att undersökas i skabbiga trosor i händelse av en olycka.
Jag erkänner att det är lite omständligt och ganska kostsamt att rensa bland mina under. Nu är det dock gjort. Det brukar vara värt det.
Mig kostar det tiotusentals kronor att få troslådan sorterad. Det krävs nämligen en familjesemester för att jag ska få tummen ur. Underkläderna ligger vanligtvis huller om buller, urtvättat varvat med nytt och vardagsunder blandat med festdito. Äh, förresten: Jag äger inga festtrosor, bara helt osexiga sloggikopior från Ullared, modell större.
De mest komfortabla exemplaren är nu alltså nerpackade. Kvar i lådan finns de slitna som får duga här på hemmaplan. Om jag, mot förmodan - peppar, peppar (jag tar mig på huvudet), hamnar på akuten de närmsta dagarna, så blir det iförd ett par solkiga, urblekta, noppiga ”EVE” från Gekås. Det skulle förstås vara fasansfullt förnedrande. Därför kommer jag att röra mig extra försiktigt den närmsta tiden, för det vore förfärligt pinsamt att undersökas i skabbiga trosor i händelse av en olycka.
Jag erkänner att det är lite omständligt och ganska kostsamt att rensa bland mina under. Nu är det dock gjort. Det brukar vara värt det.
lördag 12 december 2009
Julstress?
Det känns lite busigt, en smula hemligt och mycket lyxigt att gå runt bland julstressade människor och veta att en jumbojet tar mig till mitt paradis inom kort. Alla dessa människor, som ständigt är på väg någonstans. Det är lätt att förmoda att samtliga ska göra som de flesta: handla julklappar, laga mat, göra knäck & kola, julbaka, skynda, skynda. Men en och annan är en ojulig person. Någon är muslim, en annan jude och vissa av oss drar vår kos. Befriande.
torsdag 10 december 2009
Teknik and me
Jag minns hur jag störde mig på tröga lärare som knappt visste hur en bandspelare fungerar. Nu är det jag som står där och blottar min dumhet.
En gång, precis i början av terminen, såg eleverna ut som levande frågetecken, så jag stoppade CD:n och gick övertydligt igenom frågorna ännu en gång. Jag undrade stilla om fågelholkarna framför mig var en skock analfabeter. Jag prövar igen. Men fattar de verkligen ingenting? Sitter de inne med snälle-G från nian allihopa? Hmmm, det är nåt som inte stämmer.... Fel ljudspår. My mistake. Ridå.
Änglarna på mediacentralen för över UR:s olika program på CD och DVD. Det är en suverän service att ständigt ha aktuella program till språkundervisningen. En rykande färsk CD med engelska nyheter i spelaren och frågor på innehållet utdelat. Segervisst trycker jag på play: ”Buenos días, esto es ¿Qué pasa? Con noticias en Español”, #¤%&/()=! QUE? Två misslyckanden på lika många försök. Obra.
Tredje gången gillt. Jag tänker inte låta mig besegras. Denna gång är det filmvisning = ännu en variant teknisk utrustning att utforska. Fippel, fippel: inget ljud men prima bild. Pilla, pula, panika: ingen bild men utsökt ljud – grrrrrr! Svetten börjar sippra och snart är LP-skivorna i armhålorna är ett faktum. Åhh, vad jag längtar efter gamla hederliga vinyler förresten. Tekniken var betydligt enklare. Som så ofta räddas jag i sista stund av en vänlig kollega. Bra.
Snart har jag felsökt alla artontusentrehundrasjuttiofem olika manicker i hela Varbergs kommun. Varför är inte alla apparater likadana överallt? Det är närapå omöjligt att dölja hur pantad man verkligen är med befintlig teknik.
En gång, precis i början av terminen, såg eleverna ut som levande frågetecken, så jag stoppade CD:n och gick övertydligt igenom frågorna ännu en gång. Jag undrade stilla om fågelholkarna framför mig var en skock analfabeter. Jag prövar igen. Men fattar de verkligen ingenting? Sitter de inne med snälle-G från nian allihopa? Hmmm, det är nåt som inte stämmer.... Fel ljudspår. My mistake. Ridå.
Änglarna på mediacentralen för över UR:s olika program på CD och DVD. Det är en suverän service att ständigt ha aktuella program till språkundervisningen. En rykande färsk CD med engelska nyheter i spelaren och frågor på innehållet utdelat. Segervisst trycker jag på play: ”Buenos días, esto es ¿Qué pasa? Con noticias en Español”, #¤%&/()=! QUE? Två misslyckanden på lika många försök. Obra.
Tredje gången gillt. Jag tänker inte låta mig besegras. Denna gång är det filmvisning = ännu en variant teknisk utrustning att utforska. Fippel, fippel: inget ljud men prima bild. Pilla, pula, panika: ingen bild men utsökt ljud – grrrrrr! Svetten börjar sippra och snart är LP-skivorna i armhålorna är ett faktum. Åhh, vad jag längtar efter gamla hederliga vinyler förresten. Tekniken var betydligt enklare. Som så ofta räddas jag i sista stund av en vänlig kollega. Bra.
Snart har jag felsökt alla artontusentrehundrasjuttiofem olika manicker i hela Varbergs kommun. Varför är inte alla apparater likadana överallt? Det är närapå omöjligt att dölja hur pantad man verkligen är med befintlig teknik.
onsdag 9 december 2009
Om
Om du gick till puben för att fira din kompis födelsedag istället för att vara skolan, hade du gått till skolan efteråt då? Och om du gick till skolan efter puben och sedan började må illa, hade du i så fall:
a, rusat hem
b, sprungit på toa
c, spytt på katedern, över lärarens alla saker?
a, rusat hem
b, sprungit på toa
c, spytt på katedern, över lärarens alla saker?
lördag 5 december 2009
Föräldrafritt = föräldrafrihet
Först blir det några timmars salsa, sen går vi ut och äter. Det är som om föräldrauppdraget har ändrats i ett trollslag. Ena stunden var barnen små, i nästa ögonblick är de självstäniga individer. Plötsligt har vi en massa tid över, men ingen rutin på vad vi ska göra med den – en sorts rastlöshet som är svår att få bukt med. En del kallar det 40-årskris.
Nåväl, några turer på dansgolvet sätter sprätt på välbefinnandet och man känner sig förlöst för en stund. Det beror förstås på att det är skönt att röra sig till musik, men också på alla goa prestigelösa människor som är där. Vi kan några grundturer, någon annan har rullat höfterna ett halvt liv och en tredje tar sina första stapplande salsasteg.
Efter dansen blir det krogmiddag i goda vänners lag. Jag älskar att smutta, smacka, snacka, spåna, skåla, skråla och bara vara i några timmar. Jag minns hur jag kunde längta efter friheten och nu är den här. Tjejerna är nöjda att få hemmet för sig själva och vi – vi jobbar på att hitta fotfästet.
Nåväl, några turer på dansgolvet sätter sprätt på välbefinnandet och man känner sig förlöst för en stund. Det beror förstås på att det är skönt att röra sig till musik, men också på alla goa prestigelösa människor som är där. Vi kan några grundturer, någon annan har rullat höfterna ett halvt liv och en tredje tar sina första stapplande salsasteg.
Efter dansen blir det krogmiddag i goda vänners lag. Jag älskar att smutta, smacka, snacka, spåna, skåla, skråla och bara vara i några timmar. Jag minns hur jag kunde längta efter friheten och nu är den här. Tjejerna är nöjda att få hemmet för sig själva och vi – vi jobbar på att hitta fotfästet.
torsdag 3 december 2009
Muta
Jag blir överlycklig av minsta blyertspenna från bokmässan. Med lite tur kommer man över nån gratisbok och det händer att jag tar två godisar i varje monter. Jag känner mig en aning kleptomanisk men gratis är gott. När man väl är man ute på äventyr så gäller det att passa på. Det är nämligen tämligen sällsynt att lärare åker på kurs, studiebesök och liknande. Därför är det en bonus om allt klaffar när man väl får chansen.
För att kunna vara borta några timmar behöver man slita lite extra för det inte ska märkas så mycket. Lektioner bör inte ställas in. Nu kanske någon undrar varför jag inte bara säger till en vikarie. Undra på! Det händer att en, inte sällan överbelastad heltidsarbetande, kollega rycker in som hjälpare. Vi vill ju unna varandra lite vardagsflärd.
I onsdags var det min tur: ”Jajjamensan – det fixar jag! Inga problem! Du hjälper mig en annan gång.” Visst! Det var ju bara det att jag hade: trehundratolv nationella prov att rätta, åkt som en skottspole mellan mina två jobb, tagit hand om Up With People-människor och kommit hem till mitt kök när jag kom på det. S H I T! Mission NOT completed. Glömt. Borta. Väck.
Idag fick en försummad klass en burk pepparkakor. Några fantastiska kollegor fick choklad att mumsa på i sitt arbetsrum. Det hade kommit en liten ängel som flugit in i salen och hjälpt eleverna tillrätta. Mina arbetskamrater var vänliga mot mig när vi sågs. Phew! Tänk om de hade gett mig "the evil eye" - jag som redan kände mig låg. Nä, de visade förståelse. Nu känns det lent inuti igen. Tack!
För att kunna vara borta några timmar behöver man slita lite extra för det inte ska märkas så mycket. Lektioner bör inte ställas in. Nu kanske någon undrar varför jag inte bara säger till en vikarie. Undra på! Det händer att en, inte sällan överbelastad heltidsarbetande, kollega rycker in som hjälpare. Vi vill ju unna varandra lite vardagsflärd.
I onsdags var det min tur: ”Jajjamensan – det fixar jag! Inga problem! Du hjälper mig en annan gång.” Visst! Det var ju bara det att jag hade: trehundratolv nationella prov att rätta, åkt som en skottspole mellan mina två jobb, tagit hand om Up With People-människor och kommit hem till mitt kök när jag kom på det. S H I T! Mission NOT completed. Glömt. Borta. Väck.
Idag fick en försummad klass en burk pepparkakor. Några fantastiska kollegor fick choklad att mumsa på i sitt arbetsrum. Det hade kommit en liten ängel som flugit in i salen och hjälpt eleverna tillrätta. Mina arbetskamrater var vänliga mot mig när vi sågs. Phew! Tänk om de hade gett mig "the evil eye" - jag som redan kände mig låg. Nä, de visade förståelse. Nu känns det lent inuti igen. Tack!
onsdag 2 december 2009
Värdering
Materiella ting spelar ingen roll tänkte den tantiga teenwannabeen. Tills bilen gick sönder.
Up With People
Nittio ungdomar från tjugotvå olika länder har invaderat lilla Varberg. De har ett späckat program med volontärarbete om dagarna och show på kvällarna. I måndags pratade några av dem inför ettorna på naturestet. Fantastiskt inspirerande! Det kändes ganska mesigt att ta över efter att de hade lämnat klassrummet: ”EEEEhhh, please look at page sixty eight in your course book”. Torrare än så blir det inte, liksom.
Hela klassen blev inbjuden till tisdagens föreställning. Jag gick dit med mina döttrar. Flera elever var också på plats. Vilket drag! Nuförtiden blir jag ofta gråtmild när budskap som fred på jorden, behandla varandra lika och rädda planeten framförs genom musik och dans, speciellt när unga människor står på scen. Det går rakt in i mitt förtantade hjärta.
Idag, onsdag, kom en cool amerikan från Denver till teknisterna jag har i engelska. Han och hans kompanjon, Sofie från Alingsås (the potato city of Sweden som hon uttryckte det) kollade vad gruppen kände till om USA. Mängder med fakta rabblades upp. Up with Peolpe-hjältarna stack hål ”kunskaperna” när de frågade vilka av personerna i klassen som hade varit i USA. Ingen. Noll. Zero.
Stereotyper. Generaliseringar. ”Do polar bears walk in the streets of Stockholm?” Ungdomarna fick lite att tänka på. Vi kan jobba med likabehandlingsplaner och mänskliga rättigheter varje dag i skolan men bäst genomslag får resonemangen när det är unga coola människor som för debatt. The message comes through! Tack för tre mycket uppfriskande dagar.
UP WITH PEOPLE ROCKS!
Hela klassen blev inbjuden till tisdagens föreställning. Jag gick dit med mina döttrar. Flera elever var också på plats. Vilket drag! Nuförtiden blir jag ofta gråtmild när budskap som fred på jorden, behandla varandra lika och rädda planeten framförs genom musik och dans, speciellt när unga människor står på scen. Det går rakt in i mitt förtantade hjärta.
Idag, onsdag, kom en cool amerikan från Denver till teknisterna jag har i engelska. Han och hans kompanjon, Sofie från Alingsås (the potato city of Sweden som hon uttryckte det) kollade vad gruppen kände till om USA. Mängder med fakta rabblades upp. Up with Peolpe-hjältarna stack hål ”kunskaperna” när de frågade vilka av personerna i klassen som hade varit i USA. Ingen. Noll. Zero.
Stereotyper. Generaliseringar. ”Do polar bears walk in the streets of Stockholm?” Ungdomarna fick lite att tänka på. Vi kan jobba med likabehandlingsplaner och mänskliga rättigheter varje dag i skolan men bäst genomslag får resonemangen när det är unga coola människor som för debatt. The message comes through! Tack för tre mycket uppfriskande dagar.
UP WITH PEOPLE ROCKS!
måndag 30 november 2009
Den rätta
Hur vet man att man har valt den rätta?
Man har kanske valt den rätta när:
1. man inte ser sig om efter något bättre.
2. man tänker ljusa tankar.
3. man har slutat fråga runt efter andra som är lediga.
4. man inte somnar med en klump i magen.
5. man vaknar utan dito.
Jag kom just på mig själv med att inte ha kollat efter jobb sen jag fick mitt nuvarande. Det kan betyda att jag har valt den rätta arbetsplatsen.
Man har kanske valt den rätta när:
1. man inte ser sig om efter något bättre.
2. man tänker ljusa tankar.
3. man har slutat fråga runt efter andra som är lediga.
4. man inte somnar med en klump i magen.
5. man vaknar utan dito.
Jag kom just på mig själv med att inte ha kollat efter jobb sen jag fick mitt nuvarande. Det kan betyda att jag har valt den rätta arbetsplatsen.
lördag 28 november 2009
Identitetskris
Vad ska jag tillskriva mig själv för epitet nu när jag är över 40? I vissa lägen är jag bland de yngsta. Då kan jag bli kallad ungdom eller flicka. Andra tillfällen är jag äldst. Mina elever hade knäckt sig om jag sa: "Jag och en annan flicka ska gå på bio med några andra ungdomar." Farmor hade däremot tyckt att det lät rätt och riktigt.
VAD är jag då?
Tjej: Dottern är säker på att hon är en, men hennes mamma… hmmm, det är inte lika självklart. ”Jag är en tjej på 40 år som gillar att resa.” Det låter som hämtat ur en kass kontaktannons. ”Jag och en annan tjej var ute och reste.” Det sista funkar bättre.
Tant: Det är helt klart tantvarning på mycket jag gör/säger/tänker nuförtiden men det är aningen tidigt att se sig själv som en tant fullt ut, eller? Som frisör blev jag dock kallad för tant av vissa föräldrar redan vid 18 års ålder: "Sitt fint nu så tanten kan klippa". Hade jag lust att nita dem eller!?
Dam: Fy, det låter fisförnämt! Det kan kanske vara klassiskt elegant också. Så nån dam blir jag aldrig.
Gumma: My God! Min farmor på 93 är knappt gumma. Det låter uråldrigt. Fast "lilla gumman" kan man klart säga - till någon som är tre år, typ.
Kärring: Det låter gammalt och elakt, alternativt något som en bonnig typ skulle kalla sin fru i nedlåtande ton för att visa sig över henne i hierarkin.
Kvinna: Kanske kan funka, i alla fall ibland.
Nucka: Jag är förvisso ogift men vilken negativ klang det ordet har alltså!
Inte undra på att jag känner oss 40-års-krisigt schizo. Har alla fruntimmer alltid så förbannat svårt med identiteten?
VAD är jag då?
Tjej: Dottern är säker på att hon är en, men hennes mamma… hmmm, det är inte lika självklart. ”Jag är en tjej på 40 år som gillar att resa.” Det låter som hämtat ur en kass kontaktannons. ”Jag och en annan tjej var ute och reste.” Det sista funkar bättre.
Tant: Det är helt klart tantvarning på mycket jag gör/säger/tänker nuförtiden men det är aningen tidigt att se sig själv som en tant fullt ut, eller? Som frisör blev jag dock kallad för tant av vissa föräldrar redan vid 18 års ålder: "Sitt fint nu så tanten kan klippa". Hade jag lust att nita dem eller!?
Dam: Fy, det låter fisförnämt! Det kan kanske vara klassiskt elegant också. Så nån dam blir jag aldrig.
Gumma: My God! Min farmor på 93 är knappt gumma. Det låter uråldrigt. Fast "lilla gumman" kan man klart säga - till någon som är tre år, typ.
Kärring: Det låter gammalt och elakt, alternativt något som en bonnig typ skulle kalla sin fru i nedlåtande ton för att visa sig över henne i hierarkin.
Kvinna: Kanske kan funka, i alla fall ibland.
Nucka: Jag är förvisso ogift men vilken negativ klang det ordet har alltså!
Inte undra på att jag känner oss 40-års-krisigt schizo. Har alla fruntimmer alltid så förbannat svårt med identiteten?
Fat and hairy
En kock, en stake och några feta håriga backpackers. Många minnen från 80-talet snurrar i skallen. Staken och kocken skrev jag om i tidigare inlägg men jag minns också en händelse från en resa på Java. En indonesier höll på att stirra ihjäl sig. Han kom fram och nöp mig i armen, i kinden och så i armen igen. Stumt stirrande och med beundran i blicken utbrast han till sist: ”Ohhhh – you are so very fat!” Eeeehh, aaahhhh, man väger ju en del. Kul att du uppmärksammade det, liksom. Å så kompisen, vars arm hade några solblekta fjun: Med ett stadigt grepp höll han fast henne och drog koncentrerat i stråna som om han klappade en katt. ”And you – you are so very hairy!!!” Groteska gorillor ute på äventyr – YEAH, that’s us!
Förresten: Jag har bloggat i fyra månader nu. Detta var mitt 100:e inlägg. Det blir nog några till.
Förresten: Jag har bloggat i fyra månader nu. Detta var mitt 100:e inlägg. Det blir nog några till.
fredag 27 november 2009
Frans EVK
ELEVVÅRDSKONFERENS
Ett rum fullt av vuxna som alla riktar sina blickar mot, i det här fallet, en finnig femtonåring med en massa kreativitet. AJA BAJA! Lova att tänka till innan du klickar på "send". Jaha, var det allt? Frans Strandberg är väluppforstrad. Han lovar att tona ner sig lite, vara försiktig så att ingen blir sårad. FINE! Men glöm inte att göra det du är bra på!
Vad skall du bli när du blir stor
Ska du bli som far och mor
Ska du bli en boss
En försäljare
Eller disponent någonstans
Eller kanske nöjer du dig med
Vilket jävla skitjobb som helst
Du bara bryr dig inte alls
Det får gå som det går
Vad skall du bli
Nu är du ung och rebellisk som fan
Du sätter hårt mot hårt
Du vet precis vad du vill
Och du vill inte bli en av dom där
Fortsätt fortsätt å va rebell
Fortsätt fortsätt å va dig själv
Fortsätt fortsätt å va rebell
Hur ska de bli med din framtid då
Hur ska de bli om några år
Ska du sjunka in i en fåtölj
Vad ska hända med dig
Vad ska du bli
Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch
Samma sak händer imorgon
Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo
Det är inget liv
Det är slaveri
Så fortsätt fortsätt å va rebell...
(Ebba Grön - Vad ska du bli?)
Ett rum fullt av vuxna som alla riktar sina blickar mot, i det här fallet, en finnig femtonåring med en massa kreativitet. AJA BAJA! Lova att tänka till innan du klickar på "send". Jaha, var det allt? Frans Strandberg är väluppforstrad. Han lovar att tona ner sig lite, vara försiktig så att ingen blir sårad. FINE! Men glöm inte att göra det du är bra på!
Vad skall du bli när du blir stor
Ska du bli som far och mor
Ska du bli en boss
En försäljare
Eller disponent någonstans
Eller kanske nöjer du dig med
Vilket jävla skitjobb som helst
Du bara bryr dig inte alls
Det får gå som det går
Vad skall du bli
Nu är du ung och rebellisk som fan
Du sätter hårt mot hårt
Du vet precis vad du vill
Och du vill inte bli en av dom där
Fortsätt fortsätt å va rebell
Fortsätt fortsätt å va dig själv
Fortsätt fortsätt å va rebell
Hur ska de bli med din framtid då
Hur ska de bli om några år
Ska du sjunka in i en fåtölj
Vad ska hända med dig
Vad ska du bli
Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch
Samma sak händer imorgon
Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo
Det är inget liv
Det är slaveri
Så fortsätt fortsätt å va rebell...
(Ebba Grön - Vad ska du bli?)
torsdag 26 november 2009
Staken
Jag jobbade på Gunillas klippotek, så det måste ha varit 80-tal. Det var första gången jag skulle julpynta ett eget hem. Med bestämda steg tågade jag de 50 metrarna till Domus. På hyllan tindrade tusen juleljus. Vilken fröjd! För er som har glömt, så var Domus en fantastiskt välsorterad affär. Man kunde hitta det mesta – också julsaker. Mycket praktiskt.
En sjuarmad ljusstake i furu - å va snyggt! Å så moderiktigt sen! Gröna manschetter till – fulländat! Till och med kartongen, med det inbjudande handtaget och bilden med den lyckliga familjen, vittnade om hur myspysigt det skulle bli därhemma, bara man köpte just denna perfekta "de Luxe"-produkt.
Den trendniga tingesten har fått hänga med i över tjugo år nu. Om jag nånsin har tänkt byta? Kommer aldrig på fråga! Jag är lika spänd av förväntan varje år: Kommer den att fungera? Det har visat sig vara en praktfull stake!
Svin
Nästan halva klassen var borta idag. Av de som hade masat sig till engelskan var hälften hängiga. Svinjobbigt!
Språk är makt
Vill du bli fullständigt bortkollrad? Avstå då från att lära dig de kommunikationsvägar som ungdomar använder idag. Försök strypa flödet den som kan. Fattar du vilket genomslag tekniken har? Det gäller att haka på här! Stänga datakonton för elever... bahhh!
onsdag 25 november 2009
Frans fri från blogg-besvär
Frans Strandberg, 15 år, bloggar om sin verklighet på ett "skabbigt gymnasium" som han själv uttrycker det. Han är omgiven av en massa ”estetfjortisar”, losers som finner nöje i att supa sig fulla och spy i en papperskorg, helg efter helg, samt sin obotligt ”torre engelsklärare”. Unge herr Strandberg står knappt ut. Bloggandet är hans release button, säkerhetsventilen som hindrar honom från att pysa över.
Han skriver subjektivt, träffsäkert och humoristiskt. Och han gör det bra! För bra? Häromdagen spärrades nämligen hans inloggning till skolans datorer – helt utan förvarning. Tydligen finns det läsare som inte förstår hans personliga vinkling. Det är för mig svårt att begripa vad som skulle uppnås genom ett avstängt datakonto. Frans tycks sköta skolarbetet exemplariskt och verkar blogga på lediga stunder. Som om ett blockat login skulle hindra en ung smart grabb från att skriva om sina tankar och känslor!
Skolan inser tack och lov sitt misstag för nu är det fritt fram att göra skolarbete och blogga igen. Efter denna fadäs har Frans sannolikt bara fått mer vatten på sin kvarn, fler trogna läsare och vem vet - en del utrymme i media kanske väntar. Det är på sin plats att förtydliga att ovanstående rader är min tolkning av vad Frans har skrivit om i sin blogg. Döm själva och gör gärna som jag: Följ Frans Strandbergs sköna blogg.
(länken Franss blogg till höger)
Over and out,
En annan torr engelsklärare
Han skriver subjektivt, träffsäkert och humoristiskt. Och han gör det bra! För bra? Häromdagen spärrades nämligen hans inloggning till skolans datorer – helt utan förvarning. Tydligen finns det läsare som inte förstår hans personliga vinkling. Det är för mig svårt att begripa vad som skulle uppnås genom ett avstängt datakonto. Frans tycks sköta skolarbetet exemplariskt och verkar blogga på lediga stunder. Som om ett blockat login skulle hindra en ung smart grabb från att skriva om sina tankar och känslor!
Skolan inser tack och lov sitt misstag för nu är det fritt fram att göra skolarbete och blogga igen. Efter denna fadäs har Frans sannolikt bara fått mer vatten på sin kvarn, fler trogna läsare och vem vet - en del utrymme i media kanske väntar. Det är på sin plats att förtydliga att ovanstående rader är min tolkning av vad Frans har skrivit om i sin blogg. Döm själva och gör gärna som jag: Följ Frans Strandbergs sköna blogg.
(länken Franss blogg till höger)
Over and out,
En annan torr engelsklärare
tisdag 24 november 2009
Kock
Veckans News Quiz innehöll en fråga om en "cook" eller "chef" nånstans i världen som var väldigt duktig på att laga mat. Jag berättade för mina elever att ordet är bra att kunna - för jag hade en gång varit lite osäker på vad det betydde.
Den gången liftade en läcker brittisk kille vid namn Richard med vår fallfärdiga Holden Station Wagon: UNO "True Blue". Vi började så smått lära känna varandra i skuggan under ett citronträd. Richard: Ahaaa, so you are a hairdresser! I am a chef. Katrine: ??? Richard: I cook food in a restaurant. Katrine: I see! Are you a good c...?
Vilket av lektionens många ord minns eleverna bäst tro? Naturligtvis förtydligade jag och sa att jag aldrig fick veta svaret. Vi åt nämligen på restaurang den kvällen.
Den gången liftade en läcker brittisk kille vid namn Richard med vår fallfärdiga Holden Station Wagon: UNO "True Blue". Vi började så smått lära känna varandra i skuggan under ett citronträd. Richard: Ahaaa, so you are a hairdresser! I am a chef. Katrine: ??? Richard: I cook food in a restaurant. Katrine: I see! Are you a good c...?
Vilket av lektionens många ord minns eleverna bäst tro? Naturligtvis förtydligade jag och sa att jag aldrig fick veta svaret. Vi åt nämligen på restaurang den kvällen.
måndag 23 november 2009
Blogg makeover
Blogg-Katrine/KP, har gått igenom en existentiell kris. Det har varit lite som att förnya sitt hem. Jämna kåken med marken? Nähä, inte det. Total home makeover då? Jaså, orkar inte. Måla om? Nu börjar det likna nåt. Jag nöjde mig med att feg-byta namn och layout. Resultat: El Katrino Ja, jag vet att det är en maskulin form. Och nej, jag är inte homo eller bi bara för det.
Tack till El Stako, Anders "Staken" Andersson, en all-time-favvo-jobbarkompis, för idén. Han och några andra från den arbetsplatsen fick stå ut med mina smeknamn: El Stako blev det för att Staken, som de flesta andra sa, kändes alldeles för porrigt för en prydis som jag. El Rosso kom till för jag tycker att Rosa låter som ett konamn. El Hasso fick Hasse heta av bara farten för att han satt brevid El Stako och för det ligger rätt i mun. Slutligen fick Nina smeknamnet El Niño för att hon är ett yrväder, ett fenomen, som drar fram.
El Katrino: lite latino, en smula salsa - ja, så får det bli.
Tack till El Stako, Anders "Staken" Andersson, en all-time-favvo-jobbarkompis, för idén. Han och några andra från den arbetsplatsen fick stå ut med mina smeknamn: El Stako blev det för att Staken, som de flesta andra sa, kändes alldeles för porrigt för en prydis som jag. El Rosso kom till för jag tycker att Rosa låter som ett konamn. El Hasso fick Hasse heta av bara farten för att han satt brevid El Stako och för det ligger rätt i mun. Slutligen fick Nina smeknamnet El Niño för att hon är ett yrväder, ett fenomen, som drar fram.
El Katrino: lite latino, en smula salsa - ja, så får det bli.
GILLA!
Jag har hittat en gilla-knapp. Några av er har också klickat på den. Det tackar jag för. Nu har jag dock råkat nollställa gillandet. Det betyder inte att jag ogillar att ni gillar, utan bara att jag är totalt värdelös på att fatta hur sånahäringa inställningar funkar... Please, bear with me!
söndag 22 november 2009
Lilla Snuttan
Syrrans fyraåring har en hel hop barbiedockor. Med iver och fantasi bygger hon en värld åt dem: ”Här är Nettan. Hon är kompis med Bettan och Gittan! Och detta är Fittan!”
Bloggeri-bryderi
När Anna-Maja Persson föreläste om tiden som SVT:s utrikeskorrespondent i Moskva berättade hon för oss åhörare att hon var ovan vid att ha direktkontakt med sin publik. Hon är van vid att prata in en kamera, utan möjlighet att avläsa reaktioner via kroppspråk och blickar. Jag är imponerad över hur säkert och stabilt hon ser rakt på oss genom kameralinsen.
Lärarens vardag är precis tvärtom. Man ser, blir sedd, pratar, lyssnar och svarar på frågor – om vartannat. Man får (oftast) massor med feedback i stunden. Det är fullt möjligt att backa tillbaka, förtydliga, upprepa, komma in på sidospår och sedan hitta tillbaka igen. Det betraktas ofta som proffsigt att improvisera lite. Det går på rutin och känns invant och tryggt.
Som bloggare har jag känt mig lite som en reporter – fast helt utan skolning och skicklighet. Jag blir villrådig av att inte kunna känna av läsarnas tankar. Det är nytt för mig att inte få omedelbart gensvar och det får mig att tveka: "To blog or not to blog?" - that's the question. Kommer jag att vänja mig vid att skriva utan att få veta hur en text träffar, om den träffar eller vem den träffar?
Så grunnar jag vidare över om jag behöver jag ha koll på dessa saker – egentligen. Jag vill förstås gärna vara säker och stabil oavsett om jag "ser" mina mottagare eller inte. Drivet är i grunden själva viljan att berätta. Det räcker ganska långt om en enda person blir berörd, tänker till, eller vill läsa mer. Då har jag redan nått ett mål.
Lärarens vardag är precis tvärtom. Man ser, blir sedd, pratar, lyssnar och svarar på frågor – om vartannat. Man får (oftast) massor med feedback i stunden. Det är fullt möjligt att backa tillbaka, förtydliga, upprepa, komma in på sidospår och sedan hitta tillbaka igen. Det betraktas ofta som proffsigt att improvisera lite. Det går på rutin och känns invant och tryggt.
Som bloggare har jag känt mig lite som en reporter – fast helt utan skolning och skicklighet. Jag blir villrådig av att inte kunna känna av läsarnas tankar. Det är nytt för mig att inte få omedelbart gensvar och det får mig att tveka: "To blog or not to blog?" - that's the question. Kommer jag att vänja mig vid att skriva utan att få veta hur en text träffar, om den träffar eller vem den träffar?
Så grunnar jag vidare över om jag behöver jag ha koll på dessa saker – egentligen. Jag vill förstås gärna vara säker och stabil oavsett om jag "ser" mina mottagare eller inte. Drivet är i grunden själva viljan att berätta. Det räcker ganska långt om en enda person blir berörd, tänker till, eller vill läsa mer. Då har jag redan nått ett mål.
lördag 21 november 2009
Nattblajar
Kopplar på.
Loggar in.
Kopplar av.
Tankar.
Tänker.
Tycker.
Trycker i soffhörnet.
Ny layout kanske?
Loggar ut.
Loggar in.
Kopplar av.
Tankar.
Tänker.
Tycker.
Trycker i soffhörnet.
Ny layout kanske?
Loggar ut.
fredag 20 november 2009
Feedback
Ibland överväger jag att skriva endast för byrålådan. Det är inte så många som tycker till om bloggen nämligen. Då blir jag lite tveksam till om blogg-formatet är min grej egentligen. Hur gör man när man har en massa ord som vill ut? Hur vet man om någon vill ha dem eller inte, liksom? Och om de vill ha orden, kommer de då att säga det då på nåt vis? Så kommer några kommentarer och med ens känns det som om nån bryr sig om att man finns där ute i cyber-rymden igen. Fast egentligen tänker jag så här: om orden kommer ur mig för att de måste, så räcker det också. Då finns det något som någon annan kan vilja ha. För vi är alla en å samma - på nåt vis.
torsdag 19 november 2009
Flow
Mest flow idag faktiskt. Först en go sovmorgon å sen några lektioner på PS. Goa grupper jag har, alltså! De är både seriösa och roliga på samma gång. De tycker nog att jag är en flumhjärna - stavar fel titt som tätt. Det är lite jobbigt. Jag tycks aldrig bli fri min tavel-dyslexi. Visst stavar jag fel annars också, men framme vid tavlan blir det oftare. Men för det mesta är det bra om någon får känna sig duktig för att den upptäckt "frökens" stavfel.
Tack vare sovmorgonen hade jag en hel del energi när jag kom hem. Körde in en kyckling och grönsakslåda av nåt slag i ugnen, kokte bulgur till och drog sen till Gekås. Snabba ryck! Plockade till mig basvaror och en ny matta till Frida. Ringde hem. De tyckte att maten smakade diskmedel. "Tack för den!" tänkte jag. "Päronen var det kanske", sa dottern i luren. Vilka jädra päron? Lime var det ju! Här försöker man piffa med trendiga knep.
Väl hemma orkade jag bannemej packa upp också. Annars är min vanliga stil att kliva över kassarna ända tills jag vet att vi ska får gäster eller så. Då brukar jag trycka in grejerna i ett skåp och hoppas att ingen ska öppna så de ramlar ut igen.
Och nu mina vänner, nu ska jag berätta nåt frukansvärt: Jag har tjuvstartat - plockat fram den sjuarmade ljusstaken en hel vecka för tidigt. Huuu! Vad ska grannarna säga? Å tänk om tanterna visste att jag ska skita i att putsa fönstren och vägra julgardiner också. Våga vägra go with the flow!
Tack vare sovmorgonen hade jag en hel del energi när jag kom hem. Körde in en kyckling och grönsakslåda av nåt slag i ugnen, kokte bulgur till och drog sen till Gekås. Snabba ryck! Plockade till mig basvaror och en ny matta till Frida. Ringde hem. De tyckte att maten smakade diskmedel. "Tack för den!" tänkte jag. "Päronen var det kanske", sa dottern i luren. Vilka jädra päron? Lime var det ju! Här försöker man piffa med trendiga knep.
Väl hemma orkade jag bannemej packa upp också. Annars är min vanliga stil att kliva över kassarna ända tills jag vet att vi ska får gäster eller så. Då brukar jag trycka in grejerna i ett skåp och hoppas att ingen ska öppna så de ramlar ut igen.
Och nu mina vänner, nu ska jag berätta nåt frukansvärt: Jag har tjuvstartat - plockat fram den sjuarmade ljusstaken en hel vecka för tidigt. Huuu! Vad ska grannarna säga? Å tänk om tanterna visste att jag ska skita i att putsa fönstren och vägra julgardiner också. Våga vägra go with the flow!
Arga gubben
När jag skyndar till träningen om kvällarna möter jag ofta en mystisk man. Han ser lite vindpinad ut, har stirrig blick och bär en bulsig blå tensonjacka. Han verkar ha bråttom någonstans. Gubben håller krampaktigt en tung plastkasse i ena handen. Den andra näven kämpar med att styra cykeln. Han trampar frenetiskt - rakt emot mig - men vacklar alltid till just innan vi möts. Då glor gubben argt, som om det är mitt fel att han håller på att tappa balansen.
Mannen har blivit ett återkommande inslag i min vardag. Hans väsen sitter lagrat på min hårdisk. Likt ett pop up-fönster i en dator, dyker han upp då och då - som gubben i lådan. Till slut blir jag nyfiken och vill tänka ut vem han är.
Enklast vore det att reta sig på honom och tänka: ”Satans gubbe som alltid ska tränga ut mig i väggrenen. Han är inget annat än en akut-törstig alkis med bärpåsen full av bärs.” Men, vem är jag att döma? Han är på väg med ett rykande varmt mål mat till några gömda flyktingar.
Ja, så är det! Mannen är en alkoholiserad, förtidspensionerad varvsarbetare som hjälper flyktingar. Hans uppgift i hjälporganisationen är att flytta mat från punkt A till punkt B. Och mannen tar rakryggat sig an uppgiften, på största allvar.
Livets hårda arbete och flitiga drickande har förstört balansen något. Gubben har inte anpassat kraven på sig själv efter sin nedsatta förmåga. I tanken är han spänstig och mjuk - i verkligheten smidig som ett kassaskåp. Välgöraren är rädd att maten ska hinna kallna. Det är förstås därför han tar i så för varje tramptag. Skönt, nu vet jag att den mystiske mannen har goda avsikter. Jag ska kosta på mig ett vänligt leende nästa gång vi möts.
And they lived happily ever after!
Jaha, nu blev det ett sånt där snutte--gulligt ”var-goda-mot-varandra-och –generalisera-inte-och-om-ni-ändå-måste-göra-det-så-var-åtminstone-medvetna-om-att-ni-gör-det”-inlägg i alla fall. Jag som övade mig på att skrika ”FAAAAN!” så sent som igår. Men om det är okej med er som läser, så kanske jag kan få vara både arg och snäll – jag också.
Mannen har blivit ett återkommande inslag i min vardag. Hans väsen sitter lagrat på min hårdisk. Likt ett pop up-fönster i en dator, dyker han upp då och då - som gubben i lådan. Till slut blir jag nyfiken och vill tänka ut vem han är.
Enklast vore det att reta sig på honom och tänka: ”Satans gubbe som alltid ska tränga ut mig i väggrenen. Han är inget annat än en akut-törstig alkis med bärpåsen full av bärs.” Men, vem är jag att döma? Han är på väg med ett rykande varmt mål mat till några gömda flyktingar.
Ja, så är det! Mannen är en alkoholiserad, förtidspensionerad varvsarbetare som hjälper flyktingar. Hans uppgift i hjälporganisationen är att flytta mat från punkt A till punkt B. Och mannen tar rakryggat sig an uppgiften, på största allvar.
Livets hårda arbete och flitiga drickande har förstört balansen något. Gubben har inte anpassat kraven på sig själv efter sin nedsatta förmåga. I tanken är han spänstig och mjuk - i verkligheten smidig som ett kassaskåp. Välgöraren är rädd att maten ska hinna kallna. Det är förstås därför han tar i så för varje tramptag. Skönt, nu vet jag att den mystiske mannen har goda avsikter. Jag ska kosta på mig ett vänligt leende nästa gång vi möts.
And they lived happily ever after!
Jaha, nu blev det ett sånt där snutte--gulligt ”var-goda-mot-varandra-och –generalisera-inte-och-om-ni-ändå-måste-göra-det-så-var-åtminstone-medvetna-om-att-ni-gör-det”-inlägg i alla fall. Jag som övade mig på att skrika ”FAAAAN!” så sent som igår. Men om det är okej med er som läser, så kanske jag kan få vara både arg och snäll – jag också.
onsdag 18 november 2009
Tweet
Man lär så länge man har elever. Idag fick jag exempelvis reda på att en tweet är ett inlägg i twitter som består av max 140 tecken. Denna text innehåller just det antalet.
Fan
Men egentligen - skriva om en jävla död pippi... Hur kul är det? Jag är förbannat tråkigt väl-jävla-uppfostrad när jag skriver. Det är ämnen som:
var nu goda och fina mot varann
var hel och ren
var kreativ
håll kroppen igång
sååå jääääävla tråkigt. Fan! Fan! Fan! sjunger Thåström
å han e ju bra!
så varför måste jag va så helvetes ordentlig hela tiden
bara för att jag är nån svensk-jävla-lärare då eller
Nä, lite anarki
Så, det va skönt!
Gonatt!
var nu goda och fina mot varann
var hel och ren
var kreativ
håll kroppen igång
sååå jääääävla tråkigt. Fan! Fan! Fan! sjunger Thåström
å han e ju bra!
så varför måste jag va så helvetes ordentlig hela tiden
bara för att jag är nån svensk-jävla-lärare då eller
Nä, lite anarki
Så, det va skönt!
Gonatt!
söndag 15 november 2009
Vilken kalkon
En riktigt lyckad anrättning var det faktiskt. Första gången jag testade blev den torr som fnöske. Man skulle kunnat klubba den överstekta fågeln i huvet på folk och använda den som mordvapen. Andra tillfället förblev pippin rå inuti. Salmonella-saft vägrade sluta sippra ur liket. Man kunde säkert ha ihjäl någon med Katrines kalkon version två också.
Men nu - tredje gången - blev middagen superb! Som ett riktigt proffs använde jag inte ens recept. Min svenska vän som bor på andra sidan vattnet har gjort många turkey dinners. Hon gav prima tips: ”Stuff the kalkon with selleri, lok och grona applen knyt ihop. Salt peppar och andra kryddor du tycker passar med kalkon…”
Jag var wild and crazy; skapade, improviserade och tog äpple , timjan, lök och lime innuti (och salt och peppar förstås). Och så gnuggade jag lite lime utanpå. Vilken kreativitet! Sen var det ett fasligt vändande och ösande. Vilken aktivitet! Mannen blev mätt för en gångs skull. Barnen hejade på. Tredje gången gillt och massor med vuxenpoäng!
Som pricken över i råkade min mamma ringa på dörren när pullan nästan var klar och det doftade så där gott i köket. Men ens förvandlades jag till en van husmoder, sprätte runt och visade upp familjeidyllen. Mor var mäkta imponerad. Till och med barnen märkte att jag var nöjd över att för en gångs skull inte ligga i soffan och zappa när mormor tittade in. I guess I am not a complete chicken, after all!
Men nu - tredje gången - blev middagen superb! Som ett riktigt proffs använde jag inte ens recept. Min svenska vän som bor på andra sidan vattnet har gjort många turkey dinners. Hon gav prima tips: ”Stuff the kalkon with selleri, lok och grona applen knyt ihop. Salt peppar och andra kryddor du tycker passar med kalkon…”
Jag var wild and crazy; skapade, improviserade och tog äpple , timjan, lök och lime innuti (och salt och peppar förstås). Och så gnuggade jag lite lime utanpå. Vilken kreativitet! Sen var det ett fasligt vändande och ösande. Vilken aktivitet! Mannen blev mätt för en gångs skull. Barnen hejade på. Tredje gången gillt och massor med vuxenpoäng!
Som pricken över i råkade min mamma ringa på dörren när pullan nästan var klar och det doftade så där gott i köket. Men ens förvandlades jag till en van husmoder, sprätte runt och visade upp familjeidyllen. Mor var mäkta imponerad. Till och med barnen märkte att jag var nöjd över att för en gångs skull inte ligga i soffan och zappa när mormor tittade in. I guess I am not a complete chicken, after all!
lördag 14 november 2009
Den som vill bli fin
Jag har längtat efter att bli plågad. Grannen som just har tillfreddställt min längtan har äntligen kommit hem från fjärran land. En hel lång månad var hon borta. Min kära vän och närbo behärskar en, bland vissa medelålders kvinnor, hett eftertraktad tortyrkonst. Pinan bör upprepas med jämna mellanrum om effekten skall bibehållas.
På egen begäran blir jag av med ovälkommet bös på haka och överläpp. Grannens magiska vapen får mig att medgörligt sitta i givakt. Stråna flyger ur sina säckar: plopp, blipp, snäpp. Fingerfärdighet. Precision. Ett efter ett rycks de ut, ända tills ansiktet är lent som en barnrumpa. Fantastisk!
Detta är verkligen är magic! Inga kladdiga, miljöfarliga, dyra produkter här inte. En tunn bomullstråd och en stunds trevlig samvaro – that’s it! När hon har plockat undan sin utrusning, alltså den 50 cm långa tråden, avnjuter vi en kopp hett ”Ginger Spice Tea”. Kanske är det téet som har fått kinderna att blossa lite extra ikväll. Snyggt blev det i alla fall.
OBS! Min granne hjälper gärna andra kvinnor att undslippa ett öde som skäggiga damen på cirkus, eller liknande. Det är bara att ringa! Jag står för téet.
Läs gärna inlägget: ”Mitt skägg och jag” från den 6 augusti, 2009. Där rangordnar jag några metoder på samma tema.
(Jag har tyvärr inte lärt mig hur man lägger in en länk till ett tidigare inlägg. Nån som vet hur man gör?)
onsdag 11 november 2009
Dick Cousteau
Vi stod i en cirkel. Min brittiske dykinstruktör plockade isär regulatorns första-steg, la till en extra del, satte bindel på Asiens Cousteau och bad honom att sätta ihop allt igen med förbundna ögon. Dykaren undersökte bit för bit med vana fingertoppar, vägde varsamt i handen och kände av millimetersmå packningar med munnen. När han var klar kunde vi bara applådera. Jag tyckte det var supercharmigt!
”He’s My Man!” tänkte jag stolt. He is still My Man. Men jag är inte lika imponerad längre när artontusensjuhundra pensionerade dykprylar ligger spridda i vardagsrummet och bara mååååste med hem till Filippinerna. Vi får inte ens plats med våra kläder. 53 kg undervattensaker från självaste Jack Cousteaus tid. En franskspråkig vän brukade kalla Dick ”Vieux Plongeur” (Gammal dykare). Han anade inte hur rätt han hade.
Några goda vänner från Mora, som också skall fira jul i paradiset, postade en rolig resebok till oss häromsistens. Vi kontrar med att skicka en stenåldersväska i hårdplast, fylld till bredden med fallfärdiga prylar. Dessa klenoder skall de kånka över halva jordklotet – åt oss. Jag vet någon som kan serva deras utrustning i gengäld. Det är han ganska bra på.
”He’s My Man!” tänkte jag stolt. He is still My Man. Men jag är inte lika imponerad längre när artontusensjuhundra pensionerade dykprylar ligger spridda i vardagsrummet och bara mååååste med hem till Filippinerna. Vi får inte ens plats med våra kläder. 53 kg undervattensaker från självaste Jack Cousteaus tid. En franskspråkig vän brukade kalla Dick ”Vieux Plongeur” (Gammal dykare). Han anade inte hur rätt han hade.
Några goda vänner från Mora, som också skall fira jul i paradiset, postade en rolig resebok till oss häromsistens. Vi kontrar med att skicka en stenåldersväska i hårdplast, fylld till bredden med fallfärdiga prylar. Dessa klenoder skall de kånka över halva jordklotet – åt oss. Jag vet någon som kan serva deras utrustning i gengäld. Det är han ganska bra på.
söndag 8 november 2009
Orgie
”Vad är det för skillnad på salsa och sex?” frågar dansläraren medan vi svettiga tar av oss. Skorna alltså. ”Man får oftast inte ont i fötterna efter sex”, ler han brett.
Jag ställde samma fråga till några andra:
”alsa och ex” skiljer salsa och sex åt. ”Salsa kan va en sås” (kanske man kan hävda liknande om sex…?) Eller vad sägs om att läder och kedjor funkar utmärkt till både och (inte mina tankar, jag lovar).
Kreativiteten flödar fritt. Dans funkar också bättre om man släpper hämningarna och ger sig hän till rytmerna. Salsa gör människor spontana och soliga. Svettig, svängig orgie frigör feel good-endorfiner. Hälsosam stimulantia.
Jag ställde samma fråga till några andra:
”alsa och ex” skiljer salsa och sex åt. ”Salsa kan va en sås” (kanske man kan hävda liknande om sex…?) Eller vad sägs om att läder och kedjor funkar utmärkt till både och (inte mina tankar, jag lovar).
Kreativiteten flödar fritt. Dans funkar också bättre om man släpper hämningarna och ger sig hän till rytmerna. Salsa gör människor spontana och soliga. Svettig, svängig orgie frigör feel good-endorfiner. Hälsosam stimulantia.
torsdag 5 november 2009
Jobbreflektion
Vissa människor blir aldrig nöjda. Jag är nog en sådan person. Ta det här med att byta jobb till exempel. Det har jag gjort några gånger på senare år. Fast en hoppjerka gör ingen glad. Nu vet jag att jag gärna är kvar ett tag, gräver lite djupare där jag står - och fortsätter utvecklas just här.
Första jobberbjudandet: PS, Varberg
+
Kunde stället hyfsat
Kände ganska många människor
Det var ”bara att ta vid”
-
Direkt efter yrkespraktiken - ville skaffa erfarenhet
Taskig löneutveckling
Första tjänsten: Munkagård, Tvååker
+
Jäkligt bra minnen från mina år där måste jag säga!
Myspysigt
Familjärt
Småskalig
Rikligt med fortbildning
-
Familjärt
Småskaligt
En bit att köra
Svikande elevunderlag (sist in först ut)
Kulturell mångfald saknas
IV i Falkenberg
+
Världens bästa arbetslag - vilka hjältar!
Kanske det viktigaste jobbet jag har haft
Multikulti
-
Litet ämnesdjup (saknade mina ämnen)
Tunga elevärenden
Resväg
NULÄGESRAPPORT
PS & Komvux i Varberg
+
Jag har kommit för att stanna!
Cykelväg till jobbet!
Kul blandning elever!
Känner att jag jobbar med det jag valt att utbilda mig till!
-
Stora klasser
Rättningsarbetet tar aldrig slut – men det är det värt!
Slutligen
Nu är jag alltså delvis tillbaks till brottsplatsen. :-) Jag gick ju själv ett år på Komvux före högskolan. Alla ställen har sina ”tunga” och ”lätta” bitar. Yrkesrollen kan vara så olika beroende på var man arbetar, men förmånen att arbeta med människor är alltid fantastiskt spännande och utvecklande.
Första jobberbjudandet: PS, Varberg
+
Kunde stället hyfsat
Kände ganska många människor
Det var ”bara att ta vid”
-
Direkt efter yrkespraktiken - ville skaffa erfarenhet
Taskig löneutveckling
Första tjänsten: Munkagård, Tvååker
+
Jäkligt bra minnen från mina år där måste jag säga!
Myspysigt
Familjärt
Småskalig
Rikligt med fortbildning
-
Familjärt
Småskaligt
En bit att köra
Svikande elevunderlag (sist in först ut)
Kulturell mångfald saknas
IV i Falkenberg
+
Världens bästa arbetslag - vilka hjältar!
Kanske det viktigaste jobbet jag har haft
Multikulti
-
Litet ämnesdjup (saknade mina ämnen)
Tunga elevärenden
Resväg
NULÄGESRAPPORT
PS & Komvux i Varberg
+
Jag har kommit för att stanna!
Cykelväg till jobbet!
Kul blandning elever!
Känner att jag jobbar med det jag valt att utbilda mig till!
-
Stora klasser
Rättningsarbetet tar aldrig slut – men det är det värt!
Slutligen
Nu är jag alltså delvis tillbaks till brottsplatsen. :-) Jag gick ju själv ett år på Komvux före högskolan. Alla ställen har sina ”tunga” och ”lätta” bitar. Yrkesrollen kan vara så olika beroende på var man arbetar, men förmånen att arbeta med människor är alltid fantastiskt spännande och utvecklande.
fredag 30 oktober 2009
Rensa
Man kan behöva rensa hjärnan ibland. Eller vinden. Kanske källaren. En gång fick jag och min bror rensa pappas lägenhet eftersom han inte skulle bo där mer. Ett gulnat kärleksbrev, egenhändigt skrivna vykort från fjärran land, dagboksanteckningar…
”Kolla en uppstoppad ekorre! Vill du ha den? Nähä inte det. Inte jag heller, ha ha ha. Asså, typiskt farsan!” Ner i sopsäcken med sig! Fort går besluten vid sorgerensing. Ont. Minnen. Glada också. Virrvarr.
Några år senare är vi samlade hos faster som tar med sig döttrarna in i förrådet för att hämta lite leksaker. Äkta Barbies från 1972 minsann. Jag blir nostalgisk. ”NÄMEN ÅÅÅÅÅHHHHHH! En sån hade morfar!!!” Blixtsnabb respons: ”Det ÄR den som er morfar hade. Vill ni ha den? KLART ni ska ha den!!!”
Vem kan värja sig när överlyckliga avkommor tågar målmedvetet mot en? Jag förklarar först efter några år hur vi febrilt försökt göra oss av med tingesten och hur jag tänkt: ”Kom inte dragandes med skiten igen!”. Nu står släktkloenoden alltså här – orensad.
onsdag 28 oktober 2009
Landgörst
Nu kommer den snart! Vadå? Boken om Landgörst förstås! Jag längtar. Den verkar bli så fin, så tänkvärd och så vacker. Och för oss otåliga finns en blogg. Kika in vet ja!
http://landgorst.blogspot.com/
http://landgorst.blogspot.com/
Pisspolare
Stället studsar, svischar och svajar. Vi är glada och lite stolta; nattklubb minsann.
Är regnbågsställen alltid så här trevliga? Till och med när vännen hukar sig ner och pissar på golvet är snubben som står närmst vänlig.
När jag har klackat ut från toa på mina salsapjuck reser hon sig upp. Killens artiga chockmin byts mot hejdlöst gapskratt när han inser att det inte var frågan om någon aspackad brud som hukande lättat på trycket. Det är skorna hon har böjt sig för att spana efter i glipan mellan dörr och golv.
Vi bubblar också över av garv och gungar glatt vidare genom Stockholmsnatten. Leendet är ännu är kvar på mina läppar.
Är regnbågsställen alltid så här trevliga? Till och med när vännen hukar sig ner och pissar på golvet är snubben som står närmst vänlig.
När jag har klackat ut från toa på mina salsapjuck reser hon sig upp. Killens artiga chockmin byts mot hejdlöst gapskratt när han inser att det inte var frågan om någon aspackad brud som hukande lättat på trycket. Det är skorna hon har böjt sig för att spana efter i glipan mellan dörr och golv.
Vi bubblar också över av garv och gungar glatt vidare genom Stockholmsnatten. Leendet är ännu är kvar på mina läppar.
tisdag 27 oktober 2009
Farmor
Farmor 93 fattar inte:
"Varför har jag överlevt alla de andra?"
Varför just hon måste slå åldersrekord.
Kramar hejdå
börjar bli van
tänka
sista?
Från Jokkmokk till Stockholm vid 20.
De små bruna ögonen vittnar same.
Gott i själen - för oss båda -
språka en stund.
Doppa skorpa.
Få godkänt: "Du kan kok káffe"
"Varför har jag överlevt alla de andra?"
Varför just hon måste slå åldersrekord.
Kramar hejdå
börjar bli van
tänka
sista?
Från Jokkmokk till Stockholm vid 20.
De små bruna ögonen vittnar same.
Gott i själen - för oss båda -
språka en stund.
Doppa skorpa.
Få godkänt: "Du kan kok káffe"
söndag 25 oktober 2009
Huvudstan
centralstationsmöte
år av händelser att prata ikapp
minnen, glädje, sorg, framtid
tack å hej - nästa tjej (och grej)
Chinateatern Hairspray - yeah!
positiv-kraft-spalliga
nattklubb, Zipper
sore feet - happy faces
gästrum
nite nite
helgen slut =
Stockholmsmässan å skolforum
år av händelser att prata ikapp
minnen, glädje, sorg, framtid
tack å hej - nästa tjej (och grej)
Chinateatern Hairspray - yeah!
positiv-kraft-spalliga
nattklubb, Zipper
sore feet - happy faces
gästrum
nite nite
helgen slut =
Stockholmsmässan å skolforum
lördag 24 oktober 2009
Packad
...resväskan alltså. Ska vara i huvudstan i fyra dar; vän- respektive fortbildning. Chinateatern och Hairspray är först ut. So long!
fredag 23 oktober 2009
Sunesson-sök
Jag har snöat in lite på alla karlar som ringer och frågar ut mig om mitt liv. Den ena ringde vid ett tillfälle när jag var tjugo och den andra häromdagen (för att genomföra en undersökning åt Sveriges landsting, men ändå). Nu har jag i alla fall kollat upp Sunesson som ringde för tjugo år sedan. Han finns kvar i Stockholm. Tänk om jag skulle få för mig att spela hämd-psyko, hämta ut hans ungar från dagis, eller telefonera så lilla frugan börjar undra. Understimulerad, hämndlysten gammal flamma på väg till Stockholm - Beware Sunesson!
Har du förresten googlat fram information om en privatperson någon gång? Det känns psyko om något! Jag kände mig som en smygtittare. Om man som Sunesson har egen firma så finns en hel del uppgifter att hämta; i princip allt utom de fyra sista siffrorna i personnumret. Det var ett roligt spån, men nä, lite väl creepy för min smak. Dessutom har jag faktiskt noll intresse av att veta mer om honom – tack o lov!
Har du förresten googlat fram information om en privatperson någon gång? Det känns psyko om något! Jag kände mig som en smygtittare. Om man som Sunesson har egen firma så finns en hel del uppgifter att hämta; i princip allt utom de fyra sista siffrorna i personnumret. Det var ett roligt spån, men nä, lite väl creepy för min smak. Dessutom har jag faktiskt noll intresse av att veta mer om honom – tack o lov!
torsdag 22 oktober 2009
Dela med dig!
Min pappa var Cornelis Vreeswijk-typen tror jag. Levde i lite sus och dus, hade många kvinnor och delade spontant med sig av det han hade – när han hade något bör dock tilläggas. Han lever inte längre och jag har bestämt mig på att fokusera på det ljusa.
En typisk farsan-grej var att han bjöd alla på allting när han fick chansen. Det gjorde förvisso att han hamnade i skuld titt som tätt. Han var omtyckt och älskad av många. Exempelvis kom tolv föredettingar till hans begravning, inklusive min mamma. Jag har inte vuxit upp med min far, men kanske har jag fått ärva åtminstone lite av hans spontanitet.
Det känns ganska bra att impulsivt bjuda en pank yngling på kaffe eller ge bort familjens massäck till någon skamsen skepnad som släntrar ut från fyllecellen en bister sommarmorgon. Det är småslantar men jag är glad över att ha ärvt någon generös-gen. Det gör gott för själen att ge utan att förvänta sig något tillbaka. En picknick smakar mycket godare om man delar den.
onsdag 21 oktober 2009
Vad gör du nuförtiden?
Kim har ringt. Vi pratade länge om en massa olika saker. Han hade så mycket han ville veta om mig. Hur kunde jag vara säker på att Kim var Kim och inte Mr Sunesson? Innan vi la på undrade han om han fick ringa igen. Det fick han – om än lite motvilligt gick jag med på det.
Sunesson var en mystisk typ. Han ringade inte för att utföra undersökningar åt Sveriges landsting, som Kim. Han ringde från ett försäkringsbolag och ställde trehundraåttiotvå ”försäkrings-bolags-frågor”: civilstånd, barn, typ av bil, boendeform, årsinkomst samt om jag var lycklig i mitt förhållande. Det sista sa han aldrig fast det var det han helst ville veta.
"Föräkringssnubben" var nämligen en kille som jag hade kärat ner mig i när jag var fjorton år och bodde i Stockholm över sommaren. Han var snäll, hade snygg svart slänglugg och han fick mig att känna pirr i magen. Men grabbens ihärdiga uppmärksamhet tröttade snart ut mig. Vi fortsatte att träffas. Jag hade ändå inte så stort umgänge i stan och det var inte helt otrevligt. Relationen tog slut med sommarlovet.
Så ringde han alltså plötsligt en kväll och lurade till sin en massa fakta om mitt liv. Min sambo blev fly förbannad, jag kände mig skärskådad och min jobbarkompis kallade honom för psykfall och förbjöd mig att prata med honom igen. Så farligt var det väl inte?! Metoden var förvisso plump, men det hela var ganska oskyldigt. Och lite hedrande.
Jag har aldrig hört av min sommarflirt igen. Kim ringde i alla fall för att kolla hur min kontakt med sjukvården hade varit det senaste året. Det var så mycket han ville veta om mig. Tänk om han inte ringde för landstinget after all. Man kan ju alltid hoppas.
måndag 19 oktober 2009
Vikt av dikt
Jag tänker att vi människor behöver använda fantasi och kreativitet - dels för att förstå men också för att stå ut med omvärlden. Alf Henriksson diktar om behovet i DN 1975:
Dagens fakta, du store,
sammansnörper vår själ.
Om inte sagorna vore
skulle vi ledas ihjäl.
Om inte historier spunnes
skulle livsglödjen hastigt ta slut
Om inte musiken funnes
skulle vi aldrig stå ut.
Dagens fakta, du store,
sammansnörper vår själ.
Om inte sagorna vore
skulle vi ledas ihjäl.
Om inte historier spunnes
skulle livsglödjen hastigt ta slut
Om inte musiken funnes
skulle vi aldrig stå ut.
Mitt facebook
Jo, jag funderar lite över det här med facebook. Det är ganska märkligt att jag från att ha varit skeptisk nu är omvänd och tycker det är ett välkommet vardagsnöje, om än lätt beroendeframkallande. Det är närapå samma nyfikna känsla att läsa om vad ”vännerna” (som alla kallas oavsett hur nära vi står varandra) har gjort den senaste tiden, som det var att se nya avsnitt av tv-serien Dallas när det begav sig.
Dallas gick för övrigt när jag gick i sexan - eller började gå - för de smygspelar säkert in nya avsnitt fortfarande. Jag fick förhandla hårt för att få titta. Alla under 18 skulle nämligen i säng före 20.00 på 70- och 80-talet. Och Dallas slutade 20.30. Jag kanske inte har rätta åldern för facebook heller förresten. Vissa ungdomar tycker att tanter på trettio och däröver borde hålla sig borta.
Jag är i alla fall för gammal för att ha sett Big Brother och för ung för att inte veta vad det är. De som följde dokusåpan var antagligen intresserade av vad som skulle inträffa härnäst. Såpan utspelar sig i rummet mellan dokumentär och fiktion. Där placerar jag facebook också. Underfundiga humoristiska inlägg varvas med allvarliga och djupa. Kort och gott.
Det är mest människor som är pratiga *irl som slänger sig in i samtalen. Det betyder förmodligen inte att de som är inaktiva inte har någon åsikt. Men man kan ju inte veta - eftersom de är... - inaktiva. De talar inte om vad de tycker eller ens vad de tänker. Jag hoppas så för deras skull att de åtminstone tänker.
Jag är van att prata med människor om dagarna så dialogen är redan igång, liksom. Det är inte någon stor grej att tycka till om lite av varje - bara att slänga iväg några rader. Vi som håller låda borde kanske visa viss förståelse för dem som är mer inne på peep-show-varianten (även om det är intressant att de har valt att gå med och sedan låta andra "göra jobbet").
Viljan/förmågan att föra en dialog var sämre när jag studerade på högskolan än nu. Vi hade undervisning ca 12h/v - resten arbetade man ensam, tyst i sin egen takt. De mänskliga mötena var färre och min förmåga att kommunicera blev därmed sämre. Sen fick jag bättre självförtroende igen när jag fick jobb och åter träffade mycket folk. Samma känsla infann sig när jag var föräldraledig vs gick tillbaks till jobbet.
Jag tänker så här: Om livet är socialt rikt i övrigt så kan facebook vara bra och underhållande. Om det är ensamt och tunt på innehåll och kontaktytorna i vardagen få, känns det antagligen bara ihåligt och ytligt att delta i fragmentariska samtal (som det faktiskt ofta är). Facebook får aldrig ersätta det mänskliga mötet. Men facebookandet är solklart en rolig extrakrydda. Jag undrar vad Sue Ellen hade gillat det?
*irl = "in real life" det vill säga: "i verkliga livet" (för er som inte förstår ungdomska eller utrikiska så bra)
Dallas gick för övrigt när jag gick i sexan - eller började gå - för de smygspelar säkert in nya avsnitt fortfarande. Jag fick förhandla hårt för att få titta. Alla under 18 skulle nämligen i säng före 20.00 på 70- och 80-talet. Och Dallas slutade 20.30. Jag kanske inte har rätta åldern för facebook heller förresten. Vissa ungdomar tycker att tanter på trettio och däröver borde hålla sig borta.
Jag är i alla fall för gammal för att ha sett Big Brother och för ung för att inte veta vad det är. De som följde dokusåpan var antagligen intresserade av vad som skulle inträffa härnäst. Såpan utspelar sig i rummet mellan dokumentär och fiktion. Där placerar jag facebook också. Underfundiga humoristiska inlägg varvas med allvarliga och djupa. Kort och gott.
Det är mest människor som är pratiga *irl som slänger sig in i samtalen. Det betyder förmodligen inte att de som är inaktiva inte har någon åsikt. Men man kan ju inte veta - eftersom de är... - inaktiva. De talar inte om vad de tycker eller ens vad de tänker. Jag hoppas så för deras skull att de åtminstone tänker.
Jag är van att prata med människor om dagarna så dialogen är redan igång, liksom. Det är inte någon stor grej att tycka till om lite av varje - bara att slänga iväg några rader. Vi som håller låda borde kanske visa viss förståelse för dem som är mer inne på peep-show-varianten (även om det är intressant att de har valt att gå med och sedan låta andra "göra jobbet").
Viljan/förmågan att föra en dialog var sämre när jag studerade på högskolan än nu. Vi hade undervisning ca 12h/v - resten arbetade man ensam, tyst i sin egen takt. De mänskliga mötena var färre och min förmåga att kommunicera blev därmed sämre. Sen fick jag bättre självförtroende igen när jag fick jobb och åter träffade mycket folk. Samma känsla infann sig när jag var föräldraledig vs gick tillbaks till jobbet.
Jag tänker så här: Om livet är socialt rikt i övrigt så kan facebook vara bra och underhållande. Om det är ensamt och tunt på innehåll och kontaktytorna i vardagen få, känns det antagligen bara ihåligt och ytligt att delta i fragmentariska samtal (som det faktiskt ofta är). Facebook får aldrig ersätta det mänskliga mötet. Men facebookandet är solklart en rolig extrakrydda. Jag undrar vad Sue Ellen hade gillat det?
*irl = "in real life" det vill säga: "i verkliga livet" (för er som inte förstår ungdomska eller utrikiska så bra)
lördag 17 oktober 2009
Också kärlek
Just nu går ”Här är ditt liv” på TV. Ingvar Oldsberg guidar Sissela Kyle genom livets ljus och mörker. Det är egentligen ganska närgånget, som vilken reality-såpa som helst faktiskt. Det finns säkert en massa människor som tycker att reality-såpor är förkastligt skräp medan Oldsberg-underhållning är konstnärligt förträffligt.
Jag vet ärligt talat inte så mycket om någotdera men jag vet däremot att jag blev rörd när Peter Stormare ringde från USA och bedyrade sin kärlek till Sissela. De har gått scenskolan ihop och upplevde kärlek vid första ögonkastet. Det var inte som kärleken mellan en kvinna och en man utan snarare som en slags syskonkärlek.
Omedelbar igenkänning! Vi pluggade ihop. Vi pratade ihop. Vi skrattade ihop. Vi grät ihop. Vi stressade ihop. Vi skrev ihop. Vi reste ihop. Vi åt ihop. Vi festade ihop. Vi rök ihop. Vi håller ihop. Nu ska jag ringa!
Jag vet ärligt talat inte så mycket om någotdera men jag vet däremot att jag blev rörd när Peter Stormare ringde från USA och bedyrade sin kärlek till Sissela. De har gått scenskolan ihop och upplevde kärlek vid första ögonkastet. Det var inte som kärleken mellan en kvinna och en man utan snarare som en slags syskonkärlek.
Omedelbar igenkänning! Vi pluggade ihop. Vi pratade ihop. Vi skrattade ihop. Vi grät ihop. Vi stressade ihop. Vi skrev ihop. Vi reste ihop. Vi åt ihop. Vi festade ihop. Vi rök ihop. Vi håller ihop. Nu ska jag ringa!
Krogragg
Jag och en kompis tog en sväng till krogen igår. Där fanns gott om gubbar som raggade på småtjejer.
"Jag har jobbat som de å de i så å så många år. Jag var mycket populär på det jobbet. Den å den var däremot INTE alls poppis medans JAG – alltså denna enastående skapelse du nu har framför dig och som du säkert skulle finna nöje i att roa dig lite extra med – är i det närmaste, så när som på den och den skavanken, perfekt. Efter denna ölen är jag nog faktiskt HELT perfekt. Ja, så är det!"
Bla bla bla – de små snärtorna föll inte för gubbarnas orerande även om de var mer än tjugo år äldre och borde veta bäst. Va fasen vi är ju ändå i fyrtioårsåldern och fattar bättre. Gubbar som raggar på småtjejer – usch å fy!
P.S. OM du nödvändigtvis, mot förmodan, trots allt, skulle vilja ha lite uppmärksamhet när du är på krogen, gör då inte samma misstag som jag och gå ut med en alltför snygg kompis. ;-)
fredag 16 oktober 2009
Carl Olof Berg ger vinylminnen
Jag har varit med döttrarna på Carl Olof Berg Stand Up! Jag blir alltid glad när en underdog hittar sig själv och får revansch. Det blev flera skratt och en liten tår. Visst kan man flytta berg – det gäller bara att inte ge upp!
En del igenkänning blev det för min del. Minns du att man kunde lyssna på musiken inne i skivaffären innan man bestämde sig? Själv gick jag alltid till Domus Skivbar och drömde mig bort. Jag stod där med de feta hörlurarna tryckta mot skallen. Expediten fick spela än den ena, än den andra plattan. Jag förvandlades till någon annan. Eller blev jag bara mig själv? I vilket fall så var den lilla fräkniga bruttan den hon ville vara, tills den förnedrande repliken: ”Ska du handla eller inte?”abrupt förde henne åter till verkligheten.
Jag hade sällan några fickpengar. Det hade inte så många av mina klasskompisar heller vad jag minns. Så det var nog inte unikt synd om just mig. Med lite tur kunde jag skrapa ihop till en singel. En LP var värd en förmögenhet. Jag hade vi ingen sådan. Men drömmar hade jag – då som nu. Tack Carl Olof för att du påminde mig om några av dem.
Jag hade sällan några fickpengar. Det hade inte så många av mina klasskompisar heller vad jag minns. Så det var nog inte unikt synd om just mig. Med lite tur kunde jag skrapa ihop till en singel. En LP var värd en förmögenhet. Jag hade vi ingen sådan. Men drömmar hade jag – då som nu. Tack Carl Olof för att du påminde mig om några av dem.
tisdag 13 oktober 2009
Frans lärare
Frans Strandberg skriver i sin blogg om första året på samhällsprogrammet i Gävle:
”Min klass har fått en lärarpraktikant att tortera. Hon kommer seriöst att dö inom några dagar, det är ingenting jag bara hittar på. Jag har inget speciellt att säga om henne men hon verkar vara allmänt förslappad och tafflig…”
Tack Frans! Du får mig att leende minnas tiden som lärarvikare.
Ibland trodde glinen att jag skulle vara tappad bakom en vagn, född i farstun och vara IQ-befriad på samma gång. Ack vad de bedrog sig de små liven. Jag minns deras: Hur-lång-tid-kommer-det-att-ta-innan-hon-är- knäckt-blickar.
Självklart kunde det vara pirrigt att komma in en ny grupp. Men det var ofta en trigger också. Faktum är att det många gånger var ett enkelt uppdrag att få dem med sig. Man var ju bara en gästartist. Ingen behövde uppleva tristessen av att ha samma torra typ framför sig hundra sega kurstimmar (som mina elever måste nuförtiden).
Som vikarie hade jag alltid med mig några säkra-kort-upplägg. Det var också viktigt att se positiv ut, vara stadig på blicken samt inte vika undan när stöddisen i klassen försökte pissa revir. Skannar man av en hop människor så är det ofta mycket enkelt att se vem som är drivande i gänget. Gå på den individen snabbt som ögat med någon uppmuntrande kommentar och vips så har du vunnit förtroendet från hela gänget - i bästa fall bör dock tilläggas.
Jag minns hur ett gäng sjuor satt fängslade när jag läste högt för dem. Jag minns hur några åttor kiknade av skratt när de lekte charader. Och jag minns hur en grupp på samhällsprogrammet i Gävle bönade och bad att just jag skulle ansöka om att få bli deras nye engelsklärare.
http://www.katrinsgoodiebag.se/blog/frans/lararna-smyglaser-jag-visste-det/
”Min klass har fått en lärarpraktikant att tortera. Hon kommer seriöst att dö inom några dagar, det är ingenting jag bara hittar på. Jag har inget speciellt att säga om henne men hon verkar vara allmänt förslappad och tafflig…”
Tack Frans! Du får mig att leende minnas tiden som lärarvikare.
Ibland trodde glinen att jag skulle vara tappad bakom en vagn, född i farstun och vara IQ-befriad på samma gång. Ack vad de bedrog sig de små liven. Jag minns deras: Hur-lång-tid-kommer-det-att-ta-innan-hon-är- knäckt-blickar.
Självklart kunde det vara pirrigt att komma in en ny grupp. Men det var ofta en trigger också. Faktum är att det många gånger var ett enkelt uppdrag att få dem med sig. Man var ju bara en gästartist. Ingen behövde uppleva tristessen av att ha samma torra typ framför sig hundra sega kurstimmar (som mina elever måste nuförtiden).
Som vikarie hade jag alltid med mig några säkra-kort-upplägg. Det var också viktigt att se positiv ut, vara stadig på blicken samt inte vika undan när stöddisen i klassen försökte pissa revir. Skannar man av en hop människor så är det ofta mycket enkelt att se vem som är drivande i gänget. Gå på den individen snabbt som ögat med någon uppmuntrande kommentar och vips så har du vunnit förtroendet från hela gänget - i bästa fall bör dock tilläggas.
Jag minns hur ett gäng sjuor satt fängslade när jag läste högt för dem. Jag minns hur några åttor kiknade av skratt när de lekte charader. Och jag minns hur en grupp på samhällsprogrammet i Gävle bönade och bad att just jag skulle ansöka om att få bli deras nye engelsklärare.
http://www.katrinsgoodiebag.se/blog/frans/lararna-smyglaser-jag-visste-det/
Älskande
Hon hade funderingar på att skaffa en älskare. Det fanns ju så mycket rastlöshet att få utlopp för. Dessutom hade hon långt om länge upptäckt sin aura, en slags utstrålning, som lockade till sig.
Uppvaktning
Lockelse
Knän viker
Kinder blossar
Konkreta förslag
Hjärtat rusar
Vi äger världen
Allt är till för oss
Ja!
Eller?
En kärleksaffär vid sidan om verkade rörigt. Den kunde såra så många människor. Hon talade om för honom. Han talade om för henne. Ingen är ensam. Sida vid sida flyr de bort – tillbaks -
in i varandra
igen
Uppvaktning
Lockelse
Knän viker
Kinder blossar
Konkreta förslag
Hjärtat rusar
Vi äger världen
Allt är till för oss
Ja!
Eller?
En kärleksaffär vid sidan om verkade rörigt. Den kunde såra så många människor. Hon talade om för honom. Han talade om för henne. Ingen är ensam. Sida vid sida flyr de bort – tillbaks -
in i varandra
igen
måndag 12 oktober 2009
Bank-beröm
Minns du hur jag klagade över en liten Bank Brat som fick godkänt i ordning men underkänt i uppförande? Stan är liten, ryktet har spridit sig och självaste bankchefen ringde nyss och bad om ursäkt. The Big Boss kommer att ta Brat-Busen i örat. Dottern kompenseras med biobiljetter. Tack ska ni ha!
söndag 11 oktober 2009
Söndagsaktiv
Denna vilodag har spenderats passivt på en hård träbänk i en skräning gympahall. Av de åtta timmar vi var hemifrån fick vi se gymnasterna ”in action” under cirka två minuter – delat på tio individer. Nåväl, det är väl ingen som på sin dödsbädd tänker: ”Det enda jag ångrar i livet är att jag spenderade för mycket tid på mina barn.” Så här beskrev äldsta dottern sin hobby i en skoluppgift när hon gick i åttan:En fantastisk men galen sport
En tanke slog mig på väg till träningen häromdagen. Vad är det för sport jag håller på med egentligen? Jag och mina lagkamrater brukar ofta prata om att vi måste vara galna som håller på med denna sport.
Tänk dig själv att springa samma sträcka, volta och krascha, få massor av kritik, svettas, gråta, skada sig och dansa samma dans tio timmar i veckan. Dessutom betalar man pengar för det.
Men trots alla konstigheter kring gymnastiken så är det något unikt, lockande och speciellt med den: pirret när man ska göra något nytt, glädjen när man klarar något man aldrig tidigare gjort och nervositeten när det är ens tur att tävla.
På tal om att tävla, när normala människor unnar sig en sovmorgon på helgen är det inte ovanligt att en tävlingsgymnast kliver upp klockan sex på morgonen för att tillbringa sin dag i en svettig idrottshall. Där ska man äntligen få visa upp de konster laget länge övat på och se hur bra man ligger till.
Föreställ dig att du befinner dig i hallen som dunkar av technomusik och golvet är täckt av ivriga gymnaster. I hörnen ses sjukvårdspersonal, med fascinerade miner, sitta beredda på att rycka in om någon skulle skada sig. Då och då försöker du kika på hur motståndarna kör och du lockas allt mer av att få känna guldmedaljens sträva band mot din hals. I den korta pausen tar du några tuggor av din klibbiga pasta och lugnar ner dina nerver. Äntligen är det din tur att tävla och du känner hur adrenalinet börjar pumpa.
Oj vad tiden går fort! Träningen börjar om en stund. Nu måste jag sluta om jag ska hinna. Galen eller ej, jag har längtat hela dagen.
lördag 10 oktober 2009
Raggningsknep
- Gillar du tacos?
- Ja.
- Men vad intressant! Det gör jag också.
Man lär kunna ragga upp vilken snygging som helst med vilken öppningsreplik som helst, bara man får det att låta som ett unikt sammanträffande att just ni två, du och den du raggar på, har något alldeles särskilt gemensamt.
Jag hörde om en kille i 20-årsåldern som spenderade åtskilliga tusenlappar på en raggningskurs. Han berättade stolt för vännerna om alla knep som skulle omvandla honom till en fantastisk charmör. En av polarna hade lyssnat och lärt samt övat upp sin raggningskonst så i den milda grad att han aldrig behövde gå hem tomhänt.
Många är de unga damer som trånande gråtit sig till sömns efter hans åtråvärda väsen. Talets gåva, rätt replik till rätt brud och med perfekt timing därtill. Så kom plötsligt en vändning. En vacker dag var det stopp. Axlarna sjönk ihop och blicken blev matt och trött.
Ynglingens kaxiga framtoning hade bytts mot en vek ingen-vill-ha-mig-uppenbarelse. Grabben hade fallit på eget grepp – åkt dit som bara den. Kärat ner sig i en playgirl. Han fick smaka sin egen beska medicin. Det var ett hårt slag men lärdomen gjorde nytta - han är en ödmjuk person idag.
Vad hände med killen som gick kursen då? Han har fortfarande aldrig lyckats ragga upp någon tjej. Dyr kurs – inga kvinns. Undra om det verkligen är tjejer han föredrar. Oavsett, så är det bäst att alltid vara sig själv – don’t you think?
- Ja.
- Men vad intressant! Det gör jag också.
Man lär kunna ragga upp vilken snygging som helst med vilken öppningsreplik som helst, bara man får det att låta som ett unikt sammanträffande att just ni två, du och den du raggar på, har något alldeles särskilt gemensamt.
Jag hörde om en kille i 20-årsåldern som spenderade åtskilliga tusenlappar på en raggningskurs. Han berättade stolt för vännerna om alla knep som skulle omvandla honom till en fantastisk charmör. En av polarna hade lyssnat och lärt samt övat upp sin raggningskonst så i den milda grad att han aldrig behövde gå hem tomhänt.
Många är de unga damer som trånande gråtit sig till sömns efter hans åtråvärda väsen. Talets gåva, rätt replik till rätt brud och med perfekt timing därtill. Så kom plötsligt en vändning. En vacker dag var det stopp. Axlarna sjönk ihop och blicken blev matt och trött.
Ynglingens kaxiga framtoning hade bytts mot en vek ingen-vill-ha-mig-uppenbarelse. Grabben hade fallit på eget grepp – åkt dit som bara den. Kärat ner sig i en playgirl. Han fick smaka sin egen beska medicin. Det var ett hårt slag men lärdomen gjorde nytta - han är en ödmjuk person idag.
Vad hände med killen som gick kursen då? Han har fortfarande aldrig lyckats ragga upp någon tjej. Dyr kurs – inga kvinns. Undra om det verkligen är tjejer han föredrar. Oavsett, så är det bäst att alltid vara sig själv – don’t you think?
torsdag 8 oktober 2009
Hard to please
Rastlösheten har slagit till igen. Ibland hjälper det inte vad jag gör – jag är ändå rastlös. Jag jobbar, tränar, umgås med vänner samt konsumerar kultur av alla de slag. Ändå blir jag inte riktigt nöjd. Det är som ett hål inom mig ständigt gapar efter att fyllas.
Senast jag kände mig tillfredsställd var när jag:
- dansade till latinska rytmer
- älskade
- såg barnen tävla
- hade fokuserade elever
- satt i sorlet på nån schaskig pub
- fikade på stan
- hörde Ebbot sjunga live (ryser bara jag tänker på det)
- åkte tåg
Jag har förmågan att njuta av mig själv och andra men varför kan jag inte bara vara nöjd med det? Idag hade jag en helt fullspäckad dag med en massa läckra intryck. Ändå var det som gav mig en glädjestöt i bröstet en ung kille med resväska. Jag såg honom bara hastigt i ögonvrån. Han hade fladdrande hår och gick mot stationen med raska steg.
Blotta tanken på att han skulle åka någonstans – Bort? Hem? Strunt samma – fick mig att känna mig fri. Resa! Det är när jag ser nysyner och träffar multikulti jag lever helt och fullt. Det hade varit enklare att vara belåten jämt, att slippa lyfta på varenda sten. Men jag, jag kommer förmodligen alltid att undra vad som döljer sig om hörnet - härligt och en smula jobbigt!
onsdag 7 oktober 2009
Go' kväll
Jag får panik på glättiga, klena karlar i mys-pys-program med lika mesmuntra vinjetter. Om jag har bestämt mig för att obekymrat okynneszappa mig igenom kvällen så vill jag slippa dryga, inställsamma kockar som sprudlande beskriver små käcka anrättningar. Mes-propps-programledare med sammetslen stämma och cockerspanielblick bör också bannlysas.
Jag får genusfobi! Hatar att erkänna det – men jag föredrar rediga karlar med raspigt mörk stämma och rejäla labbar som målmedvetet rör runt i grytorna. Snyggingar som självsäkert slickar sig om fingrarna och med djurisk blick suger till sig uppmärksamhet - det är min melodi.
Jag får genusfobi! Hatar att erkänna det – men jag föredrar rediga karlar med raspigt mörk stämma och rejäla labbar som målmedvetet rör runt i grytorna. Snyggingar som självsäkert slickar sig om fingrarna och med djurisk blick suger till sig uppmärksamhet - det är min melodi.
Bank Brat
Hjälp! Jag håller på att förvandlas till gnällkärring. Eller, jag börjar moget och insiktsfullt få alltmer klart för mig hur andra borde sköta sina jobb, om ni så vill. Det är en tolkningsfråga. Och detta är min blogg, alltså har jag tolkningsföreträde. Jag äger makten. Det borde skitungen med kotlettfrilla ha fattat innan han snäste av mig och min avkomma på banken tidigare idag.
Dottern fyller tretton just idag och precis som storasyster ville hon öppna eget bankkonto dagen till ära. Vi bestämde träff efter skolan. Förväntan låg i luften – egen legitimation, internetbank och uttagskort. Med sådana attiraljer är man minsann ingen barnunge längre. Detta är stort! Vet små bratz förresten vilka uppoffringar en familj av vår kaliber måste göra för att få loss en enda futtig timma under kontorstid? Skulle inte tro det!
Nåväl, vi lyckades hinna till banken innan stängning. En liten stiff streber tog emot. Han svassade säkert till sin stol och sneglade stöddigt mot kundstolarna framför sitt perfektionistiska skrivbord. Inte en min. Okej, tänkte jag och skannade snabbt av ynglingen: Mycket ung. Bakåtslick. Välputsad. Rigid hållning. Död blick. Nervös? Ny på jobbet? Ha överseende! Hjälp honom på traven!
- Jo, det dottern som är kunden, log jag fram och lät henne få stolen mittemot ungtuppen. Det är dags att öppna ett ungdomskonto så här på trettonårsdagen...
- Har ni fullmakt? avbröt han stelt utan antydan till vare sig mimik eller ett väl passande ” Grattis på födelsedagen”.
- Ehh, nej vi är ju redan kunder här i bank…, leendet stelnade en aning när jag mötte hans kalla blick.
- Är du ensam vårdnadshavare? fortsatte han med överlägsen min.
Här lämnade jag förmodligen en kort paus för att bearbeta hans mycket burdusa sätt. Jag kände hur grabbens otåliga blickar brände. Som den ständiga studerare av kroppsspråk jag är, upplevde jag total likgiltighet med snudd på förakt från den unge banker-wannaben.
- Neeaee, men vi har ju alla familjens ärenden här och har öppnat samma konto en gång förut när…
- Så här går det inte till! Båda måste skriva under! Eller fylla i en fullmakt! Information rabblades monotont upp – kort och torrt.
- Okej, då gör vi beställningen, så kan min man skriva under på vägen hem från jobbet.
Nu var mitt tonfall sådär lite käckt optimistiskt som om jag ville hjälpa honom att hitta en lösning som kunde tilltala oss båda – en så kallad win-win solution. Men Mr know-it-all ville inte ha någon win-win situation. Han ville göra det som han ansåg vara det enda rätta. Parveln gick inte att beveka. Han avslutade stående, blickandes ner på oss.
Uppfattade han ens att kunden framför honom fyllde år? Förstod han att detta första förväntansfulla möte med banken kunde leda till ett långt förtroende framöver? Trodde grabben att vi var där för hans skull? Någon borde tala om för honom att han bör få kunderna att känna att det är tvärtom, att han är där för dem. Det är möjligt att hade har rätt i sak men gossen behöver definitivt en charmkurs.
Visst, jag blev uppretad av bankkillens överlägsna stil men samtidigt full i skratt över hans plumpa tillvägagångssätt. När vi lämnade banken sneglade dottern åt mitt håll och frågade om de inte borde behandla folk lite bättre. Jag log inombords och tänkte nöjt att hon kommer att visa mer sunt förnuft på sitt första jobb än denne bank-brat-boy.
Dottern fyller tretton just idag och precis som storasyster ville hon öppna eget bankkonto dagen till ära. Vi bestämde träff efter skolan. Förväntan låg i luften – egen legitimation, internetbank och uttagskort. Med sådana attiraljer är man minsann ingen barnunge längre. Detta är stort! Vet små bratz förresten vilka uppoffringar en familj av vår kaliber måste göra för att få loss en enda futtig timma under kontorstid? Skulle inte tro det!
Nåväl, vi lyckades hinna till banken innan stängning. En liten stiff streber tog emot. Han svassade säkert till sin stol och sneglade stöddigt mot kundstolarna framför sitt perfektionistiska skrivbord. Inte en min. Okej, tänkte jag och skannade snabbt av ynglingen: Mycket ung. Bakåtslick. Välputsad. Rigid hållning. Död blick. Nervös? Ny på jobbet? Ha överseende! Hjälp honom på traven!
- Jo, det dottern som är kunden, log jag fram och lät henne få stolen mittemot ungtuppen. Det är dags att öppna ett ungdomskonto så här på trettonårsdagen...
- Har ni fullmakt? avbröt han stelt utan antydan till vare sig mimik eller ett väl passande ” Grattis på födelsedagen”.
- Ehh, nej vi är ju redan kunder här i bank…, leendet stelnade en aning när jag mötte hans kalla blick.
- Är du ensam vårdnadshavare? fortsatte han med överlägsen min.
Här lämnade jag förmodligen en kort paus för att bearbeta hans mycket burdusa sätt. Jag kände hur grabbens otåliga blickar brände. Som den ständiga studerare av kroppsspråk jag är, upplevde jag total likgiltighet med snudd på förakt från den unge banker-wannaben.
- Neeaee, men vi har ju alla familjens ärenden här och har öppnat samma konto en gång förut när…
- Så här går det inte till! Båda måste skriva under! Eller fylla i en fullmakt! Information rabblades monotont upp – kort och torrt.
- Okej, då gör vi beställningen, så kan min man skriva under på vägen hem från jobbet.
Nu var mitt tonfall sådär lite käckt optimistiskt som om jag ville hjälpa honom att hitta en lösning som kunde tilltala oss båda – en så kallad win-win solution. Men Mr know-it-all ville inte ha någon win-win situation. Han ville göra det som han ansåg vara det enda rätta. Parveln gick inte att beveka. Han avslutade stående, blickandes ner på oss.
Uppfattade han ens att kunden framför honom fyllde år? Förstod han att detta första förväntansfulla möte med banken kunde leda till ett långt förtroende framöver? Trodde grabben att vi var där för hans skull? Någon borde tala om för honom att han bör få kunderna att känna att det är tvärtom, att han är där för dem. Det är möjligt att hade har rätt i sak men gossen behöver definitivt en charmkurs.
Visst, jag blev uppretad av bankkillens överlägsna stil men samtidigt full i skratt över hans plumpa tillvägagångssätt. När vi lämnade banken sneglade dottern åt mitt håll och frågade om de inte borde behandla folk lite bättre. Jag log inombords och tänkte nöjt att hon kommer att visa mer sunt förnuft på sitt första jobb än denne bank-brat-boy.
måndag 5 oktober 2009
Flyg fula fluga
Hemmet är putsat. I morgon ska nämligen en tonåring firas. Småbarnsåren har flugit sin kos. Liten blir alltmer krävande. I denna stund förväntas exempelvis de stackars utmattade föräldrarna att hitta en död insekt åt telingen. Den ska inte få en högtidlig begravning om någon nu trodde det. Nej, den ska obarmhärtigt synas under luppen.
Vad håller de på med i skolorna nuförtiden? Det är illa ställt när ungarna måste släpa dit torra lik för att bli godkända. Tydligen bör man kunna massakrera avlidna flygfän för att klara sig i livet. Och jag som för en gångs skull, morgondagens födelsedag till ära, hade trollat bort de små kropparna innan de hade samlat alltför mycket damm. Se, det är onödigt att städa!
Atjoo!
söndag 4 oktober 2009
Frans Strandbergs blogg
Jag hittade Frans av en slump när jag läste "I brevlådan" på sidan 4 i dagens söndagsbilaga av Aftonbladet. Grabben är född 1993 och skriver underhållande och träffsäkert. Han bloggar om vardagliga ämnen såsom sin torra engelsklärare - så jag tänkte att han säkert har ett och annat att lära mig. :-)
Döm själva:
"Hej, det är jag som är Frans. Jag sitter på min so-lektion och fuskjobbar lite, läraren bryr sig inte. Jag är 15 år och har oturen att bo i Gävle, jordens håla. Ni kan kalla mig småstadspojken.
Jag har ingen aning hur jag hamnade på denna sidan, det bara hände, men nu är jag här, redo att förgylla era dagar. Jag skriver om mitt halvt patetiska liv på ett skabbigt kommunalt gymnasium. Jag blir aldrig bjuden på fest och om jag hade blivit det så hade jag varit den tråkiga personen som inte dricker och alltid går hem först. Har helvetiska humörsvängningar och är allmänt pubertal men ändå inte. Jag känner mig som 35 inombords, minst!
Om ni tröttnat på Kissie och Dessie & co så finns jag här redo att tillfredsställa er dagliga bloggdos. Här kommer ni inte få läsa om dagens outfit, det existerar inte. Det är så mycket roligare att skriva om hatutbrott mot lärare och vem som åkte ut ur Idol igår. Jag är säker på att vi kommer ha det urtrevligt tillsammans. Welcome.."
http://www.katrinsgoodiebag.se/blog/frans/det-ar-jag-som-ar-frans/
Döm själva:
"Hej, det är jag som är Frans. Jag sitter på min so-lektion och fuskjobbar lite, läraren bryr sig inte. Jag är 15 år och har oturen att bo i Gävle, jordens håla. Ni kan kalla mig småstadspojken.
Jag har ingen aning hur jag hamnade på denna sidan, det bara hände, men nu är jag här, redo att förgylla era dagar. Jag skriver om mitt halvt patetiska liv på ett skabbigt kommunalt gymnasium. Jag blir aldrig bjuden på fest och om jag hade blivit det så hade jag varit den tråkiga personen som inte dricker och alltid går hem först. Har helvetiska humörsvängningar och är allmänt pubertal men ändå inte. Jag känner mig som 35 inombords, minst!
Om ni tröttnat på Kissie och Dessie & co så finns jag här redo att tillfredsställa er dagliga bloggdos. Här kommer ni inte få läsa om dagens outfit, det existerar inte. Det är så mycket roligare att skriva om hatutbrott mot lärare och vem som åkte ut ur Idol igår. Jag är säker på att vi kommer ha det urtrevligt tillsammans. Welcome.."
http://www.katrinsgoodiebag.se/blog/frans/det-ar-jag-som-ar-frans/
Chili - Dos and don’ts
Värdelöst vetande kanske någon tänker. Denne ”någon” har sannolikt inte provat nedanstående – men det har jag, alltsammans.
”Dos” topp tre
3. hänga frukterna på tråd som vacker prydnad
2. laga mat med chili i alla möjliga varianter
1. besöka Chilibar i Moalboal http://www.chili4fun.com/frame1.htm
”Don’ts” topp tre
3. mata bebisar med läckerheterna
2. klia sig i ögonen med chili på händerna - aoutch
1. byta tampong med dito – aaaouch!
”Dos” topp tre
3. hänga frukterna på tråd som vacker prydnad
2. laga mat med chili i alla möjliga varianter
1. besöka Chilibar i Moalboal http://www.chili4fun.com/frame1.htm
”Don’ts” topp tre
3. mata bebisar med läckerheterna
2. klia sig i ögonen med chili på händerna - aoutch
1. byta tampong med dito – aaaouch!
torsdag 1 oktober 2009
The Road Not Taken
Ibland kommer känslan av att vara lite, lite fel – en subtil nyans, knappt märkbar men ändå kännbar. Det gäller att vara sann mot sig själv. Robert Frosts dikt The Road Not Taken får mig att känna att vi alla har en given plats i tillvaron - det gäller bara att våga välja:
I skogen vägen delas i två, och Jag -
Jag valde den som trampats av få,
Och det har gjort hela skillnaden
Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveller, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;
Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,
And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I--
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference
Robert Frost
måndag 28 september 2009
På tur i väst
Min retroväst har fått följa med på tur utmed den västkustka tågrälsen. "Flickorna från förr", "Seven in the city" eller varför inte "The Reggaeton Stars" har gjort Malmö osäkert. Vi har skrämt bort gäster från borden runt omkring, sumpat en stackars taxichaffis hörsel på höger öra samt fått dansgolven att vibrera.
Svettigt höftrull på Cuba Café natten lång - still going strong, minsann. Kände mig som Baby i Dirty Dancing OCH Leroy Johnson i Fame på samma gång. Det är bara att inse: Rör du dig som 20 vid en ålder av 40, så går du som 80 dagen därpå. Men det var det värt!
Svettigt höftrull på Cuba Café natten lång - still going strong, minsann. Kände mig som Baby i Dirty Dancing OCH Leroy Johnson i Fame på samma gång. Det är bara att inse: Rör du dig som 20 vid en ålder av 40, så går du som 80 dagen därpå. Men det var det värt!
onsdag 23 september 2009
Finn fem fel
Idag blev det skor med klack och färgglad väst i retrostil. Man får piffa till sig lite. Jag skred världsvant fram och höfterna vickade så där lite lagom från sida till sida. CUT! Stapplande knäade jag fram. Stegen dånade tungt och jag undrade om jag inte påminde om en pyntad julgran litegran(n).
En annan skoblunder inträffade när jag var runt tjugo och befann mig på krogdejt. Jag gick på toa för att svalka mina kärleksnerver en aning. På med nytt illrött läppstift, kamma till den blonda pagen, sträck på dig! Klara. Färdiga. Gå. Lugn och fin – tänk på höftvickningarna. I baren satt några rivaler. Deras avundsjuka blickar byttes plötsligt mot skadeglada hånflin för under foten satt trettiosju meter toapapper. Det fladdrade i vinddraget likt ett sidenband i ett gymnastiknummer.
Nästa pinsamma grej hände när jag hade en elev med hörsnäcka. Jag pratade i en liten mygga med sladd till en sändare som jag hade i byxfickan. Iförd lång tunika måste det bli snyggast att låta sladden löpa innanför plagget så det inte blir en ofrivillig drapering i ena sidan. Det var inte det lättaste att få till. Varför var klassen så tyst? Fumlande kastade jag en snabb blick neråt och såg till min förskräckelse att magen var bar och hela gylfen vidöppen. I samma sekund som min flackande blick mötte deras fågelholksminer fattade jag ett blixtsnabbt beslut:
- Jag hade övat in detta innan så det skulle bli uppsluppen stämning!
Unisont asgarv.
Den fjärde tabben hör ihop med samma tekniska utrusning som ovan. Sändaren hade nämligen en på- och avstängningsnapp. Åtskilliga var de gånger som eleven viftande påkallat min uppmärksamhet när jag hade glömt att sätta på. En gång frågade dock jag generat:
- Hur långt når den här trådlösa manicken egentligen?
- Några hundra meter.
- Ehhh, öhh, så du menar att du hörde mig på toaletten?
- Lugn - jag kan stänga av dig också!
Brett leende.
Slutligen, och nu kommer jag till det som fick mig att skriva detta inlägg istället för att gå bums i säng som var planen. När jag klädde av mig den färgglada retrovästen så upptäckte jag att prislapparna satt kvar – och de är varken små eller få. Jag måste alltså ha haft dem som flaxande vimplar bakom min svajande, ekande julgranskropp hela dagen.
P.S. Detta är för övrigt mitt andra inlägg om hur jag har blivit ertappad med byxorna nere, eller åtminstone magen bar. "SJ, SJ gamle vän", från augusti 2009, handlar också om en pinsam händelse. Tur att man ser det roliga i efterhand.
söndag 20 september 2009
Håller räkning
Ni anar inte hur kul det är att följa sin blygsamma statistik. Blondinbella hade antagligen vridit sig av skratt - men för mig är det fantastiskt roligt att 26 olika personer har läst bloggen just idag. Av dessa har 12 varit inne för första gången och 14 är återkommande besökare. Tillsammans har de klickat på 98 sidor (siffran i rutan visar totalen).
En tjusning med bloggande är det finns väldigt få krav. Också läsarna är fria. De kan lämna kommentarer, eller nöja sig med att vara en siffra i statistiken. Det skall ändå medges att jag är ganska nyfiken på dig som läser. Så skriv gärna några rader då och då - när du själv vill förstås.
lördag 19 september 2009
Bed in Blog
Stämbanden spelar på frekvenser bortom kontroll och orden trumpetas fram. Idag har alla sängkläder tvättats och vädrats och små kvalster har letat sig ner i mina luftvägar. Nåväl, det brukar bli bättre när sängarna väl är bäddade och alla små or har landat i grannens rabatt.
Några småkryp färre är det läge att snofsa till kärleksnästet. Satin lär vara ljuvligt mot huden samt hålla kvalsterarméer på avstånd. Omsorgsfullt viker jag nylakanen om madrassen och puffar till fyra flotta kuddar. Slutligen vränger jag fingerfärdigt påslakanet över täcket. Handföring efter konstens alla regler! Jag har lärt mig av mamma, hon har lärt av mormor, som i sin tur har… Du vet hur jag menar. Det finns ritualer kring hur vardagsbestyr bör skötas.
Den här gången är det något som inte stämmer. Har jag blivit liten som enna tesked, eller bara krympt på grund av mindre vetande? Helt klart är i alla fall att jag är "out of proportion" och täcket ligger ynkligt litet i en värld av tyg.
Alla ni som har tiometerstäcken: ni kunde faktiskt ha berättat för oss andra att man behöver läsa måtten på paketet! Försök att få in trettiofyra meter tyg i en 10x10 cm stor originalförpackning. Hur kunde det förresten ligga perfekt vikt däri från början?
Vid närmare eftertanke så tycker jag att det verkar alldeles för halkigt och glansigt med sånadäringa lyxpåslakan. Vi är vanligt folk. Vanligt folk ska hålla sig till vanliga saker. Attjo och Gonatt!
P.S. Sängen på bilden tillhör en av våra färgstarka ungdomar. Mesvuxna hålle sig till mesdämpade toner. Satin-setet är för övrigt beige om någon skulle vara intresserad av att förnya sin gigantiska bädd.
torsdag 17 september 2009
Blog in Bed
Det är som om kreativiteten vaknar när andra somnar. Ett nattligt tankespår blir till ett blogginlägg, ett annat omvandlas till en resa, ett tredje rätar ut morgondagens frågetecken, ett fjärde gårdagens dito, osv. Ni fattar.
Tankar om stort och smått, livet och döden och hur i alla världen hinna hålla ordning på kropp och själ, hus och hem. Tänkande går inte att mäta i sprungna kilometrar, hängda tvättar eller antal varv med dammsugaren. Det är likafullt nödvändigt att ge plats för dem - don't you think?
måndag 14 september 2009
Ett år går fort
Året är 2001 och vi är nyinflyttade. Utanför fönstret leker gårdens alla ungar i sommarvärmen, liten som stor. Vår äldsta dotter ska börja ettan och den yngsta går ännu på dagis. De leker med några jämngamla tjejer och deras storasyster som är tio. Vilken fin förebild för småtjejerna, tänker jag ofta.
Under åren har våra familjers liv flätats samman på olika vis - sakta men säkert. Jag blev tagen över min inbjudan till studentfirandet i juni, gripen av förtroendet att vara referens och idag är jag rörd till tårar; Grannen från fjärran land har just vinkat av sin äldsta dotter. Hon har rest till USA som Au Pair och ska vara borta i ett år.
Liten blir stor. Det känns som om hopprepens swischande och bollarnas studsande tystnat så sent som igår. Det sticker, sliter och stretar i modershjärtat och tonåringen i mig är också med på ett hörn. Hoppas att det blir ett fantastiskt år over there. Good luck dear!
Några rader helg
Fredag: Fotbollsmatch med inslag av syskonfejd följdes av litterär sopp- och planeringskväll: ”Vi sju”, ”The seven sisters”, eller kanske "De sju sexiga i staden" goes Louisiana, Köpenhamn och Malmö really soon.
Lördag: Stros på stan med smarrig lunchfika; alla fyra – kors i taket. Spontant biobesök: Tarantino kan! Avrundning hos oss tills timman var sen.
Söndag: Upp och hoppa. Tipsrunda, svampsession samt äppelskörd. Lunch… bara vila liiiite innan salsan…. zzzzzzzzz. Kvällsmat: mustig gryta med skogens härligheter.
Förresten så är jag fruktansvärt glad över ett eget äppelträd säsongen ut.
lördag 12 september 2009
Katt å skit del 3
Nu har skrället sprätt på så gott som varje plätt av trädgården. Vår trädgård alltså. Den egna täppan duger tydligen endast som transportsträcka till det mycket grönare gräset på andra sidan. Grannkatten bajsar, balanserar, busar; systematiskt och bestämt. Dessutom kastar den tonårskaxiga blickar som om den ägde hela världen. Faktum är att jag anar en konspiration. Den lille besten har nämligen bussat släkten på mig.
Igår, mitt under pågående lektion kom en misse, inte alls olik grannens, promenerandes in i salen. ”You see, the genitive form is… eeehhh… I think I just saw a cat…ööööhhhh. It IS a cat! We have a kitten in here!”. Plötsligt stod den bara där och glodde fordrande på mig. En elev tog spontant på sig uppgiften att hitta ett hem åt kraken – både kissen och eleven försvann. Jag såg ingen av dem mer den dagen. Undrar vilka mer som ingår i maskopin.
söndag 6 september 2009
Skogstokig
Likt rovdjur smyger vi genom skog och snår. Vi spejar och sniffar oss fram. Så, plötsligt, står de bara där och skiner skönt. Vi blir som småbarn; skuttar, skrattar och tjoar. Ivrigt fyller vi vår korg med skogens guld, som om vi är oroliga att de skall hinna fly om vi inte snabbar oss.
Jag och grannen från fjärran land åker nöjda hemåt. I bilen ger hon mig en av de finaste komplimanger jag någonsin fått: ”Du är inte allvarlig hela tiden som många andra svenskar.” Jag föredrar att vara lite galen. Livet får liksom guldkant då.
lördag 5 september 2009
Ströbröd
Ströbröd är mycket användbart. Man kan exempelvis roa sig med själva ordet. Själv har jag lärt min franske svåger att säga ”stroebroéd”. Det klingar så där charmigt fransk-romantiskt med skorr på r:en. Andra användbara ord som ickesvenskar bör kunna är; centralstation, rabattkupong och knäckebröd. Med så välutvecklad vokabulär klarar sig mina utländska bekanta tämligen bra i vårt avlånga land. Men nu åter till ströbrödet.
Har du testat att hälla de små torra smulorna på ett lätt fuktat golv? Gör inte det. Ni vet hur det är: Någon vaknar med blodsockernivån nere i fotknölarna, sträcker sig efter müslin som någon annan (naturligtvis) har ställt längst in i skåpet. På översta hyllan! Hämta pallen? Otänkbart! Någon svimmar om denne inte får frukost NU! Det borde den där #%&#¤ som ställt paket fel fatta! Från en sekund till en annan är köket täckt av arton kilo finmalet smul.
Denna morgon har vi således klafsat omkring med klibbdeg under fotsulorna. Jag har skakat mattor, torkat golv samt sanerat min lekamen med fönsterskrapa. Resultat: Nyduschad och fräsch. Hemmet skinande rent. Och på diskbänken står en ensam smörad form.
onsdag 2 september 2009
Bastusnack
Det blev uppsluppen stämning i bastun ikväll. En och annan kreativ idé tog form:
Scenario 1: XX är varm efter bastun och går därför ut ur omklädningsrummet i bara bh. Alltså endast bh, inga trosor, inga skor men möjligvis med handuken virad likt en turban om huvudet. Vad tror du händer?
1. alla applåderar
x. XX blir portad
2. alla tittar bort
Scenario 2: XX känner för att vidga sina vyer och klär helt sonika av sig naken i herrarnas omklädningsrum. Vad gör männen då?
1. skyler sina snoppar
x. håller för ögonen
2. bjuder ut XX på middag
Scenario 3: XX är trött på alla tillknäppta svenskar så hon börjar sjunga med högt i varje sång, applådera efter varje låt och skrika jjjjiiihaaa, tjoooohooo och yyyyeeeeessss då och då för att liva upp stämningen lite. Vad händer?
1. alla blir inspirerade och hakar på
x. hon blir snabbt ensam kvar i salen
2. tränaren ringer akutpsyk
Min första permission blir på lördag och då tänkte jag prova stavgång runt torget. Ses!
Scenario 1: XX är varm efter bastun och går därför ut ur omklädningsrummet i bara bh. Alltså endast bh, inga trosor, inga skor men möjligvis med handuken virad likt en turban om huvudet. Vad tror du händer?
1. alla applåderar
x. XX blir portad
2. alla tittar bort
Scenario 2: XX känner för att vidga sina vyer och klär helt sonika av sig naken i herrarnas omklädningsrum. Vad gör männen då?
1. skyler sina snoppar
x. håller för ögonen
2. bjuder ut XX på middag
Scenario 3: XX är trött på alla tillknäppta svenskar så hon börjar sjunga med högt i varje sång, applådera efter varje låt och skrika jjjjiiihaaa, tjoooohooo och yyyyeeeeessss då och då för att liva upp stämningen lite. Vad händer?
1. alla blir inspirerade och hakar på
x. hon blir snabbt ensam kvar i salen
2. tränaren ringer akutpsyk
Min första permission blir på lördag och då tänkte jag prova stavgång runt torget. Ses!
söndag 30 augusti 2009
Musikminnen
Vi föräldrar har konstig musiksmak. Oftast kan vi inte en enda artist värd att veta namnet på. Men så glimmar det till och mamma kan plötsligt en hel text. Utantill. Det visar sig vara en cover på nån åttiotalsplåga.
"Men pappa! Lyssnar du på den där Andra-Avenyn-låten?!" utbrister dottern med ett brett leende. Vinjetten till favorit-tv-serien strömmar ur högtalarna.
Så oavsett din ålder, please enjoy: The Cure - Friday I'm in Love
http://www.youtube.com/watch?v=BFnIP2NT5Yc
"Men pappa! Lyssnar du på den där Andra-Avenyn-låten?!" utbrister dottern med ett brett leende. Vinjetten till favorit-tv-serien strömmar ur högtalarna.
Så oavsett din ålder, please enjoy: The Cure - Friday I'm in Love
http://www.youtube.com/watch?v=BFnIP2NT5Yc
ÄKTA - KÄRLEK, POLITIK, JOBB.
Ställa till
Sticka ut
Sticka till
Ställa ut
Inställning
Tillställning
Utställning
Utsökt
EN FOTOUTSTÄLLNING AV
ELISABETH OHLSON WALLIN
Länsmuseet i Varberg
29.8 - 15.11 2009
Sticka ut
Sticka till
Ställa ut
Inställning
Tillställning
Utställning
Utsökt
EN FOTOUTSTÄLLNING AV
ELISABETH OHLSON WALLIN
Länsmuseet i Varberg
29.8 - 15.11 2009
Askungen får endorfin
Det hade varit lätt att stanna hemma
Så lätt att ställa in
Soffan
Film
En takt, två takt, tre…
Lika många leenden
Rytmen leker
Stegen läker
Midnatt hem igen
Salsaterapi
Så lätt att ställa in
Soffan
Film
En takt, två takt, tre…
Lika många leenden
Rytmen leker
Stegen läker
Midnatt hem igen
Salsaterapi
lördag 29 augusti 2009
Oftast glad
Förslagen strömmar in: Vill du med hit? Ska vi åka dit? När hinner vi träffas? Så ter sig tillvaron när man mår bra och inte behöver andra för att känna tillfredsställelse. En person i positiv-tänkar-skedet är en kul prick.
Ibland känns världen grå. I ett trollslag virvlar själen ner i mörka djup. Alla runt omkring verkar ha det bra – utan dig.
Vill du med hit? Ska vi åka dit? När hinner vi träffas? Idéerna kommer någonstans ifrån. Ibland föreslår jag, en annan gång du. Balans i vänskap är värdefullt. Man kanske inte ska analysera för mycket utan bara tänka: När det är lätt så är det rätt!
Tänk om man alltid kunde bestämma över sina tankar. Då skulle väl alla tänka positivt hela tiden. Eller? Oftast är jag glad – men inte idag.
torsdag 27 augusti 2009
Ironi
Ironi är kul. Ironi behövs. Ironi är okej när humorn används för att skildra egna farhågor, problem eller misslyckanden. Men när syftet är att förminska en annan person eller göra sig rolig på någon annans bekostnad är det inte okej.
Det är bättre att skratta med varandra än åt varandra. Du har rätt att själv sätta gränsen för vad det är hos dig som är okej att skoja om - ingen annan! Den som får näring genom att göra narr av andra blottar egentligen bara sin egen litenhet.
Så tycker jag!
Varför tar jag upp detta?
Jag vet inte riktigt. Det dök bara upp i min skalle. Jag har nya ettor nu. De håller på att hitta sin plattform i allt det nya. Det är inte alltid så lätt och det får mig att reflektera.
Jag har också erfarenhet av att känna mig tillplattad och förminskad. Man borde inte bry sig för den som beter sig så har sannolikt egna problem. Men det gör ändå ont. Använd humor mycket, ofta och gärna – men gör det med hjärna och hjärta!
"Humor är en sköld och inte ett vapen." Dorothy Parker
Det är bättre att skratta med varandra än åt varandra. Du har rätt att själv sätta gränsen för vad det är hos dig som är okej att skoja om - ingen annan! Den som får näring genom att göra narr av andra blottar egentligen bara sin egen litenhet.
Så tycker jag!
Varför tar jag upp detta?
Jag vet inte riktigt. Det dök bara upp i min skalle. Jag har nya ettor nu. De håller på att hitta sin plattform i allt det nya. Det är inte alltid så lätt och det får mig att reflektera.
Jag har också erfarenhet av att känna mig tillplattad och förminskad. Man borde inte bry sig för den som beter sig så har sannolikt egna problem. Men det gör ändå ont. Använd humor mycket, ofta och gärna – men gör det med hjärna och hjärta!
"Humor är en sköld och inte ett vapen." Dorothy Parker
onsdag 26 augusti 2009
Bloggbikt
Det bidde inget. Jaså, bidde det inget? Vad bidde det då då? Jo, det bidde en bikt. Alltså: ingen träning ikväll och nu lägger jag korten på bordet (håll i dig): Jag har druckit vin och ätit jordnötter. Och det var gott. Alkohol och snacks mitt i veckan! Syndare.
Varför facebookar och bloggar många om sånt de tycker att de inte borde gjort? Ofta handlar förvisso inläggen om att framhäva den egna förträffligheten. Ibland vill man visa upp sig själv eller något man har köpt. Inte sällan vill man dock bli rentvådd.
Till viss del lever vi kvar i bondekulturen. I bondesamhället gick man i större utstäckning än nu i kyrkan. Man kunde bikta sig och språka bort en stund. Även torget var en social arena. Bonnkärringar pratade om ditt och datt medan gubbar skvallrade och mätte maskiner. Behovet av uppsluppet småprat finns kvar. På djupaste allvar. Men arenan är en annan och det är där blogg och facebook kommer in.
Jag reagerar ofta på bikt-, shopping- och titta-vad-duktig-jag-är-inlägg här i cybervärlden. Men jag är också medveten om att jag ger mitt bidrag till dito. Vardagliga samtal fyller sin funktion oavsett vad man tycker om dem. Glöm inte att du trots allt väljer själv om du vill logga in. Så: Take it or leave it! Fortsätt att ta del av sorlet, eller låt bli.
Slutligen, vill jag rekommendera thaikiosken på Magasinsgatan. (Det är ett vilt hopp i handlingen - jag vet - men torgsnack tillåter att man skiftar mellan ämnen.) Vi var inte helt nöjda (med thaimaten , alltså) de första gångerna så vi har inte handlat där på länge - förrän i kväll. Supergott och billigt! Nu är det dessutom känt att jag inte ens lagade kvällsmaten själv! Undrar vad Jesus hade sagt om det.
Varför facebookar och bloggar många om sånt de tycker att de inte borde gjort? Ofta handlar förvisso inläggen om att framhäva den egna förträffligheten. Ibland vill man visa upp sig själv eller något man har köpt. Inte sällan vill man dock bli rentvådd.
Till viss del lever vi kvar i bondekulturen. I bondesamhället gick man i större utstäckning än nu i kyrkan. Man kunde bikta sig och språka bort en stund. Även torget var en social arena. Bonnkärringar pratade om ditt och datt medan gubbar skvallrade och mätte maskiner. Behovet av uppsluppet småprat finns kvar. På djupaste allvar. Men arenan är en annan och det är där blogg och facebook kommer in.
Jag reagerar ofta på bikt-, shopping- och titta-vad-duktig-jag-är-inlägg här i cybervärlden. Men jag är också medveten om att jag ger mitt bidrag till dito. Vardagliga samtal fyller sin funktion oavsett vad man tycker om dem. Glöm inte att du trots allt väljer själv om du vill logga in. Så: Take it or leave it! Fortsätt att ta del av sorlet, eller låt bli.
Slutligen, vill jag rekommendera thaikiosken på Magasinsgatan. (Det är ett vilt hopp i handlingen - jag vet - men torgsnack tillåter att man skiftar mellan ämnen.) Vi var inte helt nöjda (med thaimaten , alltså) de första gångerna så vi har inte handlat där på länge - förrän i kväll. Supergott och billigt! Nu är det dessutom känt att jag inte ens lagade kvällsmaten själv! Undrar vad Jesus hade sagt om det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)