Rötter

Det är roligt att pappas kusin Birgitta har ett sådant intresse för släktens rötter. Hon berättar, förklarar och sprider vidare. Hennes moster Astrid (i mitten) var alltså min farmor, som gick ur tiden i år och levde närapå ett sekel. Farmor var en tvärhand hög, hade bruna sneda ögon och fräknar på näsan. Jokkmokks-dialekten behöll hon hela livet, trots ett långt vuxenliv i Stockholm.

Familjen Nilsson anfader

Min takt

Mycket lägligt så har en klass praktik denna vecka. Det frigör fem timmar i mitt schema och jag får möjlighet att andas, beta av och slappna av mellan rusherna. Dagen inleddes med en sovmorgon. Förvisso kostade det en del arbete i går kväll.

Det var inte förrän JJ's Daughter no2 satte ord på det vid 22-tiden, "Men då jobbar du ju nu! Det hade jag inte pallat.", som det gick upp för mig: Vi jobbar nästan jämt! Så fort man får en stund över, så petar man in lite rättning. Och gör man inte det, så kommer det dåliga samvetet över att man borde ha gjort det.

Men nu sitter jag alltså här, med en helt lektionsfri onsdag och betar av elevarbeten i behaglig takt. Kloka ord och fantastiskt fina arbeten kommer från flertalet. Då är det särskilt skönt att hinna skriva en extra rad i varje kommentar. Många är också väldigt roliga.

Här är en snutt ur en killes novell om språkförbistring när Vikingarna kom till England: "Then, for some reason, the Viking cut our beloved spokesman’s head off. I must admit that this made me feel a little bit uncomfortable." Han avslutar det hela med att kallt konstatera: "These are my last words before I die. All of this happened just because we couldn’t communicate with eachother. Hope this will be a lesson for future generations. I’m dying now. Aaaaarrrgh!"

Så kan det gå! Nu blir det full fart fram till kvällens improvisationskonsert på Komedianten. 18.30 - gratis. Häng med vet ja! 

 

Vi

Ooops, så klumpigt av mig. Vänner känner sig träffade, oroliga över att vi inte hörs tillräckligt ofta. Snälla nån, detta är en blogg, en plats där tankar färdas fritt såsom de dyker upp. En stunds eftertanke hemma i ensamsoffan en vardagskväll, inget dramatiskt i det. Och om jag nu hade någon i tanken i mitt förra inlägg, så är det sannolikt inte du.

Du eller jag?

Känner du också personer som du bara har kontakt med om du hör av dig? Om du inte ringer, så avstannar relationen? Jag har några sådana. Det får mig att undra lite. Har jag skämt bort människor genom att vara den som samordnar och håller kontakten? Har den andre uppskattat att jag har varit sådan? Eller är det i själva verket likgiltigt om vi har kontakt eller inte? Och tänk om jag gör likadant, i någon annans ögon?

Vänskap förändras under livet. Människor kommer in och ut ur våra liv utan att det är särskilt konstigt. Vissa personer kanske behåller exakt samma vänner livet ut, men det vanliga är nog ändå att vi byter ut åtminstone delar av bekantskapskretsen. Det är ofta en dynamisk och odramatisk process. Men ibland kommer en gnutta besvikelse över mig.

Det är förstås omöjligt att veta när det är läge att slå till, vilken dag en person sitter i soffan och reflekterar över vart vänskapen har runnit ut. Kommer vi att hinna simma ikapp varandra igen? Ska jag göra mig redo för att crawla efter dig? Eller är det bättre att vänta och se om du dyker upp själv? Kanske gör jag mig beredd på att stå här och se ut över horisonten och bara minnas hur vi guppade tillsammans på vänskapens hav.

För lite elände?

Håller jag på att sluta blogga? Hoppas inte! Jag tycker jumlans mycket om att skriva nämligen. Trots det är det som om inläggen inte längre ploppar upp i tanken med samma frekvens som tidigare. Visst grubblar jag över saker då och då, men ändå är det som om jag har det för bra för att orden skall komma till mig.

Tänk bara på alla låtar som har skrivits. Vad handlar de övervägande om? Jo, hjärta och smärta. Kreativitet föds ur mörker för många, åtminstone nuförtiden. Adia-adia-klämkäcka stycken tycks höra en annan tid till. Nu ska det rotas inåt, om man skall anses som seriös. En av mina närstående har skrivit en del riktigt bra låtar. Dem kan vi tacka skilsmässan för, när jag blev en Lonely Man, säger han.

Allvarlig eller ej, tanken verkar i alla fall inte lika rapp under muntra stunder som i kristid. Dessutom verkar hurtiga gladrop tilltala folk föga i allmänhet. Nä, vi vill gotta in oss i elände, frossa i vår olycka genom att läsa om, lyssna på och lära av andras smärta. När jag var relativt nyseparerad från barnens far gav denna låt mig mycket kraft. Alltså: sår i själen är lika med ökad förmåga att skapa, verkar slutsatsen bli i detta högst ovetenskapliga blogginlägg.

Men vänta nu, jag skrev ju just ett inlägg och jag mår alldeles förträffligt.... eller va, gör jag inte det?