Nostalgitripp

Jag begriper inte hur jag kan ha missat Lackalänga (1987). Enligt Marie, som jag delade lägenhet med vid den tiden, så tittade vi aldrig på TV. Och det stämmer nog för vi drack te, diskuterade orättvisor och lyssnade på progg och punk. Vi var 18 år, gick på frisörskolan och höll på med teater. Till vår lya i Majorna kom killar med svarta spretfrisyrer och kajal under ögonen och tjejer med hennafärgat hår och palestinasjal. Vi levde på billigt bröd, snodde toapapper och schampo i skolan och överlevde genom att äta oss proppmätta i bamba. Och vi visste vad som behövde göras för att världen skulle bli en bättre plats. Man skulle kunna säga att vi var Lackalänga. Det är så mycket jag känner igen; människorna, miljöerna och de hysteriskt färgglada blusarna. Nostalgi är ordet.

Under korkeken

Såg att jag har läsare fast jag inte har skrivit på länge. Funderar på om jag ska skaka liv i bloggen igen. Det känns som om fotot med mig som boxarbrud är från en annan era, en tid då jag behövde slå mig fri. Nu passar det kanske bättre med en bild där jag förnöjsamt luktar på blommorna?

Frisk!

JJ har inte cancer! Så är det. Punkt. Den stora operationen i maj gick bra och sex veckor senare var det återbesök. Friskförklarad. Tårarna kom förstås. Bilen hade vi redan packat för semester. Vi hade bestämt oss för att åka oavsett besked. Och ni fattar hur våra hjärtan sjöng när vi gav oss av.

Sol och oro

Solen kämpar, försöker som spricka igenom. Kanske vill den inget annat än att sprida ljus och värme, även när molen skymmer för en stund. Så vill jag också vara. Vi åker till Sahlgrenska idag och i morgon ska JJ:s cancertumör bort. De ska nästan dela honom mitt itu för att komma åt njuren. Oro och lättnad blandas: Äntligen händer det något. Måtte allt gå bra. Keep shining!

Jag orkar

Sanningen är att jag är orkeslös och sorgsen samtidigt som jag sprudlar av idéer och livslust. Många förändringar står för dörren. Riktigt tung-gung faktiskt. Det händer att jag blir liggande på sidan som en fisk på land och kippar efter syre med gälarna, slår med stjärten i kamp att klara livhanken. Och så plums i.

Jag glider skönt i vattnet, känner det omsluta mig, behärskar varje rörelse. Och jag vet att respektera dess krafter. Jag har lärt mig att dyka, kämpat i simma-längst-tävlingar tills lungorna närapå gett vika och jag kan göra Esther Williams-konster med sträckta vrister såväl under som vid ytan. Det ska dock villigt erkännas att det var länge sen jag underhöll en hel bassäng med bensprattel av sådant slag.

På den tiden kunde jag säga till mig själv: "När du känner att luften nästan är slut så svälj hårt och simma tre långsamma men bestämda simtag till. Svälj igen, upprepa tills reflexen att andas krampar i dig. Då ger du allt du har och tar så många simtag du kan med full kraft. Först när det svartnar för ögonen får du gå upp." Utpumpad, kippandes efter luft, låg jag sedan i sidoläge invid bassängkanten.

Det finns ett jävlar anamma i mig. Jag behöver påminna mig om det. Men jag kan inte köra slut på mig som vid barndomens vattenkonster. Jag har inte råd att dränera mig, behöver kraften till annat. Självklart förstår jag att min trötthet är en sund reaktion och att jag bör lyssna på kroppens signaler att vila. Trots insikten vill jag fly ibland, bryta upp, skrika högt, eller bara gråta hejdlöst en stund. Det får förstås finnas utrymme för det också.

Trots mörkret så vinner de ljusa tankarna. Självklar finns bättre och sämre stunder men jag vill fokusera på allt det fina. Det är mycket som är riktigt, riktigt fint i mitt liv. Det naturliga är väl att det växlar mellan trötta tunga tag och livgivande lekande smekande simturer. Så ja, jag orkar!

Önskelista

• JJ fri från hälsohot - tumörhelvete!
• telingar i harmoni - humörhelvete!
• inspiration kostomställning - helvete!
• vändvind och värme - hallå, nu tack!
• trolleri att ta sig igenom terminen - orka!
• borra och fixa i sovrummet - ska jaaag?
• vinterdäck av, bara att göra - I know!
• Guld och gröna skogar - hade suttit fint.
• Så levde de lyckliga i alla sina dagar!

Blygsam blogg

Det är kanske inte så underhållande att läsa om hur jag klev upp, gick till jobbet, tänkte en tanke och åkte till mataffären - samma visa dag efter annan. Livets verkliga svängningar är inget som jag skriver om så ofta just nu. Och jag lägger föga energi på att snitsa och stajla med språket när jag väl är här. Men några läser. Och det är kul! Så här såg det ut i veckan: 

Sidvyer per land

Post	Sidvyer
Sverige	95
USA	8
Tyskland	5
Malaysia	2
Filippinerna	2
Finland	1

Att vänner på Filippinerna stadigt kikar in är trevligt. Tack! Vem känner jag i Malaysia just nu? Och har jag några bekanta i Tyskland som kan tänkas vara intresserade? Tydligen. Denna gång fanns ingen från Ukraina eller Japan bland läsarna. Har ni övergivit mig?

Om jag vågade skriva om vad som egentligen rör sig i mina tankar så hade kanske fler varit intresserade, engagerade och ibland kanske rentav generade. Jag struntar i och för sig i vad folk tänker. Jag håller mest igen för att skydda nära och kära. Ibland funderar jag på att skriva fiktion. Men i en blogg? Folk skulle kanske tro att det var sant, lite som att människor trodde att Larry Hagman var en lika elek typ som sin rollfigur JR Ewing i Dallas.

Nä, än så länge ska jag nog hålla mig till det sanna - eller åtminstone det sannolika - även om det är aningen slätstruket.

Min dejt?

Jag: Attans huvudvärk och jag som ska bort i kväll!
Elev: Vill du ha en dejt?
Jag: Tänkte du på dig själv eller är det din farsa du försöker få ut?
Elev: Nej, han bor långt bort.
Jag: Tror inte att det är så passande.
Elev: Okej, annars är det bara att säga till. Jag har min kavaj redo.

Tankar sol och grå

Kerala

Tankar för framåt, tankar hämmar, tankar är.

Note to self: Gör det idag! I min närmsta framtid finns en hög jobb. Nu. Direkt. Vårsolen lockar, pockar och kallar på mig. Det finns, som jag ser det, två hot mot lyckat helgarbete: Solsken och kärlek. Eftersom Han jobbar så är det således solen jag har att besegra. Jag tänker försöka disciplinera mig så att jag hinner både stros i sol och uppsatser. Ni människor som lyckas leva i mindfulness - hur gör ni?

Annars rymmer framtiden tankar av olika slag. Vi reser till Indien i juli månad igen. Kerala under lågsäsong känns häftigt. Det finns flera poänger med att åka off season: 1. Jag är ledig från skolan. 2. Både flyg och uppehälle är billigare. 3. Färre turister är där och vi kommer att uppleva mer av "indiernas Indien". Men, än är vi inte där. Ni människor som lyckas leva i mindfulness - hur gör ni?

Vidare så pratar jag och mannen jag älskar om var och när vi skall flytta ihop. I augusti har vi varit ihop i två år. Jag har berättat för mina döttrar att vi kommer att börja titta på lösningar att bo tillsammans efter resan. Omkring årsskiftet kanske det kan bli verklighet. Det är mycket som skall stämma. Jag känner mig frustrerad över allt som behöver övervägas. Det passar inte ihop med min impulsiva sida. Ni människor som lyckas leva i mindfulness - hur gör ni?

Över alltsammans, likt en grå slöja, ligger det faktum att JJ måste opereras. Hastigt. Jag försöker att förhålla mig till det, inte tänka så mycket på det. Det är som det är.

Hej! Aj! Stopp!

Undra hur många människor jag har haft ögonkontakt med idag. Det är förhoppningsvis alla elever jag har träffat och säkert en hel hop andra också. Jag har som mål att möta allas blick under varje lektion. Ändå är jag ofta osäker: "Såg jag verkligen alla i dag? Kände någon sig bortglömd?" Jag försöker i alla fall och det måste de väl märka?

Upp till 24 elever åt gången brukar gå bra att ta in, men när grupperna är emot 30, ibland ännu fler, då är det verkligen svårt att möta dem på individnivå varje gång. Hej hej, hemskt mycket hej! Det är kanske inte så konstigt att huvudet bultar efter jobbet ibland. Som nu. Aj! Visst vill jag hinna och orka en massa saker efter arbetsdagens slut. Men just nu är det vila som gäller. Jag tog slut. Tvärstopp!

Nä nu jäklar!

Nu ska jag färga håret! Självfallet kommer ingen att se skillnad. Jag penslar bara utväxten och i exakt samma nyans som tidigare - sedan flera år. Nytt och fräscht ska det vara.

Om jag skulle förbereda kvällsmaten innan jag rockar loss med penseln? Kokt-ägg-macka. Tänkte piffa till det hela med lite makrill i tomatsås också. Det gäller att unna sig, skapa lite fest i vardagen.

Sen blir det troligen soffan. Molanders är en serie som går just nu, och som jag tycker är ganska bra. Min tv-box har fastnat, men jag kan välja mellan kanal ett och kanal ett. Man vill ju variera sig.

Borde och borde

"Jag borde färga min utväxt!" ropar jag från badrummet. En microsekund senare tänker jag att det inte hinns med just nu. "Har du skrivit en lista över vad vi behöver?" undrar JJ. Borde jag det? Det är så mycket vi människor borde. Vi kanske borde sluta borda så mycket. Hellre gå ombord.

Bord - sitter vid
Borde - kanske...
Oborde - definitivt mer tilltalande
Fullborda - detta inlägg, snart, kanske
Ofullborda - så kan det gå och det duger ändå

Om rastlöshet

En begynnande rastlöshet ligger och pyr. Jag känner igen den. Det är en kreativ kraft som oftast leder till förändring. Kommer den när något behöver förändras? Eller behöver jag förändra något för att mata rastlöshetens käftar?

Vi är nog många som ibland känner lust att kasta om i nuet då och då. Man kan exempelvis byta jobb, renovera hemmet, flytta, ändra kost- och/eller motionsvanor, shoppa någon dyr pryl, sticka ut och resa eller byta partner. Inte sällan skaffar sig folk ett husdjur eller ett nytt barn. Att mata rastlöshetens käftar med en bebis låter makabert tycker jag.

Dessutom handlar min rastlöshet mest om att känna mig fri, vara mindre uppbunden. En hundvalp hade varit förödande i det läget. Turligt nog blåser mina infall ofta över innan de har hunnit förverkligas. För om jag skall vara ärlig så hade jag tröttat ut mig själv fullständigt om jag gav efter för minsta impuls.

Att skriva känns kreativt. En smula utlopp får jag genom att sätta ord på mina tankar här. Många långa samtal med min käreste och med nära vänner håller mig också i schack. Men som sagt, det finns något som ligger och pyr, så en förändring av större mått är nog att vänta.

Snipp, snapp

Akt 1: En kvinna bryter upp från familjeliv och blir, innan hon har hunnit landa, häftigt förälskad i en man i en liknande situation. Stormen för dem land och rike runt och in i varandras famn.

Akt 2: En dag för vindarna hastigt mannen bortom räckvidd. All kontakt är bruten. Om natten lyssnar hon i töcken efter tecken. Inget, förutom obesvarade frågor och svidande smärta, finns kvar efter honom.

Akt 3: Efter månader och år möts de via ord. Känslor väcks, frågor får svar och de önskar varandra allt gott. Luften är lätt att andas. Tacksam över att äntligen fått klarhet vill hon kyssa hans panna ödmjukt farväl. Hon är åter fri.

Ridå - slut

Andakt

Vi äter frukost och lyssnar på Gudstjänst i P1. Det slår mig att det är väldigt befriande att man utgår från att alla inte är lyckliga hela tiden. Jag tycker mycket om takten och tonen i dessa radiopredikningar. 

Ynkepynk tack!

Okej okej, jag ogillar kanske facebookstatusar om sjukdomar. Jag menar: gääääsp, hur mycket friskare blir man av att gnälla om skiten? Positivt tänk borde inte bara göra en själv kryare, utan även andra gladare. Och människor som stannar hemma för en fis på tvären eller vabbar och skyller på ungen för att sen åka hem till kompisar för att fika dagarna i ända, sen? Nej, ryck upp er för böööövelen! Lite snor bör inte få en att halka av banan.

Å så de där statusarna om träning; de har jag väldigt svårt för. Åtminstone om samma person spottar ur sig en om dagen. Men det är mest för att jag själv borde hurta iväg oftare och får dåligt samvete. För jag förstår egentligen; det är nämligen inte länge sedan jag på fullt allvar inte kunde förstå att ALLA människor inte ÄLSKAR salsadans, faktiskt. Nyfrälsta är jobbiga typer. Så, just nu är ni som springer hos er PT jooobbigaaa och snooobbigaaa!

Och vad håller jag på med nu då? Jo, jag sitter och snorar och gnäller och tycker synd om mig själv. Alltså, jag behöver ynkepynk, egentligen, men fräser och klagar över hur tingen ter sig, faktiskt. Jag lyckas inte ens hålla ihop den här korta texten, huvudet bultar, bihålorna spränger och nacken är öm. Nu gnäller jag som självaste .... Se nu vad du fick mig till att göra! Där ville svära, egentligen, men jag är lite petig med språket, faktiskt, så jag låter bli.

Snörvel, snövel, host, host, gnäll, gnäll - och inte fan mår jag bättre av det!

Vila i frid Åke

Foto: Mary Ragnarsson

Det skulle komma att dröja två år till, sedan mitt senaste inlägg. Jag sörjer inte att han är död, för jag vet att han ville, men jag är ledsen över att hans liv inte blev som man kan önska.

Varför och när de hade brutit, sa han aldrig. Jag vet bara att han bar ett stort svart tomrum efter sin familj. Jag dömer ingen, för jag vet inte vad som hände mellan dem. Men det hade varit fint om de visste att han var någon i mina ögon, att vi var fler som höll av honom, utifrån vad vi visste och såg.

Nu är ditt liv slut - vila i frid - Åke Magnusson

Mina tidigare inlägg om Åke:
http://elkatrino.blogspot.se/2010/01/ake.html
http://elkatrino.blogspot.se/2010/12/min-van-ake.html

Mitt-i-veckan-lugnt

En klass har praktik och hela onsdagen är lektionsfri. Jag soffsitter i särk och analyserar noveller. En salig blandning; Poe, Oates, Fitzgerald, Lawrence, Steinbeck - mest gamla och flest gubbar. Så blir det, för det var flest herrar som publicerades förr. Noveller är bra. Man hinner fler och många ligger fria på nätet. En blandning av gammalt och nytt, kvinnor och män. Jojo, jag får nog ihop det till slut. Nu hoppas jag bara att eleverna också är pålästa när vi ses. Det blir ju så mycket bättre då, för alla.

Om du är van att jobba hemifrån så kanske känslan jag har nu är svår att förnimma. Men jag njuter i fulla drag av att inte behöva ta mig till skolan. Och som en bonus så är JJ ledig idag. Vi bedriver någon slags bredvidlek; pysslar individuellt men har utbyte av varandras närvaro. Fint.

Måndag morgon

Frostig vinterskrud pryder vår natur.
Kort natt, -12 väntar, seså iväg bara.

Bettskenan avlägsnades med enhandsfattning.
Man lär sig och utvecklas minsann!

Borde tvätta håret. Orka, orka i kylan.
Det får bli i kväll, ändå bara jag som skulle märka skillnad.

Note to self: Inte sticka i sista minuten och stressa till första lektionen!

UNO True Blue 1988

Kvinna rasar

En kvinna i 40-årsåldern i Västsverige rasar, ja till och med förfasar sig, över att vikten har fortsatt att öka en längre tid. Hon menar att hon vill lägga fokus på viktigare saker men inser nu att den eskalerande situationen är av största vikt att hantera innan siffran rusar ytterligare i höjden.

Tänkbara kommande inlägg:
Kvinna rusar
Kvinna reser
Kvinna rasar igen

Nytt! Bättre?

Många nystarter äger rum så här vid årets början märker jag. Men när förändringshets landar i "skyll dig själv om du inte mår bra" så får jag dålig eftersmak.