Tänk

Tänk vad mycket en människa får vara med om under en livstid. Tänk på alla tankar som passerar ens medvetenhet och ens undermedvetenhet. Hur många dagar är en människa lycklig om man slår ut det på 365 dagar på ett år? En klok vän sa idag till mig: Katrine, tänk till, var rädd om dig, men tänk inte för mycket bara, våga att känna också, för vi lever bara en gång. Så än en gång TÄNK att jag får vara här och nu.

Poppis loppis

Dalarna vimlar av loppisar. Självklart spontanbesöktes några av dem. Bland fynden finns en fantsaktiskt fin retrofilt i gult och brunt, bestick och tallrikar till den medhavda lunchen, en CD med Laleh: "I know we could live tomorrow, But I know I live today, I know we could live tomorrow, But I don't think we should wait! No.." samt en sticker med det passande budskapet:

I'm not A BITCH
I'm THE BITCH
and it's MiSS BITCH to you

Äntligen sommar!

Det blev förstklassig här-och-nu-träning under hela veckan i Dalarna. Värme, vänner, vi. Vilja vid Siljan och vila vid sidan. Å så visor och vedträn varvat med visdom och faktiskt en gnutta vidskepelse.

Sommarlov. Jag smakar på ordet och inser att jag knappt har fattat dess innebörd ännu. Känslan infinner sig när jag hänger tvätt efter veckans exil. "I detta linnet blev jag alldeles svettig där vi stod sida vid sida och travade ved" eller "Kul att både A & A tycker att jag passar i denna gröna tröjan" och "Byxora här vek jag ner när i det höga gräset vid stugan". Hänga tvätt = tid till reflektion.

Några av de människor jag mött:
spöket i källaren
Alison från Skottland
Elisabeth från Strömstad
Anna & Matthew
Bernadette, tjusig och vass
Ross och Roxanna och deras söta lilla Megan
Lasse och Blavrika
killen på ICA
en annan människa
mig själv

Det enkla

Jag kom just hem från några riktigt goa timmar på damernas nakenbad, av mig ibland kallat the bitch beach. Det är lite som blåkulla, bitches och witches gathering för att slappa, slippa, rensa hjärnan, njuta nuet och lösa världens alla problem, inte sällan de bekymmer vi må ha med det motsatta könet. Känslan att veckla ut sina vingar och bara ligga där i sol och bris med sina systrar är fantasktisk.

Under småbarnsåren är man oftast bara deltidshäxa. Det är först när ungarna är stora eller när man lämnar sin man och ibland, som i mitt fall, både och som bitcherierna återkommer med full kraft.

Under eftermiddagen var vi nästan bara heltidare på plats men framåt kvällningen kom en hel hop deltidare och faktiskt några ytterst tillfälliga besökare. Dessa temporära gäster bar fina kläder, hade med sig förstklassiga charketurier och snofsig dricka med bubblor i. Inga Gösser med skruvkork där inte.

Min fantasi bar förstås iväg med mig. Jag iakttog kläder, samspel och hör och häpna, jag tjuvlyssnade lite på deras samtal också. Förvisso är det näst intill omöjligt att inte höra när man sitter endast några meter bort, men jag känner mig alltid lite skyldig när nyfikenheten tar över och jag kommer på mig själv med att faktiskt lyssna aktivt.

De piffiga damerna hade fina hus, rika män och välartade avkommor. Är det en synd att generalisera? Isåfall behöver jag förlåtas. Men nu kommer jag till själva poängen: ALLA vi, heltidsbitches, deltidshäxor, tillfälliga gäster och annat löst folk har ett gemensamt: Vi älskar det enkla i att packa upp en picnic, slå oss ner i naturen och bara njuta av hav och vind.

Vi stävar efter det enkla. Så är det. Jag kunde inte låta bli att undra vad de skulle med sina fina hus till.

Skolavslutning

Jag blir, om möjligt blödigare och blödigare för varje år. Redan vid läsningen av programbladet gjorde sig tårkanalerna redo. "In the Getto" med Carin, herre gud, den tjejen får mig att svämma över. Alla fina ungdomar, många av dem har jag känt sedan dagistiden. De har sprungit här i hemmet genom åren. Nu lämnar M 9:an och F 7:an. Vart tog tiden vägen? Minnen väcks till liv. Det är en gråtmild, mycket stolt, mamma som sitter här och skriver.

Kosmos

Vardagens verklighet virvlar

Vistelse i Göteborg: vila vagga vara, råckenrålla, matlaga, biografa, tapasbara, fotoutställningsnärvara, världskulturmuseedito, kosmos --> världen väntar

om så för en stund

Gym minsann

Jag gick upp för branter och ner i dalar: jag lunkade på i uttråkande lugnt tempo och jag rushade likt en geopard på savannen så svetten skvätte på pinglan bredvid. Jodå, jag hittade faktiskt fortfarande till friskis och svettis. Det var en evighet sedan jag var där och jag hade således missat att sommarschemat gäller. Intet medelpass i sikte så det blev världspremiär på gymmets löpband i stället. Underhållningsvärdet var stort - för de andra. Två gånger råkade jag stoppa skiten mitt i en acceleration och en gång åkte jag av i farten. Bastun efteråt var skönast.

Chattable

Jag har lärt mig chatta. Det är inte så svårt faktiskt. Man skiver en rad, trycker på enter och vips så har repliken gått ut i cyberrymden och landat på mottagarens skärm. I bästa fall. Allt för ofta laggar skiten och man undrar stilla om personen i andra änden har gått på toa, rakat sig, gått ut med hunden eller rentav börjat klia sin partner på ryggen just precis när vi skulle prata.

Sen rasslar det till och sju repliker dundrar in på samma gång. I detta stadie uppstår ofta problem för det är här man får svar på saker man glömt att man har frågat. Ordväxlingen känns som ett slags omlottsamtal. Datateknik i all ära, men det är inte utan att man längtar efter att få träffas irl, in real life, eller i verkliga livet as we say in Sviden.