torsdag 1 augusti 2013

Nostalgitripp

Jag begriper inte hur jag kan ha missat Lackalänga (1987). Enligt Marie, som jag delade lägenhet med vid den tiden, så tittade vi aldrig på TV. Och det stämmer nog för vi drack te, diskuterade orättvisor och lyssnade på progg och punk. Vi var 18 år, gick på frisörskolan och höll på med teater. Till vår lya i Majorna kom killar med svarta spretfrisyrer och kajal under ögonen och tjejer med hennafärgat hår och palestinasjal. Vi levde på billigt bröd, snodde toapapper och schampo i skolan och överlevde genom att äta oss proppmätta i bamba. Och vi visste vad som behövde göras för att världen skulle bli en bättre plats. Man skulle kunna säga att vi var LackalängaDet är mycket jag känner igen; människorna, miljöerna och de hysteriskt färgglada blusarna. Nostalgi är ordet.