Jag glider skönt i vattnet, känner det omsluta mig, behärskar varje rörelse. Och jag vet att respektera dess krafter. Jag har lärt mig att dyka, kämpat i simma-längst-tävlingar tills lungorna närapå gett vika och jag kan göra Esther Williams-konster med sträckta vrister såväl under som vid ytan. Det ska dock villigt erkännas att det var länge sen jag underhöll en hel bassäng med bensprattel av sådant slag.
På den tiden kunde jag säga till mig själv: "När du känner att luften nästan är slut så svälj hårt och simma tre långsamma men bestämda simtag till. Svälj igen, upprepa tills reflexen att andas krampar i dig. Då ger du allt du har och tar så många simtag du kan med full kraft. Först när det svartnar för ögonen får du gå upp." Utpumpad, kippandes efter luft, låg jag sedan i sidoläge invid bassängkanten.
Det finns ett jävlar anamma i mig. Jag behöver påminna mig om det. Men jag kan inte köra slut på mig som vid barndomens vattenkonster. Jag har inte råd att dränera mig, behöver kraften till annat. Självklart förstår jag att min trötthet är en sund reaktion och att jag bör lyssna på kroppens signaler att vila. Trots insikten vill jag fly ibland, bryta upp, skrika högt, eller bara gråta hejdlöst en stund. Det får förstås finnas utrymme för det också.
Trots mörkret så vinner de ljusa tankarna. Självklar finns bättre och sämre stunder men jag vill fokusera på allt det fina. Det är mycket som är riktigt, riktigt fint i mitt liv. Det naturliga är väl att det växlar mellan trötta tunga tag och livgivande lekande smekande simturer. Så ja, jag orkar!
