Jag reser inåt, utåt, bakåt och utför. Och det kan jag, delvis, tacka Kristina Sandberg för. Ni vet augustprisvinnaren 2014 som har skrivit trilogin om hemmafrun Maj. Jag har just läst den första boken Att föda ett barn. Maj och hennes medsystrar är med och bygger upp folkhemmet och jag får en del insikter om mitt arv.
Varför ger jag exempelvis bort blommor, choklad eller vin när jag är bortbjuden? Det är en trevlig tradition, tro inte att jag tycker annat. Men hur många av oss har någon gång fått stresspussla med tiden för att hinna gripa den där kvisten i hasten? Folkhemsarvets oskrivna regler har etsats sig in i ryggmärgen på oss. Det hade väl gått bra ändå, också utan ge-bort-gåva!? Och hur många gånger har man inte hetsat sig igenom toastädning, pressat in saker huller om buller i garderoben och flängt runt med dammsugaren i frenesi, bara för att ytan ska se lite bättre ut. Jävla folkhemmet! Det går väl bra att umgås ändå!?
Vad ska mina barn tycka om sin tid? Vilka folkhemsmåsten har min generation fört över till nästa? Förlåt mig kära döttrar, men ni skulle faktiskt vinna pris i smita-från-hushållssysslor-tävlingen. Hur skapar man balans? Man måste ingenting men vill helst inte leva i en soptipp. Jag vill inte att barnen ska vara fastkedjade i duktighetsbojor. Inte heller vill jag att de ska ha tummen mitt i handen och vara handlingsförlamade inför det faktum att ett hem måste skötas. Av någon. Och denna någon är du. Och jag. Vi tillsammans. Maj vet att någon är hon själv. Så mycket enklare, på sätt och vis.
Nu är det inte hela världen att bli "på det viset" före äktenskapet, som det är för Maj i Att föda ett barn. Vad är vår tids tabu? Skulle det vara att presentera en samkönad partner? Tveksamt. Fast det skulle säkert bli "talk of the town" i vissa kretsar. Maj har huvudet fullt av bryta-mot-normen-rädsla. Nu vill man istället verka banbrytande. En fikaväninna som är blodgivare fick vetskap om att blodcentralen inte ville ha hennas plasma eftersom hon hade bott i England längre än sex månader. Det fick henne att känna sig spännande och speciell. I vilken fall, för Maj och hennes generation hade ett unikum av sådant slag säkert varit skandalöst.
Jag får lust att grotta ner mig i berättelser om mormor och farmor. Dessa starka kvinnor. Mormors ord har gått via mamma till mig och jag har hört mig själv säga dem: "Om bara kök och badrum är rena så ser hela hemmet fräscht ut." och "Man ska vara hel och ren!" Tänk vad de har knotat, dessa kvinnor, Majs medsystrar. Det fanns ju rebeller då också förstås men Maj är inte en av dem. Det är ett bra berättargrepp att beskriva tiden ur hennes perspektiv, hon som fogar sig. Det är representativt för tiden. Jag kanske bör nämna att Maj är född 1918 och blir "på det viset" 1938, när hon också gifter sig, några månader före nedkomsten.
Själv är jag, likt en skidåkare på tv, på väg utför. Rebell. Smulor och damm. Ogift med barn. Inte alls en duktig flicka, som Maj. Ändå hörs förmaningarna i mitt undermedvetna, bäst jag sitter här med latdatorn i knät : "Du borde... Du borde inte..." Fy för folkhemstjafs! TV på blanka dagen. Både jag och diskbänken är matta. Det går bra ändå!
