fredag 30 september 2011

Diagnosträsket

Jag har inget emot diagnoser om de hjälper människor, men bland när vi sitter på konferenser och pratar om olika elever så kan jag tänka att det har blivit en slags diagnos-hysteri. Stundtals tycker jag att vi bara konstaterar att "ja, ja, här finns det problem" och sen händer liksom inte mer. Det har gått inflation i begreppen.

För några år sedan kom många elever med dyslexi. Jag upplever att lika många ungdomar har problem med att läsa och skriva då som nu, men färre kommer med papper på det. Under en lång tid hade övervägande av de diagnostiserade ynglingarna DAMP. Senare fick dessa elevtyper veta att de har ADHD istället. ADD kändes sedan som en ny upptäckt som passade in på en viss typ av inåtvända elever. Och den senaste flugan tycks vara depression.

Har du svårt med läsning och skrivning, så ska du ha hjälp med just det och uppfattas du som annorlunda av din omgivning, så ska du bli bemött så du fixar din vardag ändå. Och mår du dåligt ska du få hjälp. Punkt. Till syvende och sist så gäller det att möta varje människa utifrån hans eller hennes behov och förmåga - med eller utan diagnos.

söndag 25 september 2011

Söndagsfunderingar om kärlek

Min kropp hade den goda smaken att sova lite längre idag. Ingen super-duper-sovmorgon, men jag känner mig ganska pigg. Dessutom har en illavarslande början-på-förkylning-känsla gett vika under natten. Sömn är bästa medicinen. Och kärlek. Kärleken till barnen, till vännerna och till en partner - bara vi tillåter, eller förmår oss att ge och ta emot kärlek så blir livet så mycket bättre.

Barnen har jag ju fortfarande omkring mig. De både förargar och förgyller. Ibland är de inte tillgängliga. Då gäller det att inte vara för "på". Med tonåringar får man passa på de stunder de öppnar upp, liksom fånga dem i flykten. Och då gäller det att jag är tillgänglig, just i rätt sekund. Det där brottas jag med hela tiden, speciellt nu när jag har inlett en kärleksrelation För hur jag än skulle vilja klona mig så har det blivit mindre tid till att bara vara tillgänglig. Kärleken till barnen är dock fullständigt förbehållslös.

Också flödet mellan mig och vännerna har förändrats. Fast vänner förstår hur det är. Igår spenderade jag flera fantastiska timmar med två av dem. De ser på min situation med skärpa, från sin objektiva utkiksplats. Livgivande samtal om nuet, om längtan och om - ett ord jag använder ofta - sammanhang. Vi behöver alla känna tillhörighet. I sann vänskap känner jag mig inte synad, bara väldigt sedd. För mig är det en viktig källa till kärlek - verkligt fina vänner att tala klarspråk med. Vänner är också en slags familj, om vi tillåter.

Ett tag tänkte jag att kärleken till barnen/familjen och vännerna räckte gott för att jag skulle känna mig hel. Visst kan det räcka. Livet var rikt och lyckligt med dessa båda källor till kärlek. Ändå kändes det som att komma hem, som om pusselbitarna föll på plats, som om luften blev lättare att andas när jag mötte kärleken till en man igen. Det råder ingen tvekan om att jag är en lyckans ost som har förälskat mig och funnit kärleken besvarad. Leve kärleken!

lördag 24 september 2011

Trött, krank och vimsig

Varför vaknar jag vid sju när jag har sovmorgon? Jag är trött. Luften känns sådär höstigt frisk och klar. Det gör mig lite piggare. Ikväll ska jag på teater. Det ska bli kul - livgivande. En sak skaver dock: vi kan inte träffas idag. Jag som bara vill vara, vila, vistas, vid hans väsen. Ibland får man vara stark! Hemmet är lätt kaotiskt; kylen börjar bli tom; elevarbeten ligger och väntar på bedömning; en bok skall läsas ut... och jag - jag gör allt och ingenting - bestämmer mig för att det är helt okej. Just nu.

fredag 23 september 2011

Bokmässebakis

Idag har jag första lektionen 11.30, så jag unnar mig sovmorgon följd av en långsam start vid köksbordet. Jag håller på att förbereda lektioner om Ondskan. Visst, boken har några år på nacken och är väldigt rå, men jag hoppas att den ska ge lite intressanta synvinklar i min Fordons-etta. Diskussionen om våld är tyvärr ständigt aktuell. Janne var förresten på bokmässan i går. Så jag passade på att höra honom. Han skulle tala om livsmod i samband med lanseringen av sin nya bok. Det var lite beige om ni frågar mig.

Kändis-spaningen började för övrigt med Glenn Hysén redan på stationen. Sen skymtades Lotta Bromé, Bob Hansson och så Guillou då. Förtjusningen över att se kändisar är lite genant, men jag erkänner att jag tycker det är ganska kul att se dem i verkliga livet. De flesta ser lite annorlunda ut irl tycker jag.

Några böcker och tidningar bars förstås också hem. Det finaste var en bok om Frida Kahlo som jag fick i present. Å så köpte jag en fin-penna med mitt namn ingraverat. Vuxenpoäng på den va?  Dagen toppades av en förträfflig stund på café i vänners lag innan kvällståget tog oss messiga mässbesökare med bultande fötter de sju milen söderut. Väl hemma väntade en god natts sömn. Nu är jag fit for fight igen!

måndag 19 september 2011

Byggbusar

"Hej Katrine! Jag gjorde inte nån No-show!" hojtar en av killarna segervisst när jag rundar hörnet. Det är veckans första pass och byggeleverna kommer uppsats-taggade med laddade datorer i högsta hugg. Så mycket strul jag hade med detta gäng förra året alltså! Myrkryp i benen och impuls-styrda till tusen.

Det är samma pigga grabbar nu som då, men nu känner vi varandra bättre och kursslut närmar sig med stormsteg. Det styr upp situationen. Förra lektionen tittade fröken skarpt på dem (ja, jo, så vasst jag kunde trots mitt ömmande hjärta): "Hur många har tänkt klara den här kursen? Då är det inte läge för nån mer No-show grabbar!"

Nu sitter jag här och ser ut över klassen. Koncentrationen är på topp. Jag känner mig hoppfull. Och lite stolt.

onsdag 14 september 2011

Mallig morsa

Mitt i livet med jobb, Jerkande och jagande efter ledig tid pågår barnens liv parallellt med mitt. Det känns gott i hjärtat att se hur de gillar sina sammanhang och ägnar sig åt lustfyllda, livgivande intressen. Min stora tjej satsar på dansen men kommer också hem med salt-droppande hår och vindsurfingvalkar i händerna. Den lilla har just spelat in en låt med sitt band, övar skalor och klinkar på gitarren dagarna i ända. Jag tycker de är duktiga. Och fina människor är de också. Vilken tur att just jag fick de bästa!

söndag 4 september 2011

Livets lunk

Jag är en rik människa - för jag saknar inget. Det jag behöver för att må bra finns omkring mig: en fungerande vardag med ett trivsamt jobb, underbara barn, gott om verkligt fina vänner samt besvarad kärlek till en fantastisk man.

I hans värld finns också ett fungerade liv med tre vuxna barn, barnbarn och många vänner. Jag är glad över att hans sammanhang är viktiga för honom. För han ser utan ansträngning att mina relationer betyder mycket för mig. Utan stress möter vi alltfler av varandras nära och kära.

Vi har haft en härlig helg. Igen. En spelning med min yngsta, ett loppis-fika med hans mellantjej och hennes sötnöt till dotter, tvenne filmkvällar samt massor av bara-vara-tid. Nu stundar en biokväll med tjejkompisar för mig, medan han möter upp med några av sina värdefulla vänner.

Vi lunkar genom tillvaron sida vid sida, men ändå var och en för sig. Med honom vill jag vandra genom livet! Det känns gott att tänka att vi bara precis har börjat gå.