En fredag bara

Två sprudlande elever dundrar in på mitt kontor: "Du mååååste komma på estetkonserten ikväll!!! Jag ska sjunga solo! Och hon ska köra bakom mig.... E spelar sax... M &F uppträder..." Herregud, vilken energi! Klart jag ska dit, liksom. En stilla kväll är i alla fall att vänta sen när jag kommer hem, för barnen är hos D.

Hemma 20.45. Pust! Gött! Laga mat? Äh, några nötter från Aten och ett glas rosé får duga. Det är ju bara jag hemma. Men så, 21.30 kommer ett sms: "Mamma, finns det nån mat hos dig?" undrar 17-åringen. Den ömma modern: "Sätter på pastavattnet nu." En stund senare väller vänner in. I skrivande stund hör jag dem på rummet. Hemmet är fyllt av liv. Igen. För en stund.

Åh Allan

Tänker på dig ikväll. Och på allt du har fått mig att känna. Kom just hem från Teater Halland och den förträffliga föreställningen Bättre utan hund, Allan Edwalls bearbetning av Kafkas novel  "Blumfeld – en gammal ungkarl”. Alltid så träffsäkert om människornas irrgångar och förvirrade vara. 

Peloponnesos in my dreams

Jag vaknade med en underbart vacker vy på min näthinna. Semesterbilder har etsat sig fast och jag förnimmer brisen mot huden och stunderna längst vägen. Luften, kraften och skönheten från Peloponnesos tar jag nu med mig som bränsle in i vardagen.

Min stora feta grekiska påsk

Tro't eller ej, men nu ska här till kyrkan gås. Mot slutet av vår två dagar långa roadtrip höll vi på att fastna i Korintos. Långfredagskvällen till ära hamnade vi bakom ett tåg troende på väg från kyrkan med sina lyktor. "Stämningsfullt" tyckte turisten. "UR VÄGEN!" skrek de bofasta.

Nu vid midnatt får jag med mig en Aten-bo till den heliga byggnaden för en dos av the holy spirit. Är man i Grekland, så är man; påsken är den största högtiden här. De fastar, kysser helgonbilder och nu, om en liten stund ska "Han" återuppstå. Hela Grekland står stilla. Och vem vet, jag kanske hånglar upp en ikon eller två när jag ändå håller på.

Bääähhäää

Aten smyckas nu av stånd med diverse ostar, nötter, viner, oljor, kryddor - ja allt vad man behöva för ett traditionellt påskfirande. Påsken är årets största helg  i Grekland och varje människa man möter har något i görningen. Trottoarerna kantas av skrikande män men machetes och blodiga rockar. "Kom och köp! Kom och köp!" De små liken hänger längst gatorna. Och vi, vi zigzackar oss fram bland de bräkande försäljarna, sätter oss i bilen och gasar bort från bruset i några dagar. Glad Påsk!

Kalovradi

Skam den som ger sig. Vill jag ha sol, så är det sol det får bli. Idag sprack den så äntligen igenom och jag kände ett lyckorus genom kroppen där vi satt på trappan till arkeologiska museet. Förkylningen ha lättat och vännernas deadlines är klara så nu råder semesterfeeling på alla fronter. Vi började fira redan igår kväll.

Det låg nåt busigt i luften när vi tog första ölen. Medan Michael slappade gick jag och Josef och käkade på bästa souvlaki-haket i Psirri. Enkla trästolar, en ljummen trottoar, vin i aluminumstop serverat ur vanliga dricksglas, katter som stryker... här är gott att vara. Att vara med några av de mest underhållande människor jag känner gör inte saken sämre. Vi köpte med oss bubbel och jordgubbar hem och sen....gryning är vackert.

Brukar du också tänka på vad du äter när du är på semester? På vilka ställen du väljer att slå dig ner? Vilken känsla och atmosfär som omger dig? Idag var de tre trötta vännerna först på en yoghurt-bar och fräschade upp gommen, sen blev vi sugna på lite spicy, så det blev indiskt. Dessutom hann vi med en smarrig cappuccino på ett soligt tak. Det var ett urcharmigt teatercafé om jag aldrig hade hittat utan "guide".

Nu är det slappa som gäller för imorgon hyr vi bil och ger oss ut på upptäckfärd i några dagar. Jag rundar av med en passande dikt jag minns från poesiboken i mellanstadiet: "Sol ute, sol inne, sol i hjärtat, sol i sinnet."

Felpackad

Jag har gått från opackad till snabbpackad, till packad, till uppackad, till att inse att jag fick med mig helt fel saker. Ett ynka par långa byxor har jag, dem jag reste i, och det är den kallaste påskveckan i mannaminne här i Aten. Dessutom är jag brakförkyld.

Men jag är bland varma människor och myser på soffan under mitt täcke med min bok mellan varven. Grabbarna grus, min vän Michael från Tiny Town och hans kompanjon Josef från London jobbar för fullt på kontoret/ i gästrummet med att avsluta några deadlines vid sina datorer.

Nu kom jag just in från en runda på stan. Jag har alltid älskat att strosa lite på egen hand. Monastiraki square, ligger om knuten och här pulserar staden; tavernor, cafèer, gatuförsäljare, musik, färger, dofter - ja, om jag inte hade varit däpt i däsan då. Jag hade tänkt köpa mig en jacka mot kylan, men jag kom förstås hem med ett par sandaler.

Fluffifluff

Jag behöll mig själv hemma över helgen. Tänkte att det är bra med några dagar ihop med barnen också, så jag inte är borta hela lovet. Är det nån som tror att de är hemma? Jag vimsar mest runt; river fram klädhögar och stökar ner, inte en enda grej ligger i väskan; börjar fluffa till kuddarna istället för att kolla var jag har passet. Jag är nog en riktig fluf hela jag - fluf fula flufa fluf. Nä nu ska jag packa, även om bli packad låter roligare.

Snart så

Nu är det snart fart på mig igen. Känner såväl igen känslan; slappar, slappar, slappar... och släpper till slut taget, kastar mig ut och sätter igång. Här ska städas, gås till bibbla, lagas mat, köpas snusklubbor (äh, det är lite beige nu när nån annan redan har försett "Greken", sorry men jag tappade liksom lusten på snusklubborna, får tänka ut nåt annat). Å så ska jag väl kanske hinna fika lite, klippa mig och... shit! raka benen? Hjälp! De är kritvita! Och har jag nån solkräm? Badkläder? Och fasen,  jag har inte skrivit ut biljetterna än... nämen åhhh, vad seg jag är! Vem har skrivare? Marie? Ja, det får bli Marie, hon ska ju ändå klippa mina toppar... Suck, det här går inte.. jag måste sätta fart nu. Tjo!

Orka, orka

Min energinivå är så låg, så låg. Barnen får leva på rester, jag låter tvätten ligga i drivor och struntar i att bädda sängen efter sovstunden mitt på dagen. Jag orkar ingenting - på sin höjd. Är det detta som kallas vår-trötthet? Eller är det baksmällan efter ett alltför intensivt varande? En arbetsdag kvar till påsklov. Sen blir det åka av - hur jag nu ska orka packa.

Oj

Så blev allt spretigt i skallen, ett virvel av tankar åt olika håll, alldeles för rörigt för att få ner på pränt. På tok för innerst för att skriva här. Mitt i livet.

Väntar

Jag sitter och väntar på att Hanna ska vakna. Hon sover så sött i sin soffa. Kaffedoften börjar sprida sig och det kurrar i magen. Varför känns alltid resan hem länge än dit? Ibland vill man inte lämna det/den man åker ifrån och ibland saknar man det som finns hemma - spelar ingen roll vilket - hemresan är drygast.

Roar mig med att surfa runt inne på facebook medan jag väntar. Då kom jag på att jag kunde behöva en spådom idag. Jag fick klicka på spåkulan många gånger innan jag hittade något som föll mig i smaken. Och så till sist, här är mina ledord: "Du måste inte vara realistisk när du drömmer. Det finns mirakel." 

Hola!

I Hanna-land sken solen där vi satt vid kanalen och sippade på vårt eftermiddagskaffe. Gårdagsnatten blev till morgon. Det finns ju så mycket att prata om när människor är trevliga. Nu stundar seriöst rumpskak. Flera av de omnämnda har namn som Eduardo, Roberto och Santiago, så det lär bli några turer. Hasta luego!

Into the South

Imorgon bär det av till Hanna-land igen. Det råkar vara chattman-land också, men mest är det Hanna-land. Fick just ett meddelande från Hannisen:

"Imorgon blir det förmodligen Debaser som ligger vid folkets park. Jag bor på Värnhem, xxsvägen 5. Förövrigt vill kanske två klasskamrater, nn och nn hänga med till Banco på lördag. Dessutom har vi blivit bjudna på förfest med nn och hans kusin nn. Men det kan vi ju ta då om vi känner fört :)"

Yes! Jag älskar när det är lite sådär detta-är-ett-möjligt-scenario-men-det-är-också-troligt-att-något-annat-inträffar-aktigt. Dagen som den kommer - härligt!

Ny lön - wiiieew!

Lönesamtalet gick ju bra: Du ligger högst på alla kriterier! Du är en superpedagog! Fortsätt som nu! Och idag kom lönebeskedet. Ofantliga summor, vet knappt i vilken ände jag ska börja planera för hur allt ska placeras och spenderas.

Fotnot: ökning 2%

Tänker på CM igen

Är det rimligt att "Chattmannen" ska ta så mycket space i min skalle? Jag är sur. Inte på honom, utan på mig själv. Griller i huvudet och tvetydiga budskap. Är jag så lättlurad att jag snärjer in mig bara för att det möts lite motstånd? Då är jag förmodligen inte spännande för fem öre, för jag läcker som en såll och är öppen som en bok. Intressant eller inte, jag är som jag är - take it or leave it. Ett som är säkert är i alla fall att jag inte har tid, lust eller ro att mesa mig fram i livet.

Poetry Slam

Det var poesitävling i vår stad ikväll. Jag satt i juryn. Ingen vann. I alla fall inte om Jennie hade fått bestämma, för hon väste: "Om vi hade ställt upp så hade vi vunnit. Lätt!" Jag är faktiskt beredd att tro henne. Vad säger du tjejen, ska vi?

Bitar på plats

En tankemangel och sen klarar det lite. Släppa tanken fri ett slag, syna sig i sömmarna: Vart är jag på väg? Hur vill jag ha det? Varför reagerar jag så här? Nu ter sig tillvaron tydligare - åtminstone för en stund.

Utvecklingssamtal idag igen, betyder sen dag på jobbet. Och alla muntliga nationella prov i parti och minut; cirka 85 elever att lyssna på och bedöma. Låter kanske enkelt, men det kräver sin koncentration.

Jag drog ut på gå-och-läggandet igår, njöt av den sena timman: bara jag och mina tankar. Satte klockan på halvnio. Sovmorgon. Trodde jag. En bullrande trädgårdsmaskin utanför fönstret höll på att göra mig tokig.

Jaja, vad göra? Jag går nu, ut, och in i den nya dagen, ser vad den har att erbjuda och vad jag kan göra med den. Också en grå tisdag kan bli ganska spännande. Vi kanske möts.

Virrvarr

Vad hände nu? Jag som oftast är uppåt och på väg; nu kom det lite grubbel. Inte är det lätt att förstå sig på människor, allra minst sig själv. Äntligen är jag fri som fågeln. Ändå kändes det lättare förr på nåt vis. När barnen var små så gick det inte att vela. Inte för mig i alla fall. Jag hade gjort mitt val, de skulle tas om hand. Punkt. Min uppgift var klar och jag tvekade aldrig.

Jag har längtat efter att gå dit vägen leder mig igen. Nu har jag alla möjliga val. Oftast känner jag luften under vingarna och glid-flyger genom livet med härligt utsikt. Med så kommer plötsligt lite svårmod. Ensam är stark? Kanske. Kanske inte. Att slå följe med någon känns både skrämmande och lockande. Tänk att vandra sida vid sida, befrukta varandras idéer och bekräfta varandras tankar. Behöver det vara svårt?

Längtan från, längtan till, jag vet inte riktigt vart jag vill.
Ungefär så här: Tvivel - Lars Winnerbäck & Lisa Ekdahl

Mare Maria

"Lilltåa, tåtilla, tillerosa, kroknosa och stortompan upp i vädret!" Här ligger världens bästa gudmor på "farmors" soffa i Filippinerna och lär ut ramsor. Det är rörande att se hur stor plats mina barn har i hennes fotoalbum. Igår träffades vi (utan barn) och fick oss en härlig helkväll med middag, teater och pubrunda. 

Mare = gudmor på Cebuano 

Chattmannen

Det är inte bara din tid som fylls av min, utan också min som fylls av din. Ett slags möte i en vägkorsning. Vi kunde ha rusat förbi varandra. Men vi stannade upp, sa goddag och språkade en stund. Ibland har det hänt att jag knappt fått en blund. Sen gick vi vidare, in på nya vägar - trodde jag. Men ingen av oss tycks komma särskilt långt. Något drar oss tillbaka till mötesplatsen - där mitt i vägen. Så pratar vi lite till; ger och får av varandras tid, växlar ord, byter tankar och fyller varandra med nytt bränsle.

Du berättar om dina stigar, jag om mina berg och dalar. Vi talar om vår längtan bort, vår längtan till - vet man nånsin vart man vill? Vägen vi söker ter sig inte synlig härifrån. Men ändå står vi kvar. Vi kanske bara hindrar varandra från att hitta bland snåren? Eller är det detta som är själva resan - att stå här i vinddraget i korsningen ett slag. Om man inte vågar gå in på nya vägar så kommer man inte heller till en ny plats, det vet jag mer än väl. Ändå står jag gärna här och tar in av det som är du. Det kanske räcker så - just nu.

Iväg-kaos

Mamma! Var är sovsäckarna? Jag måste ha en NU. Tåget går om en timma. Ujuj, lördags-lunks-morsan ser sig  yrvaket omkring. Ordning-och-reda-pappan bor ju på annan adress och kvar är den ömma modern med mindre minutiös koll. Till sist hittar vi en brun retrovariant som någon festivalnisse har glömt kvar. Hoppas den duger. Det är lika bra hon tränar inför sommaren.

Pressad

Så, nu har jag blivit ordentligt tillplattad. In med boobsen i mammomaten och kläm till! Sköterskan fick fixa och trixa innan hon blev nöjd. "Jag tycker det är roligt när man får hålla på lite innan de hamnar rätt:" sa hon entusiastiskt medan hon med bestämda händer lade dem i pressen. Jag fick förstås ett skrattanfall, höll på att sumpa bilden och svarade: "Ehh... tja vi har alla våra intressen".

Inte visste jag att de kunde bli så platta. Nu ska bilderna granskas och sen kommer ett brev om tre veckor med resultatet. Det är en rutinkontroll, men ändå är det lite nervöst. Varför egentligen? Det borde ju vara värre att inte kolla sig. Avslutningsvis kan jag meddela att brösten nu har återtagit sin ordinarie form.