lördag 29 december 2012

Hej! Hello! Guten Tag!


Jag upptäckte just att man kan se varifrån i världen folk sitter och läser. Spännande! Den som gör mig mest nyfiken är läsaren från Ukraina. Vem är du? Skriv till mig är du snäll. Jag undrar hur du hittade min blogg. Fast å andra sidan, det kan ju vara någon som har råkat klicka fel.

Sidvyer per land

Diagram över de mest populära länderna bland bloggläsarna
PostSidvyer
Sverige
255
USA
15
Finland
7
Norge
6
Filippinerna
6
Tyskland
2
Frankrike
1
Ukraina
1


En och annan "stalker" i Finland och på Filippinerna är kanske att vänta. Några vänner på andra sidan Atlanten finns också. Kul att ni läser! Det visste jag inte. Bland övriga finns säkert barnens släktingar och andra bekanta. Det var riktigt kul att få fram den här bilden. Det slår mig att jag inte vet särskilt mycket om mina läsare. Jag har nog trott att det mest är dem jag umgås med till vardags som tittar in. 

Jag skriver ju väldigt alldagligt utan jakt på kändisskap och berömmelse. Men nu är det inte utan att jag känner vittring på en karriär i öst. Ukraina, som sagt? Nyfiken är ordet!

fredag 28 december 2012

Snart nytt år

Resa mer, väga mindre, tjäna mer, jobba mindre, fantisera mer, stressa mindre... Hur går dina tankar inför nyåret? Jag tror inte riktigt på nyårslöften. Ändå är varje nyår ett bra tillfälle att summera och tänka igenom året som har gått och fundera på hur man vill att framtiden skall se ut. Nystart. Förlåt dig dina misslyckanden. Nytt oskrivet blad.

Jag kämpar, som så många andra, med att leva i nuet. Det är lätt att skena iväg, tänka alltför långt fram, glömma gripa tag i stunden som annars är så inne nuförtiden. Flow. Mindfulness. Ochgudvetallt. Om människor inte tänkte lite framåt så skulle väldigt få personer ha autogiro på gym, pensionsspara eller boka resor. Här och nu bygger ju på stunden och inget av ovanstående görs utan framförhållning.

2012 blev ett av de lyckligaste åren i mitt liv. Det har ni säkert förstått. Han heter Jerker. Samtidigt har jag sällan varit så sorgsen som just detta år. Det är en märklig kontrast att vara ledsen och glad, orolig och trygg på samma gång. Min oro håller jag utanför bloggen, i respekt för andra berörda. Min lycka kan jag däremot skrika ut till hela världen.

Ett år, fyra månader, sexton dagar, tre timmar och trettionio minuter har gått och jag är mycket kär. Jag ser fram emot att dela boende en dag. Just nu passar det dock bättre att bo isär. Vi har barn som inte riktigt har "bott klart" och vi vill inte stressa dem. Hemmen ligger nära varandra och så ofta det går är vi tillsammans. I hjärna och hjärta är han den jag vill dela mitt liv med. Gemensam bostad kommer när tiden är mogen.

Nu får vi se vad det nya året kommer att föra med sig. Utan överdrift skulle jag nog kunna säga att jag står inför tunga förändringar 2013. Det gäller bara att fatta några viktiga beslut.

tisdag 25 december 2012

Med mobil

Syrrans 7-åring har fått mobil. Här är morgonens sms:
"God morgon har du såvit got kram elsa"
Jag svarar att jag har sovit som en prinsessa efter vår trevliga julafton, osv. Hos svarar:
"Bra. Saknar dig kram elsa"
Men hallå, hon är för söt den ungen! Sekunden efter kommer ett meddelande till:
"Vgd"
Då ringde jag upp istället.

Mina julänglar

Kvällen före julafton satt jag i mitt kök med väninnan och åt skinkmacka och drack OP Andersson ur snapsglas med tomtar på. Hej tomtegubbar, nu är det jul igen! När hon hade gått fixade jag det sista. Jag brukar alltid spara lite sysslor, som att torka köksgolvet, till senkvällen. Det blir mer julstämning då.

På väg till sophuset knarrade nysnön skönt under fötterna. Vackert. Tyst. Inte ett levande väsen så långt ögat kunde se och inga bilar ute. I min trädgård la jag mig på rygg och viftade med armar och ben. Minst en ängel om året har jag sagt. Jag vill tillägna den mina julänglar.

Sen satt jag länge och skrev men jag fick sudda för jag inser att inga ord kan beskriva julänglarna med rättvisa. Jag tror att ni vet vilka ni är och istället vill jag tacka för en fin julafton i närvaro och samvaro. Jag älskar er!


söndag 23 december 2012

Julefrid

Vi har bestämt oss för att strunta i granen i år. Ingen av oss vill kånka hit och klä den, än mindre klä av den efteråt. Så det blev ingen. Tråkigt om ni frågar mig. Men ska det pysslas så får det bygga på gemenskap.

Istället gläds jag åt andra saker, som att barnens far satt ner och drack kaffe här en stund nyss och att han gav mig en kram när han gick. Två och ett halvt år. Nu känns det bra. Värt att vänta på.

Lite julstök mår även jag bra av. Därför har jag sparat lite sysslor, så att jag kommer i stämning. Skinka skall griljeras, Jansson tillverkas, klappar slås in och jag kommer att putsa diskbänken blank. Sen är det bara att slå sig ner och titta på juleljusens varma sken.

GOD JUL!

lördag 22 december 2012

Hej fej!

Läste, min vana trogen, igenom uppdateringar på facebook och noterade att flera gör en julpaus därifrån. Om man inte känner ro och avkoppling där så tycker jag att det är mycket klokt. Själv är jag, förstås, kvar på fejjan helg som vardag.

Jag tycker om att se era bilder, höra om era bravader och förhoppningar - i vardag och fest. Sjukdomar och negativa tankar som hasplas osorterat ur folk har jag svårare för och jag vet att vissa vänner ogillar länkar till bloggar och annat.

Personligen så har jag oftast roliga och rogivande stunder på facebook, mycket tack vare en klunga knäppa kompisar. Men vi får väl göra som vi vill helt enkelt; stanna kvar eller låta bli, blockera vänner eller inte. Jag lovar att inte ta illa upp om du "unfriendar" mig. Nästa gång vi ses säger jag ändå: Hej på dig!

Häpp

Är det nu man ska ha julstress? frågade hon sig och låg kvar i soffan.

torsdag 20 december 2012

Svar från chefen

Jag berättade om att min löneökning låg strax under snittet och att jag gärna ville veta varför. Till slut svarade min lönesättande chef att jag har fått löneökning på grund av att jag gör ett bra jobb. Jaha, så var det med det. Ett ickesvar är också ett svar.

onsdag 28 november 2012

Rötter

Det är roligt att pappas kusin Birgitta har ett sådant intresse för släktens rötter. Hon berättar, förklarar och sprider vidare. Hennes moster Astrid (i mitten) var alltså min farmor, som gick ur tiden i år och levde närapå ett sekel. Farmor var en tvärhand hög, hade bruna sneda ögon och fräknar på näsan. Jokkmokks-dialekten behöll hon hela livet, trots ett långt vuxenliv i Stockholm.
Familjen Nilsson anfader

onsdag 14 november 2012

Min takt

Mycket lägligt så har en klass praktik denna vecka. Det frigör fem timmar i mitt schema och jag får möjlighet att andas, beta av och slappna av mellan rusherna. Dagen inleddes med en sovmorgon. Förvisso kostade det en del arbete i går kväll.

Det var inte förrän JJ's Daughter no2 satte ord på det vid 22-tiden, "Men då jobbar du ju nu! Det hade jag inte pallat.", som det gick upp för mig: Vi jobbar nästan jämt! Så fort man får en stund över, så petar man in lite rättning. Och gör man inte det, så kommer det dåliga samvetet över att man borde ha gjort det.

Men nu sitter jag alltså här, med en helt lektionsfri onsdag och betar av elevarbeten i behaglig takt. Kloka ord och fantastiskt fina arbeten kommer från flertalet. Då är det särskilt skönt att hinna skriva en extra rad i varje kommentar. Många är också väldigt roliga.


Här är en snutt ur en killes novell om språkförbistring när Vikingarna kom till England: "Then, for some reason, the Viking cut our beloved spokesman’s head off. I must admit that this made me feel a little bit uncomfortable." Han avslutar det hela med att kallt konstatera: "These are my last words before I die. All of this happened just because we couldn’t communicate with eachother. Hope this will be a lesson for future generations. I’m dying now. Aaaaarrrgh!"

Så kan det gå! Nu blir det full fart fram till kvällens improvisationskonsert på Komedianten18.30 - gratis. Häng med vet ja! 



 

tisdag 6 november 2012

Vi

Ooops, så klumpigt av mig. Vänner känner sig träffade, oroliga över att vi inte hörs tillräckligt ofta. Snälla nån, detta är en blogg, en plats där tankar färdas fritt såsom de dyker upp. En stunds eftertanke hemma i ensamsoffan en vardagskväll, inget dramatiskt i det. Och om jag nu hade någon i tanken i mitt förra inlägg, så är det sannolikt inte du.

måndag 5 november 2012

Du eller jag?

Känner du också personer som du bara har kontakt med om du hör av dig? Om du inte ringer, så avstannar relationen? Jag har några sådana. Det får mig att undra lite. Har jag skämt bort människor genom att vara den som samordnar och håller kontakten? Har den andre uppskattat att jag har varit sådan? Eller är det i själva verket likgiltigt om vi har kontakt eller inte? Och tänk om jag gör likadant, i någon annans ögon?

Vänskap förändras under livet. Människor kommer in och ut ur våra liv utan att det är särskilt konstigt. Vissa personer kanske behåller exakt samma vänner livet ut, men det vanliga är nog ändå att vi byter ut åtminstone delar av bekantskapskretsen. Det är ofta en dynamisk och odramatisk process. Men ibland kommer en gnutta besvikelse över mig.

Det är förstås omöjligt att veta när det är läge att slå till, vilken dag en person sitter i soffan och reflekterar över vart vänskapen har runnit ut. Kommer vi att hinna simma ikapp varandra igen? Ska jag göra mig redo för att crawla efter dig? Eller är det bättre att vänta och se om du dyker upp själv? Kanske gör jag mig beredd på att stå här och se ut över horisonten och bara minnas hur vi guppade tillsammans på vänskapens hav.

För lite elände?

Håller jag på att sluta blogga? Hoppas inte! Jag tycker jumlans mycket om att skriva nämligen. Trots det är det som om inläggen inte längre ploppar upp i tanken med samma frekvens som tidigare. Visst grubblar jag över saker då och då, men ändå är det som om jag har det för bra för att orden skall komma till mig.

Tänk bara på alla låtar som har skrivits. Vad handlar de övervägande om? Jo, hjärta och smärta. Kreativitet föds ur mörker för många, åtminstone nuförtiden. Adia-adia-klämkäcka stycken tycks höra en annan tid till. Nu ska det rotas inåt, om man skall anses som seriös. En av mina närstående har skrivit en del riktigt bra låtar. Dem kan vi tacka skilsmässan för, när jag blev en Lonely Man, säger han.

Allvarlig eller ej, tanken verkar i alla fall inte lika rapp under muntra stunder som i kristid. Dessutom verkar hurtiga gladrop tilltala folk föga i allmänhet. Nä, vi vill gotta in oss i elände, frossa i vår olycka genom att läsa om, lyssna på och lära av andras smärta. När jag var relativt nyseparerad från barnens far gav denna låt mig mycket kraft. Alltså: sår i själen är lika med ökad förmåga att skapa, verkar slutsatsen bli i detta högst ovetenskapliga blogginlägg.

Men vänta nu, jag skrev ju just ett inlägg och jag mår alldeles förträffligt.... eller va, gör jag inte det? 

lördag 13 oktober 2012

Och var höll du hus?

Själv har jag haft en helt fantastiskt trevlig eftermiddag. Det var Strindberg för hela slanten på Komedianten. Alldeles utmärkt göromål en regnig hösteftermiddag tänker jag.

Teater Halland har mycket kul i sin repertoar. Bara denna månaden har jag har sett En midsommarnattsdröm tillsammans med elever, varit på Shakespeareföreläsning med JJ och jag ska på julbord i november.  

Självklart kan man inte gå på allt, men när vänner och bekanta klagar på att det finns för lite att göra här i Tiny Town kan jag inte låta bli att undra:  Varför ni lyser med er frånvaro när det väl är nåt på gång!? 

See you next time! 

tisdag 2 oktober 2012

Jobbreflektion

Tid för eftertanke: Jag har fastnat på kontorsstolen, letar efter mina glasögon. De hänger på tröjan. Disträ, jag? Sov lite längre i morse. Gott. Vår tur att bjuda på fika. S sjukskriven. Jag och G och J alltså. Det blev köpebröd från skolans fik, för bakar det gör vi inte. På vårt rum köps fika - punkt.

I fordonsklassen satt de som ljus och gjorde hörövning, muntlig uppgift och övade oregelbundna verb. En fin liten grupp som jag trivs mycket med. Sen var det engelska, klassråd och svenska i "min" klass, en tekniketta. Gott virke, kommer att bli tre fina år. Det har börjat bra.
Nån stor konstnär blir jag nog aldrig, men jag tror att de tar till sig och lyssnar bättre när jag skriver och ritar.
Har tänkt mycket på S. Hen är hängiven och engagerad. Men våra tjänster är orimligt komprimerade och många av oss får ohållbart mycket att göra. Det är inte okej! I morgon ska vi som är med i facket (LR) träffas och utbyta tankar om det nya avtalet. Det är ett skämt om du frågar mig.

Nu ska jag ändå försöka masa mig hemåt. En kollega stack just in huvudet och sade uppmanande: "Nu går vi hem!" Känns gott - rädda om varandra. För det är inte roligt att försämringarna nu allt oftare kostar sjukskrivningar, som för S.

torsdag 27 september 2012

Stockholm

 Oj. Tempo. Hade nästan glömt.
Stirrar tomt framför. Vilar intryck.

söndag 23 september 2012

Rueda

Bildkälla: salsagalicia.com

Det var superkul på rueda-kursen idag! Vi är ett gäng galet glada salseros. Det blev många skratt och en hel rad snurriga moves. Inte utan att det ibland kändes som om jag hade två vänsterfötter. Andra stunder önskade jag att jag hade det. Jag summerar: Kvällen var lite som livet självt: innehållsrik, fartfylld och rolig. Ibland blir man över och ibland är det många som försöker fånga en på samma gång. Men vad som än händer, så är det bara att fortsätta dansa.

Texas


Kopplar av med lite nätpoker, Texas HoldEm via facebook. Det är spännande, pulshöjande, roligt, irriterande och rogivande. Nej, det är inte riktiga pengar. Fast yngsta dottern tyckte det kunde vara bra med lite snabba cash när hon hörde mig härförleden: "JA! Där vann jag 200.000!"

JJ spelar också. Det är han som har visat mig hur det går till. En gång fick vi människorna omkring oss att stanna upp i fruktdisken. "Du, jag vann en halv miljon igår. Fick in en kåk när det låg stegdrag på bordet". Det är klart, vi kanske bör tänka på hur det låter i folks öron.

Låtsaspengar alltså, men riktiga människor! De kommer från jordens alla hörn. Ibland skriver man några rader i chattrutan. Det kan vara riktigt trevligt. Fast oftast har jag fullt upp med att koncentrera mig på spelet. Nu borde jag hänga tvätt. Snart, jag ska bara slänga några givar först.

lördag 22 september 2012

Ideellt

Pausar en stund efter salsacafét. Där var ganska mycket folk. Jag hade bakat en morotskaka som blev ganska smarrig faktiskt. Vi brukar turas om att fixa. Ibland kan det kännas segt att vara uppbokad på helgen, men det är alltid väldigt trevligt när man är där och det blir oftast bara ett "arbetspass" per termin. Det ä det absolut värt, för det ger så mycket glädje tillbaka.
Azra lär ut grunderna i Bachata

Minnesord till farmor

Tusen tack för denna fina text om farmor! Jag tänker på hur mycket hon har varit med om och hur många förändringar som har skett under hennes levnad. Och jag tänker på åren hon fick efter pappa. Jag tycker om att tänka att han tog emot henne, någonstans, på något sätt. Bortom. Jag kände, precis som Birgitta, alltid värme och trevnad i farmors hem. Det är för mig viktigt och värdigt; rätt och riktigt att närvara vid begravningen på torsdag.

Minnesord Astrid Fredriksson
Astrid Maria Fredriksson, Stockholm har gått ur tiden den 7 september i en ålder av 96 år på Stockholms sjukhem.
Hon var dotter till Hanna och Anders Nilsson, Spadnaure, Tårrajaur.
Syskonen var Agda, Ivar och Gerda, samt Inga-Maj som var fosterbarn.
Astrid började arbeta i Jokkmokk på Åsgård hos jägmästarparet Hammarström.
Vid 20 års ålder åkte hon tillsammans med Aina Andersson till Stockholm där hon var bosatt resten av sin levnad. Aina Andersson var dotter till Oscar, som var mosters halvbror.
Astrid började arbeta som hembiträde hos Stig Järrels föräldrar, efter rekommendationer av jägmästarfrun Ebba Hammarström.
Astrids sista anställning var vid Bilindustriföreningen fram till hennes pensionering.
Hon gifte sig med Gustav Svensson, tillsammans fick de barnen Lennart, Margareta och Ivar.
De gick skilda vägar, därefter träffande hon Karl Fredriksson som var barnfödd i Järta och de fick sonen Benny.
Under sin levnad var hon duktig i porslinsmålning och har bland annat målat en bordsskiva med motiv på barndomshemmet i Spadnaure.
Det moster höll kärast i livet var familjen. Hennes kärleksfulla sinnelag gjorde att hennes hem alltid kändes varmt och välkomnande.
Hon efterlämnar Margareta och Bertil, Ivar och Kicki, Benny och systern Inga-Maj med familj, barnbarn och barnbarnsbarn.
Moster fick somna in lugnt och stilla, med sina barn närvarande.
Sorgen och saknaden är stor, men vi unnar henne den vila, hon nu har fått.
Systerdottern Birgitta

Publicerad 21 september 2012 i Norrländska Socialdemokraten

tisdag 11 september 2012

Med b... igen

Min pojkvän ringer och jag berättar att jag är med bil igen. Han säger: va bra! Sen berättar jag att jag inte är med barn, nu heller. Han skriker: "NEEJ!!" Pucko. Fast lite roligt är det, för vi är rörande överens om att vi har fått de barn vi ska ha. Fem döttrar sammanlagt, jag två och han tre+ tre barnbarn.

Mina töser blir allt mer självständiga, som sig bör. Tiden då jag skjutsade halva fotbolls- och gympalag är över. Målet är att rusta dem till att klara sig själva. Jag tycker att vi är på god väg på flera sätt. Övningskörning är exempelvis i görningen. Nu räcker det med en liten kärra.

tisdag 4 september 2012

Klapp på axeln

Oh lala vilket påslag idag igen. Nu är det "bara" två möten kvar.  Från skrivbordet stirrar fyra olika högar med orättade diagnoser på mig så fort jag går förbi. De har glohjälp av en klassuppsättning elevtexter också, tillsammans med en rad obesvarade mejl.

I morgon är det föräldramöte. Kan undra om vi är klara före 21? Jag har massor att förbereda, planera, skriva in, skriva ut... får nog lägga några timmar på det ikväll.

HERRE GUD vad vi sliter i detta yrke! Jag vet att det är många som gör det på sina jobb. Hoppas att ni känner att lönen är rätt i förhållande till längd på utbildning och arbetsinsats.
 

söndag 2 september 2012

Har du sett

Herr Kantarell!

Vi gick över stock och sten, med förbundna ögon. Kommer aldrig att hitta dig igen. Men nu vet jag i alla fall i vilken typ av skog man skall leta :)

tisdag 28 augusti 2012

Anser

- att det är pest när tekniska prylar strular
- att det kan vara väldigt bra att röra på sig
- att det känns fint att barnen går nyvägar

Whinar lite väl mycket över teknikstrul måhända, men hur roligt är det för en facebooknörd att vara utan bredband tror du? Nära på två veckor för bövelen! Jag har haft kraftig abstinens. Det har varit synd om såväl mig som människor i min närhet. Idag fick så äntligen en finnig supportkille ordning på prylarna. Finnar vet jag förstås inte om han hade, det är en fördom och inget annat, men han lät ung nog till att åtminstone kunna ha en och annan blemma. Duktig var han också. Tack!

När min längtan efter cyberrymden pågått ett tag, tog rastlöshet plötsligt vid. Det var förstås bra. Motvilligt erkänner jag att det är hälsosamt för både kropp och själ att byta nätpoker, fb och blogg mot träning ibland. Här har gymmats, cyklats och gymmats igen. Igår kväll när jag, trött men nöjd, cyklade sista snutten för dagen konstaterade jag också att hösten är på ingång. Klar hög luft. Tack!

Den friska höstvittringen vittnar också om en ny skoltermin. Nu har jag bara gymnasiebarn, en i ettan och en i trean. De trampar nystigar, ser nysyner och utvecklas nyfiket. Och har någon tumlat runt ett slag så verkar hen att landa på fötterna igen. De hittar förebilder bland andra vuxna, anförtror sig, väljer vad de vill berätta för mig. De har sina egna liv. Oh, det svallar i modershjärtat. De visar mig sin musik. Stampar själva takten. Tar ton. Verkligen inget att whina över. Tacksam!

"Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte. 
Ni kan ge dem er kärlek men inte era tankar ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar vistas i morgondagens hus
som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.
Sträva att efterlikna dem, men försök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt.
Ni är de bågar från vilka era barn sänds ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och 
Han böjer er med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt.
Låt er i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen som flyger 
älskar Han också den båge som är stadig." 

Ur Profeten av Kahlil Gibran

Musik jag fått av barnen


söndag 26 augusti 2012

Inser

- att jag behöver fixa fler garderober
- att jag förmodligen behöver byta mobil
- att hösten har är här med buller och bång

Yngsta dottern har börjat gymnasiet och är trött på att växel-bo. Hon vill bo hos mig. Det är både en lättnad och en sorg; skönt för att det kanske blir mer rofyllt kring henne, sorgligt för att pappans skull. Nu behövs bättre förvaring hemma, så att alla prylar får plats. Slänga något? Nähä, inte det.

Mobil-jävla-skärmen är död i ena änden. Det betyder att jag 1. klickar på ett ställe utan att något händer 2. klickar på ett annat ställe och fel sak händer 3. att jag klickar som en idiot, börjar svära, får höjd puls och utsätter både mig och min omgivning för risker. Alltså: shopping nödvändig.

Men viiiilket väääder vi har!

lördag 25 augusti 2012

Moln som skingras

Visst ja, jag berättade ju i bloggen om att min älskade blev sjuk på semestern och vi inte visste om han hade cancer. Jag kan nu lättad skriva att tumören är godartad! Han lever och har hälsan. Nu tror jag förvisso att de flesta som läser bloggen har koll på min fb också, så det kanske är old news. Men det tål att berättas igen! Gjädjetårar dripp-droppade ner på brevet med beskedet.

måndag 13 augusti 2012

Sen

när jag blir stor ska jag ha bättre ordning på saker och ting. Jag ska vara lika lycklig som nu, men jag ska ha mer ordning, ja det ska jag!

torsdag 9 augusti 2012

Wow-morsa

Där stack 15-åringen också. 18-åringen drog igår. Jag känner vittring av total frihet, minns. Festival. Wow liksom! Nu önskar jag bara att de får några riktigt fina, roliga, rockinga, tokiga och minnesvärda dagar på Way Out West. Och här då? Här blev det plötsligt bf; wow igen!

onsdag 18 juli 2012

Klipp till!

Det är många år sen jag jobbade som frissa nu. Ytterst sällan utövar jag yrket. Men så ibland ringer nån gammal trogen kund, som helt enkelt bestämt sig för att jag kan ha skolat om mig bäst jag vill - jag är och förblir deras one-and-only-frisör.

I måndags var det mammas väninna. Hon har känt mig sen jag var tre, kan allas födelsedagar och vet på vilken tå mammas make har en liktorn. Och om en stund kommer en lång gråhårig man och fixar sin vildvuxna kalufs. Han och hans familj bosatte sig i radhuset mittemot året innan jag flyttade hemifrån. Sen dess har familjerna följts åt.

Om nån skulle fråga om jag vill göra ett klipp så är svaret i princip alltid nej. Jag upplever inte att jag har tid och jag kan inte ens några frisyrer längre! Nåt enstaka undantag har dock inträffat, som när en ungdomsvän plötsligt skulle synas i media eller en spännande exil-amerikan i flykt från sin NY-karriär behövde tufsas till.

Jag tror faktiskt att just det, en klippning i gamla spår, passar mina "stammisar" ganska bra. För egen del är det mest mötet som lockar. Att vi har känt varandra i många år och otvunget uppdaterar varandra på hur tingen ter sig i våra liv, tycker jag är mycket trevligt.

Orosmoln

Jag tror att de flesta har märkt att regntunga skyar hänger över vårt land denna sommar. Och kanske en och annan har snappat upp att vår resa till Mumbai och Goa inte blev så bra. Det har verkligen inget med resmålet att göra. Vi åker mer en gärna till Indien igen, sen... nån gång... när JJ är fri från hälsohot.

Han blev sjuk. Vi fick avbryta semestern och åka hem i förtid. Och nu är det utredningarnas tid. Ena läkaren tar emot, nästa uttalar sig i sakfrågan och den tredje sjukskriver. Däremellan skall en undersökning göras på labb, en annan på röntgen och en tredje på annan ort. Och så håller det på... Det tar också en evinnerlig tid, hittills har ca en vecka passerat mellan varje moment.

På sjukhuset i Goa förstod vi att det var akut när SOS-läkaren i Köpenhamn sa att det var brådskande att få hem patienten för fortsatt vård. Rullstol mellan gaterna. "Sitting sick" inskrivet på boardingpassen. En ambulansförare väntade på Landvetter flygplats i en läkartransportbil och körde oss i ilfart till närmsta sjukhus... nä, vänta lite nu... så var det väl ändå inte? JJ körs hem. Därmed har han hamnat i en svensk vårdkö.

Ingenting tycks gå per automatik i detta land. Ursäkta mig, men det tro faan det blir köer med det svenska skicka-runt-systemet. Det skapar också onödig oro. JJ vet inte ens vilken läkare som ansvarar över honom. Han tycks hänga i nån slags luftgrop utan upp eller ner, bland  svarta moln och stormiga skurar.

söndag 15 juli 2012

Resa bort, och hem igen

Ligger ovanpå min säng och känner in, tänker till. I fyra veckor har jag varit på annat håll - i Indien, med JJ och sedan bott hos JJ. Och jag trivs. Vi trivs, konstaterar att livet är följsamt när vi är tillsammans. Jag märker hur jag uppskattar att åter ha mina saker omkring mig, trots att jag inte har saknat dem. Snart kommer tjejerna hem och livet fylls av familj igen. Livet är rikt och riktigt, riktigt fint.

torsdag 21 juni 2012

Goa Goa

  
Vyn fran verandan dar vi bor.
 Dropadi Inn, Palol
Oj vad manga vyer som har passerat nathinnan pa bara nagra dagar. Jobb pa fredagen, flyg till Mumbai pa lordagen och tag till Goa pa tisdagen. Det skulle avga fran Victoria Station 6.55, men monsunen gjorde att vi kom ivag forst 12.30 och drygt fjorton timmar senare tuffar vi in pa stationen i Madgao.

Nar alla tillsynes forbokade fordon har akt med sina passagerare ar vi narapa ensamma i fuktnatten bland sovande uteliggare och skallande hundar; inte lage att forhandla om varesig resans pris eller fardmedel. Till slut blir det trehjulig mc-taxi, i Indien kallad richshaw. Den somndruckna chaufforen tar oss till fosta "basta" stalle i Palolem. Sjalvfallet ar det dyrt och ger inte alls intrycket av att bli rankat pa varan top-tio.

Det gor daremot rummet vi nu har flyttat till. Har ska vi bo minst i en vecka nu. Hoppas bara JJ blir frisk snart. Han har fatt forkylning, Goa-belly och feber. Han ar dock vid gott mod och jag haller tummarna for att mina resor till Asien genom aren har hardat min bakterieflora. Hoppas kan man ju alltid gora.

torsdag 7 juni 2012

Slutspurt

Här sitter jag och väntar på elever, som tycks ha tagit sommarlov. Mig gör det föga; de skulle ha fått reda på resultat idag och vill de inte ha sin feedback så får det vara upp till dem. Dessutom är betygen satta idag! Jag har alltid en klump i magen över vissa och det blir inte enklare med åren. Det intygar även min kollega i rummet intill, med ett helt yrkesliv bakom sig. Hon sätter betyg för sista gången nu: "Det blir aldrig lättare Katrine!"

Om nio dagar åker vi till Indien. Jag begriper inte hur jag skall hinna klart allt! Det är så många trådar som skall knytas samman. I morse snurrade det i huvudet och jag kände mig yr och illamående. Är det resfebern som kommer krypande? Jag känner oro över att vara ifrån barnen i nästan en månad och det är slitsamt att få i ordning lägenheten så att vi kan hyra ut den. Men nu närmast ska jag och kollegan fila på en sång till vår klass som tar studenten.

Många trådar var det ja, men snart, mycket snart, är det sommarlov och jag vet så väl att även när det känns så här rörig, så får jag alltid ihop det till slut.

måndag 21 maj 2012

Kors i taket


Här hänger vi då, svenskläraren och rektorn, en helt vanlig dag på jobbet. Omvårdnads- och fordonsprogrammen hade ett projekt ihop med räddningstjänst idag. Brandmän visade hur man klipper upp en bil. Ambulanspersonal beskrev hur akutvård på en olycksplats går till. Olika situationer simulerades. Bland annat vi fick alla känna på hur det är att hänga upp och ner i en bil.

Fattar ni hur mycket blod man får i huvudet? Och, begriper ni hur svårt det är att knäppa loss sig? För att inte tala om hur marigt det är att kravla sig ut!? Jag vill inte tänka på hur det skulle vara att tvingas göra samma sak i skarpt läge. Men det var sannerligen nyttigt och spännande att testa på. En hel hop leende elever, med sina mobiler högsta hugg, hejade på oss.

Vem vet, man kanske hänger på youtube vid det här laget.

lördag 19 maj 2012

Kusthäng

Kusten sjuder av aktivitet denna helg, för det är Coastal Culture. Själv var jag på aw och tog sedan en stros neråt hamnen. Vilka fina kuber vi har fått vid kallis; ligga, sitta, hänga, ja, till att bara vara. 

 Vid hamnpaviljongen spelade några bra band och på en liten scen bredvid stod folk och berättade om sina idéer av olika slag. Pecha Kucha heter den rappa föresläsningsstilen - riktigt fräckt!

Katte, som driver glashyttan, ska blåsa en period nu.Vi gick förbi så att hon kunde slänga in nytt glas i ugnen. Snacka om att brinna för det. Visst smälter man för den bruden alltså!



torsdag 17 maj 2012

Mitt i

Kristi flyger, norrmännen sjunger och några undrar rastlöst och förvirrat vad de ska ta sig för, när de plötsligt blir lediga en dag mitt i veckan. Min älskade traskade till jobbet i ottan, sms:ade att han såg Ruskprick och Knorrhane på TV. Mysigt tänkte jag, för alla inblandade. Sen vände jag mig om och sov en timma till, lyssnades på dripp-droppet och vinden som piskade mot rutan.

Därefter cyklade jag till min underbara farmor. Eller det är syrrans egentligen, men blodsband spelar ingen roll i det här fallet.  Hon har aldrig gjort skillnad ♥ Farmor flyttade till en servicelägenhet i lördags. Jag oroade mig lite för hur hon skulle ta förändringen. Men glad hon var och vilken fin lägenhet sen då. Fantastiskt fräsig farmor!

Jag köpte med mig lite sallad hem och gottar mig nu här i mitt uterum. Det är bästa platsen, riktigt rofyllt. Nån timma kvar tills JJ slutar jobbet. Jag vet att han kommer att vara trött. Det gör inget, jag njuter av lugnet. Det är en mycket stillsam och fin helgdag, mitt i veckan.


söndag 13 maj 2012

Hit och dit och runt en liten bit

Ledig dag med JJ och allt kan hända. Lugn och ro, fart och fläkt och oväntade vändningar. 




Vi var till loppis, där unga fröken "Jag heter Stina Lisa Andersson" provade alla cyklarna, bloggerskan fick med sig två skapliga mattor hem och kanelbullar i olika storlekar, bakade med för mycket mjöl, sköljdes ner med avsvalnat plastmuggs-kaffe.

Nyss kom jag hem från en tur till grannstaden. En bil dit, två hem. Där ligger han så nöjt på vägen framför mig, i sin  nya automat med skinnklädsel. Och på radion i bilen ett njutbart program med Stevie Wonder. Kroppen ler och själen sjunger.

lördag 12 maj 2012

Hoppet stiger

Jag frågade JJ hur intresserad han var av att lära sig dansa salsa om skalan var: noll = nej tack, aldrig någonsin och tio = ja vad kul, vi bokar en kurs imorgon! Rent hypotetiskt alltså, la jag till för säkerhets skull. Det kändes som en evighet innan han svarade. Jag hann tänka att en tvåa är helkört, trodde nog att han skulle svara en tvåa. Efter en stund kom repliken: Just nu en fyra, men för en tid sedan var det en sexa. Just nu är det bil- och jobb-byte och vår långresa som tar fokus, annars hade det nog varit en sexa.


Är det inte fantastiskt? Vi skall börja dansa salsa ihop! Nästan i alla fall...