Jag har fått rysningar ända in i ryggmärgen ikväll. Fy fan vad bra spelningen på Majas vid Havet var!!! Jag hamnar ofta i situationer där jag känner mig lite, lite fel. Men ikväll stämde allt. Jag stod på gästlistan fast det var slutsålt, musiken som spelades var som om jag själv hade valt den, människorna var vänliga och stämningen var på topp.
Titiyo, Ebbot, Theodor Jensen och Augustifamiljen spelade på den pyttelilla scenen. Den förstnämnda har en sjuhelvetes skön pipa medan den senare är ett musikaliskt geni. Hans röst vibrerar så jag får rysningar bara genom att tänka på den. Ebbots begåvning är något utöver det vanliga. Jag har sett honom två somrar i rad nu; intimt, ögonkontakt, ilningar – så vill jag bli berörd. Övriga bidrog också till denna magiska afton.
Samma för mig. Närvaro. Samhörighet. Känsla av att ingå/uppgå i nåt...i nåt större. Rusning och vildblommor på sen sommaräng om natten. När daggen kyler oss till klarhet och gör att vissa av oss lägger oss ner. Rakt ner på marken i fullständig övertro om att vilan är just där. När verkligheten är annorlunda och rund. Då ingen fast punkt går att skönja. Upp blir liksom ned och tvärtom. Du vet då världen snurrar och man dör...om än för ett ögonblick. Jag vaknar och undrar om jag drömt, men hittar mina höga svarta skor väldigt konstigt instoppade i varandra. Som om jag tänkte gömma den ena i den andra...för att dölja något kanske?
SvaraRaderaSkorna är förtjusande och fina. Ibland blir de trötta på prydlig rad. De trampar den trakt de vill. Det gör dem unika och fria.
SvaraRadera