En dag på jobbet

Jag möttes av en entusiastisk kollega i färd med att skriva ut artiklar: "Ibland är verkligen katastroferna på naturvetarnas sida!!" sa han muntert och förklarade att fakta om parasiterna i Östersunds dricksvatten skulle bli en utsökt lektion. Jamen,det var väl bra! Jordbävningar och översvämningar är också toppen. Dessa naturvetare, gott att vara bland seriösa människor.

Sen var det dax för läxförhör med en klass. På en av mina ambitiösare elevers papper gick att läsa: "Sorry, I haven't paid much attention to this homework. I thought it was much more important to bake cinnemon cookies;)" Jag kan bara hålla med - mer pepparkakor åt folket! Nästa gång vill jag ha ett smakprov.

Därefter blev jag fördröjd till en lektion av kuratorn som haffade mig i korridoren. Hon verkade angelägen, så jag stannade förstås. "Vad fikade du för gott på stan i lördags? Jag såg dig på café... själv tog jag lussefika...". Det är underbart att vara omringad av personer med fokus på det viktiga i livet. Värme till er!

Jag har stake

Så tindrar tusen juleljus hos oss ateister, agnostiker och många andra. Den fina gamla staken i furu inköpt på Domus på 80-talet pryder nu sin plats tillsammans med favoriterna gjorda av barnen när de var små. Trendiga tingeltangel i all ära men i mitt hem får pynt som berör hjärteroten hedersplatsen.

Grrrr

Nu är jag förbannad! Eller besviken är ett bättre ord. Jag pratade just med en vän som jag träffade ute igår natt. Han var på strålande humör hela kvällen och väldigt solig när han lufsade hemåt i snön. På vägen blev han nersparkad av en trio unga grabbar. Han lyckades resa sig men blev då skallad. Därefter lyckades han, mörbultad och omtöcknad, ta sig hem. Det är en väldigt fredlig person, provocerar ingen. Han hann inte ens upptäcka gänget innan de gav sig på honom. Jag blir bara så ledsen...

Toxic igår - detox idag

Vilsamt ryggläge i min stora, stora säng i mitt lilla, lilla rum efter den långa, långa natten - inte en gnutta rastlöshet kvar. Vi hoppade, studsade, snurrade, viftade, gungade, rockade och skvätte svett på varandra natten lång. Vi hade jävligt roligt helt enkelt. Det känns i lite lätt bultade fötter idag. Så många skojiga människor det finns!

Oscars är ett rätt piffigt ställe får jag erkänna. Jag hade mina farhågor, har inte varit där sen isen. Då hängde jag där i tid och otid under några år. Stället är smakfullt inrett med funktionella barer och dansgolv. Några flashbacks fick jag i början när folk scannade av varandra med blicken sådär placera-i-fack-aktigt. I större städer känner jag mig aldrig betittad nerifrån och upp på samma sätt som i småstan. Nåväl, jag tål att tittas på så låt dem glo;) Å andra sidan så kan de ju vara nyfikna av äkta människointresse! (vill ju inte själv gå i fällan och döma folk, hihi)

Toxic spelade. Ljudet var inte idealiskt hela vägen och vissa partier kändes lite krystade men merparten var riktigt bra. Det blev till och med rysningsläge på vissa ställen som när de körde Led Zeppelin, Whole Lotta Love till exempel - Oh My, euforiskt! Johan Lind, Klas Assarsson och Bengt Ungberg har jag sett entra scenen i olika sammanhang genom åren. När de är med vet man på förhand att det blir goa toner. Skickliga musiker! Toxic är vassa.

Nu ska jag veckla ut mina vingar och flyga in i lördagen. Visst blev det en och annan Staropramen igår, men när man dansar dricker man mindre så jag mår prima. Redo.

Rastlös

Att ha rast lös - en ledig stund och vara fri som fågeln, om man vill tänka så. Fast ibland är det som om man vill krypa ur sitt skinn. Känslorna och tankarna på vad man skulle kunna göra om man bara fick chansen väller över på nåt vis. När ruschen kommer sätter jag mig föga ner och väntar tills anfallet har gått över. Nej, det är mer troligt att jag hoppar  upp och ner i några timmar. Metoderna varierar:

1. Gå på konsert - hujeda mig vad rätt rytmer kan få igång en. Har man några medsystrar och bröder med sig på banan så tänder man lätt varandra till att gunga ikapp och rastlösheten är snart ett minne blott.

2. Dansa - som ni alla vet så är latinodans en av mina stora passioner. Till och med när mitt huvud tjongar in i snubben bredvid så är jag glad. Snacka om märkligt behov av mänsklig kontakt.

3. Rocka loss i vardagsrummet kan också funka. Oftast sker detta om punkt 1 och 2 inte finns tillgängliga för stunden. Ibland kan man göra detta i grupp (inte sällan med ett syskonpar från Göteborg) men den här metoden är också ypperlig när man är ensam. Endorfin-kick utlovas.

Rastlösheten brukar stegras under dagen, och under veckan för den delen. Inte sällan når den sin kulmen vid after work-tid på fredagar, för att sen klinga av drastiskt när jag somnar före barnen i soffan vid niotiden. Vissa fredagar kan anfallet dock hålla i sig under flera timmar, ibland ända till gryningen. Men vet sällan på förhand när dessa tillfällen infaller sig. Perhaps tonight is the night - who knows?

Hoppla, hoppla

Det är ju sjutton vad det ska vara svårt för en galopphäst att ta det lugnt. Skritt och trav, vad är det liksom? Rastlösheten har slagit till igen. När den kommer är det lätt att tänka att andra är långsamma. Men alla kan inte hänga med i mina rusher. Det vet jag nog. I vilket fall så känner jag mig kreativ just nu. Tanken är klar. Sover gott. Drömmer sött. Vaknar glad. Vild och vacker. 

Nyjag

Hjärtat är liksom öppet nu, redo att ta in. Det kanske är därför allting blir så starkt, alla upplevelser menar jag. Det lilla i allt runt omkring gör mig jag just nu. Det kallas visst nyorientering, går lite på måfå. Gott att få må så. Ny dag.

Lois Lane

Lite lika är vi allt ;)

Bort från hem, till en vän

Har just druckit min första glögg. Vandring vid Norrtäljeån, i vacker vinterskrud.  Vi vilar en stund med rosiga kinder före middagen. Det lär bli fisksoppa med saffran. Igår hade vi en alldeles fantastisk middag i Stockholm. Åtta vänner från förr. Timmar kändes som minuter.

Barry, Laleh, Freddie

Jag försöker verkligen städa. Byter CD hela tiden, vimsar runt, får väldigt lite gjort. Kanske borde packa. The Seven Sisters are going on tour again. Estockholmo - here we come!

Vi fyller på

Här sitter en stolt mamma och tittar på sin "lilla" när hon gör läxor. Vi har varit på utvecklingssamtal. Jag vet att det är en dödssynd att skryta om sina barn. Men visst är det fantastiskt att just jag fick de bästa. Åttan och första betygen - stort. Här fejar jag nu till soft musik och hjärtat är fyllt. Tänkte glida på energin och snajsa till hemmet lite, kanske tjuvstarta med nåt litet juligt.

Moalboal 1990

"Mr Starner tagged you in a photo five minutes ago." Vips är jag tillbaks till 1990. Där ÄR vi ju, snygga hammerhead-hunting blondes: Jag är fyra från vänster på främre raden och Birgitta posar iförd coola raybans längst fram till höger. Undra hur många sånahär foton man är med på världen över? Glöm för tusan inte kolla in hunken, fyra från höger, övre raden. Tack för bilden Lars. Those were the days!

Mänskligt bränsle

7° på land och 7° i vattnet. Det var gött att sänka sin lekamen i Kattegatts skum, språka en stund, sammanfatta helgen, veckan, närmsta tiden, livet – ett och annat litet. Sköna samtal i sauna steam, som hur det är att vara stand-by-morsa till exempel. Ibland känns det i luften att döttrarna behöver att jag bara står där, stadigt med båda fotsulorna i marken, redo och tillhands, även när de är ute på sitt.

Sms från M i lördags: ”Är du fortfarande på stan mamma?” (min tolkning: Jag vill vara med dig en stund) Jag: ”Japp, fikar med E på Mignon. KOM!” Så slog hon sig ner en stund; bonustid för mig, tanka lite mamma-energi för henne. Man behöver finnas där när de råkar vara tillgängliga en stund. Och det gäller att passa på för man vet aldrig när nästa tillfälle ges.

F: ”Det kommer en bra film på TV halvtio som vi kan se på ihop.” (min tolkning: Gå ingenstans ikväll mamma, jag vill att du finns där för mig) Jag: ”Den verkar bra, klart vi kollar på den!”. Några timmar senare sticker hon ut. ”Jag behöver ingen mat, ska äta hos min kompis som är ensam ikväll” Jag: ”Okej, ingen film heller då?” F: ”Jooo, jag kommer ju hem så vi kan se slutet ihop.”

Jaha, där sitter man ensam i soffan, med en dotter på fest och den andra hos en kompis - och det känns faktiskt helt okej. För det är så här det ska vara. De ska söka sig ut, bort, vidare. Innan filmen är slut är alla hemma och ordningen återställd. Och jag har tankat, sugit i mig av deras väsen, njutit av samvaron. För även jag behöver fylla på inför veckan när de är hos sin pappa. 

Fäjsbåcken

Fäjsbåcken undrar om jag har förstått att Johnny Cash är död? Vidare spånar han: "(kanske genant att sätta ett frågetecken där när jag riktar ett påstående till en svensklärare.......... eller heter det svenskalärare? Jag borde ju veta. jag är ju gift med en. Hmmmmm....... kanske det sk...a vara stort S......... nä, tror inte det. Är det ok att skriva ska? eller skall det va skall? Näää..... det är ju hundarnas läte. Nu blev jag osäker........men va ska (skall) väl vara vara.... eller? äsch! Fäjsbåcken bryr sig väl inte. Hmmmmm kan man skriva sej om sig eller är det bara fisk?"

Katrine: "lägg av, det är helg!"

Skriv hur sjutton ni vill! Fejjan-Katrine är yrkeslös och ibland en aning orkeslös.

Helg-feeling

Fredagslugnet sänker sig över Tiny Town. Johnny Cash och Tracy Chapmans sköna stämmor avlöser varandra bäst vi vilar i stearinljusets sken. Jag och tjejerna sippar på årets första julmust och poppar popcorn inför kvällens avsnitt av IDOL. Trött-nöjd tänker jag att livet är ganska bra, i sin enkelhet. Trevlig helg - wherever you are!

clown, biff och vespa vid lägereld

Katrine Pettersson is thinking about a clown, a beef and a vespa. Jag är full av upplevelser efter resan till Aten.

Clownen från Glasgow var helt osann. Han bara gick omkring där i Psirrinatten och satte grisnäsor på folk. Snäll var han. Och mänsklig, om än ganska knepig. Han slog sig ner, började språka och bad om goda råd för sin websida (asså, inte av mig, utan av de båda webdesigners jag var där med). "How come you are dressed like a clown?" frågade någon. "If I just put my hand out, I would look like a beggar" svarade han kort och gott. Ett förbaskat bra svar, enligt mig.

Biffen kallades han förr, min fina vän Michael som jag nu har återknutit kontakten med. Jag var pirrig inför mötet. Tänk om vi inte gillar varandra längre? Tänk om vi börjar gilla varandra för mycket? Tänk om vi är två goda vänner som upptäcker att vi fortfarande har väldigt kul ihop? Jag är så oändligt glad för att det blev det sistnämnda! Jag har fått en bror, en härlig, begåvad, rolig, snygg, generös brorsa som jag tycker mycket om.

Josef, Michaels kompis och businesspartner kom farande på sin vespa. En lyrisk Katrine njöt av hans skärpa. Wow, vilket sätt att se på omvärlden! Berättelser från barndommen i London: "Remember, remember the 5th of November". Det är Guy Fawkes Night, visst ja! Han gjorde vår alldeles egna bonfire där, på en bar i Psirri. Sen drog vi vidare från krog till krog tills dagen var ny.

Mycket, mycket mer finns att smälta från mina härliga dagar i Aten. Återkommer. Sannolikt.

Hammarhaj

Det kan ha varit 1991, kanske 92. Vi dök varje dag, ibland morgon, middag, kväll. Härliga händelser tillsammans med människor från jordens alla hörn. När man har dykt på samma plats ett hundratal gånger så blir det glesare mellan aha-upplevelserna. En eftermiddagen gjorde vi i alla fall "grönsaksdyk", ett såntdär vardagsdyk för att svalka oss, eller för att fördriva lite tid.

Pescador Island, Moalboal, Cebu, Filippinerna. Två blonda brudar, ganska låga förväntningar, relativt låg luftförbrukning. Vi fenade oss fram i maklig takt. Fint som alltid, men inget extraordinärt. Tills vi tittade ner! Jag tror jag drog i mig en halv tank i några andetag. Ett urdjur! Kraftfullt och majestätiskt vaggade varelsen fram, å så lite längre fram, å så ännu lite till. Snart var rovdjuret alldeles intill. Jag började resonera med mig själv: Glöm inte att vara stilla! Tänk på att den föredrar annan mat! Phew! Det må ha varit vår första, men långt ifrån vår sista hammarhaj.

Stora stim lockade oss ner i djupet, dag efter dag, vecka efter vecka. Vi hängde där nere, utmed korallväggen, varje morgon i överväldigande eufori. Det är ett privilegium att ha fått erfara. Den lilla orten Moalboal är än idag omtalad i dykarkretsar för de enorma stim hammarhaj som cirklade i det stor blå i början på 90-talet. Och tänk att jag var där då!

Salsalördag

Bachatakursen i lördags gick som en dans. Jag fick beröm av lärarna. Det är hedrande, men generande att ta emot komplimanger. "Ash! Så bra var det väl inte" sa jag inte, men så kändes det. Men visst, jag hade flyt i stegen denna förmiddag och roligt är det. Som tusan! När sen salsacafét körde igång på eftermiddagen var det lite olika danser. Jag har svårast för linjestil med så kallad "cross-body-lead" och snurrar som jag har en förmåga att trassla in mig i. Men man kan ju inte vara bra på allt - sade hon ödmjukt.

Tacka vet jag kubansk salsa med mycket markkontakt. Jag behöver kanske vara jordad i mitt annars lätt snurriga liv. På en av stans krogar dansade jag mig sen genom lördagsnatten. Framåt småtimmarna hade jag och en skicklig salsero fint flyt på dansgolvet. Jag tror det var en bachata när det hände. Han tyckte iallafall det var snajsigt att föra mig så att huvudet svingades bakåt. Booooojnk! Där stod en snubbe ivägen, som tur var en överläkare. Han fixerade nacken på mig innan ambulansen kom. Nä nu skojar jag lite, händelsen utlöste inget annat än muntra miner, eller förlösande asgarv för att vara exakt.

Min optimistiske danspartner råkar vara en kollega på jobbet. Självklart fejkade jag rejäla nackplågor idag på fikat. Det är gott att leva just nu. Jag känner kraften från dansen och från människorna jag möter.