Cogito, ergo sum

Jag tänker, alltså finns jag. Jag existerar precis som du - längtar, känner, drömmer - då som nu. Och om du blundar, så finns jag ändå. Jag tittar rakt framför mig och ser på vem jag möter.

Döden

Jag mötte döden idag, i form av en sprudlande ung tjej. Hon är en av dem jag bär nära hjärtat eftersom hon tillhör de ungdomar som har hängt hemma med mina barn genom åren. Åtskilliga timmar har lagts på gympa och skolaktiviteter tillsammans med hennes föräldrar. Man kommer varandra ganska nära. Nu är hennes pappa död. Sjukdom. Snabbt förlopp. Fy fan så orättvist!

Som en frisk fläkt svischade hon och hennes kompis fram på sina cyklar. De tvärnitade när de såg mig, fast att jag "bara" är en kompis morsa. Åh, sånt värmer! De är så fina. Fria. När vi hade hälsat och kramat jag-hörde-att-pappa-är-död-nu-kramen var de snart på cyklarna igen, på väg mot stan och en fika med kompisar.

När jag såg deras ryggtavlor försvinna bort dundrade döden in i mig. Han kommer inte att få se henne störta fram genom livet mer. Nånsin. Och för henne fattas förevigt en viktig pusselbit. Hur kunde han hålla modet uppe med den vetskapen? Hans fru säger att han var positiv ända till slutet. Mina tankar går till Lars med familj. Ditt liv gjorde skillnad, också för mig.

Dile que si

Ja! Jag har salsa-må-bra i kroppen efter två timmar med Guillermo och http://salsakurs.se/. De har prova-på-vecka. Idag körde jag Reggaeton, svårt men skoj, och Salsa fortsättning 1. Imorgon blir det det Merengue kl 19 följt av Salsa fortsättning 2. Vi får se vilken kurs jag ska gå. Men ny kurs blir det! Och jag har en danspartner :)

På torsdag tänkte jag dansa Rueda de Casino och Latino mix. Jag gillar verkligen Rueda. Men det är svårt eftersom alla kommandon är på spanska. Tur att min rumskamrat på jobbet är både spansklärare och salsero. Idag fick jag lite hjälp och hängde upp en post it-lapp på vänster sida med texten "izquierda" och en med ordet "derecho" på höger. Nu kanske jag slipper gå åt fel håll och krocka i ringen i fortsättningen.

Jag kan egentligen bara komma på en nackadel med salsa, en pytteliten en. Man får så mycket gladendorfiner i kroppen att det är svårt att somna. Nu ska jag ändå göra ett försök. Buenas noches.

Meningen

Lyssnar på P1. Programmet handlar om meningen med livet. Phew. Stort. Hur ska ämnet rymmas i ett radioprogram, liksom? Jag fastnade för en replik: "Meningen är att vandra tillsammans mot horisonten". Så enkelt. Självklart.

Inte så farligt

Undra om det finns många människor som är fullständigt livrädda för att vara ensamma hemma? Jag är nära nog en av dem. Barnens pappa har flyttat och det finns åtskilliga solotimmar att slå ihjäl. Jag är inte van. Det är då det stora vemodet rullar in.

Ikväll när jag kom innanför dörren upptäckte jag dock till min förvåning att det kändes ganska trevligt att hälla upp ett glas juice i ett vackert vinglas, tända ett ljus och slå på reprisen av sommarprataren på radio - mol allena. Imorgon kväll när tjejerna kommer hem kommer vi att ha nya upplevelser att dela med oss av. Det kanske vi inte hade haft på samma sätt om de var här hela tiden.

Det är självklart sorgligt att så många singlar sitter på olika håll och känner sig tomma. Innerst inne vill jag förstås ingå i ett "vi" och dela livet med en partner igen. Men i så fall måste det vara ömsesidigt och innerligt, annars får det hellre vara. Så farligt är det trots allt inte med lite egen tid - inte just ikväll i alla fall.

Reser sig på nio

Nu går det inte att hänga sig kvar i drömmen längre. Det är vardag och slut på verklighetsflykt som gäller. Jag börjar jobba imorgon. Det skall bli riktigt skönt faktiskt. Rutiner, elever, fika med kollegor och framåttänk i kombination med här och nu.

Sommaren 2010 skall jag sent glömma. Sällan, eller förmodligen aldrig, har jag varit så euforiskt rofylld, men inte heller så smärtsamt uppriven som denna sommar. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Ändå hade jag gjort om alltsammans om jag hade facit från början. Det har varit en häftig resa.

Såna är vi människor som vågar leva. Vi får oss några smällar, reser oss upp och går vidare. Nu önskar jag bara alla en härlig höst! Jag tror på kärlek, sanning och moln som skingrar sig. Men så läste jag också Starlet som barn. ;)

Nädå!

Man måste bara igenom skiten. Så är det! Inga genvägar runt tycks finnas. Hur man än springer så går det inte att kuta ifrån sig själv. Men på något sätt inser jag att jag kommer att ha nytta av att ha dippat rejält för "this too shall pass" och när det gör det så kommer jag tillbaka. Jag längtar efter henne.

Det som är jobbigast är såklart att inte ha kontroll över tankar och känslor. Det kan förstås vara härligt också, som när man är kär till exempel. Hur gör man sig okär? Det skulle jag bra gärna vilja veta.

Olåst, olöst

I många år hade mitt hjärta varit försett med hänglås. Jag tror att jag själv hade satt dit det och att jag för länge sedan hade glömt var jag hade hängt nyckeln. Så öppnade någon låset likt en trollkarl, varsamt och metodisk. Jag skall inte skylla denne någon för att ha brutit upp det med våld. Det var en varsam hand som lirkade, oljade in, förde in sin magiska nyckel och vred om.

Jag kanske borde anat oråd men allt jag kunde tänka på var hur fantastiskt skönt det var att äntligen släppa hjärtat fritt. Jag hade kunnat säga stopp, sluta, inte så, inte nu och magikern hade packat ner sina verktyg och låtit mig vara. Men det kändes skönt i mitt bröst. Orden var ljuva till min tröst. Jag drogades av hans väsen, njöt den söta saven ur uppmärksamhetens, tillsynes outtömliga, brunn. Så en dag var källan tom. Du glömde hänga tillbaka låset.

Jodå!

Det verkar verkligen ha vänt. Jag känner mig pigg idag också. Många människor har sagt att det blir bättre bara han har flyttat, men att det skulle lätta som i ett trollslag vågade jag bara inte tro. Det är kanske för tidigt att ropa hej. Helt stabil är jag förmodligen inte. Men sakta, sakta börjar jag känna igen mig själv. Fasen, det är ruter i bruden! Det hade jag nästan glömt. Så kommer lite vemod emellan, lite gråt och en del nostalgi. Det är som om alla nervtrådar låg synliga utanpå kroppen. Så kan det få vara; det kanske är nödvändigt. I denna prövotid blir jag ideligen påmind om vilken rik människa jag är, begåvad med fantastiska vänner och underbara barn. Kärlek till er!

Dämpad

Nej det är inte jag som är låg för en gångs skull. Det är ångesten som är dämpad. Först blev det några timmar på jobbet. Jag åkte dit för att packa upp mina saker på nya kontoret. Det kändes riktigt bra faktiskt. Jag fick en hel del ny energi bara genom att gå dit. Det är nåt visst att börja på en alldeles ny kalender också. Vad som helst kan hända under året, bara möjligheter.

Sen klämde jag in lite shopping. Det är inte kul att komma till skolan som en sunkig fröken, så jag köpte att par byxor, som förvisso är identiska med mina senast köpta men ändå, en tröja samt en skjorta. Shopping är också ganska ångestdämpande har jag läst. Jag tror att det stämmer, för det känns onekligen upplyftande att komma hem med helt nya grejer. En brasklapp är dock att man bör ha råd med det man köper. Inköp på kredit leder bara till ågren i det långa loppet. Det är min fasta övertygelse.

Sist men inte minst så hann jag med en fika på stan med en trevlig bekant. Snygg också förresten. Han hade en massa idéer om såväl nuet som framtiden. Mycket inspirerande! Och än är dagen inte slut, och faktiskt inte jag heller. Jag är lite förvånad själv att jag känner mig så stark idag. Jag ska försöka glida på energin, för jag vet att den behövs. Allt är ju, som de flesta bloggläsare vet, lite upp och ner i mitt liv just nu. Det gäller att rusta sig!

Halv bil

Dela bil med sitt ex, bra eller dåligt? Vi ska göra ett försök i alla fall. Bilen är 10 år gammal och betald för länge sen. Den är välskött men inte värd särskilt mycket. Ingen av oss måste ha bilen i vardagen eftersom båda cyklar till jobbet. Garaget är placerat mellan våra bostäder, 100 m från min, 300 m från hans och vi har barn ihop. Aktiva barn, som kan behöva skjuts till olika tävlingar runt om i landet.

Mamma blev förskräckt när hon hörde det: "Nej, jag varnar er! Det är som bäddat för konflikt!" Jaha, men om det blir konflikt så är det väl bara att tänka om, sälja vraket, säga upp garaget och cykla även till stormarknaden. Hur svårt kan det vara? Måste man alltid utgå från eventuella hinder? Nä, jag vill gärna se möjligheter. Halv bil = halv kostnad. Halv bil = mindre okynneskörande. Halv bil = mer frihet än ingen bil. Dessutom har jag alltid gillat idén med bilpool. Nästan bara vinster. Eller hur!

Mitt halsband

Smycket fick jag av pappa när jag var 12 år. Han var gammal boxare, en mycket lovande junior en gång i tiden. Pappa sa alltid att man ska slå sig fram i livet. Han menade såklart inte med handkraft. Det är viktigt att vara snäll och sann men tro på sin styrka. Med boxhandsken som symbol skulle hans dotter bära en inre kraft och tro på sig själv. Tack pappa, I've got the power!

Ridå

Kanske är det tur att jag vågar känna efter. Hoppas det för ibland är livet bara så fasligt svårt. Ont gör det också. Så det vore förargligt om det inte var till nån nytta. Men jag räds inte att ta emot känslorna såsom de verkligen är. Tänk att det finns människor som går ett helt liv utan att uttrycka sig, för att de inte kan.

Jag är övertygad om att livet blir bättre om man låter sig tas om hand ibland. Och man är sannolikt bättre stöd för andra om man kan visa sig rädd, vilsen, arg, eller vad det nu må vara.

Min fina vän, som har utsikt över Masthuggskyrkan, har insikt: ‎"Situationen ändras helt utan att du ens gjort något... du bara står där och undrar hur det kommer sig... det som kändes rätt förr känns helt fel nu... hur blir det sen då?"

Ridå Akt 1

Hoppas

Han sa:
Hon sa: Aj.
Han sa: Va?
Hon sa: Aj!
Han sa: Förlåt.
Hon sa: Okej.
Han sa: Bra.
Hon sa: Ja.
De sa: Dag för dag

Kanske

Han sa: Kom!
Hon sa: Nej.
Han sa: Jo!
Hon sa: Kanske.
Han sa: Hoppas!
Hon sa: Okej.
Han sa: Hurra!
Hon sa: Ja!
Han sa: