Dagens rad på facebook lyder: "Katrine Pettersson is back from a stormy morning walk - all her problems are gone by the wind."
Är det sant? Ja. och Nej. För det första är det inte klokt vad mycket tid jag har att grubbla just nu. Det enda som jag "måste" göra är att laga mat en gång om dan. Inte ens det är 100 % nödvändigt eftersom det alltid finns take away och jag dessutom har en man som aldrig skulle tveka att hugga in om jag ballar ur. Men jag måste, om inte för min psykiska hälsa, upprätthålla nån slags moderlig standard. Han jobbar. Jag är ledig. Fattas bara att jag åtminstone steker några färdiga köttbullar och kokar lite 3-minuters-makaroner därtill. Om man drar bort den kvarten som jag är hemmafru blir det 23 h och 45 min över till att grubbla, minus 8h sömn.
Vad grubblar jag över då? Det är just det som är problemet. I brist på livsavgörande spörsmål letar jag liksom upp dunkla tankar att grubbla över och frossa i. Det är som om jag måste ha en viss dos problemlösning för att få fart på mig själv. De stora, tunga frågorna; Ska jag leva med den här mannen resten av livet? Är det här vi skall bo? Har barnen ett bra liv? Är jag nöjd med mitt jobb? är inte överhängande för tillfället (i alla fall inte just idag). Kvar blir banala saker såsom; Hur ska jag få ordning på lådorna i hallen? Ska vi verkligen ha en tv till? Ska jag se pjäsen på lördan eller försöka byta biljetten till fredan?
Mitt i mina lata dagar, med all tid över för mig själv, så ringer telefonen. Det är en vän som slagit knut på sig själv i relationen till en familjemedlem. Jag känner mig hedrad och lite stolt. Massor med positiv kraft pumpar in i mig genom känslan att vara behövd, att kunna hjälpa till. Kanske börjar jag närma mig roten till några av grubblerierna nu. Mina barn är stora. Vi har ett ordnat liv. Jobb. Inkomster. Trivsamt hem. Vi har inte så mycket som vi måste. Som mamma kommer jag att behövas allt mindre nu. Jag tror det skapar vilsenhet. Ska jag inte vara behövd mer?
Tankarna virvlar under min stormiga promenad. Jag tillåter mig att tänka dem. Ta på dem. Belysa dem från olika håll. Och då lättar trycket. Det bräckliga, mörka dras med i vinden och kvar blir det starka, ljusa. Nu skiner solen.
