Katt å skit också

Hjälp! Vi är på väg att bli gnälliga grannar. Eller, potential finns åtminstone. Häromdan stack ett näpet lurvnylle upp vid spaljén som gränsar mot grannen. Åhhhh, kolla! Så söööööööööööt! utbrast jag mellan tuggorna. Som så många andra kvällar satt vi i uterummet och njöt av mat och vin. I mitt Loire-töcken tänkte jag: Gud så bra, nu slipper vi kanske ungarnas tjat om husdjur, när vi fått en så bedårande nabo.

I trädgården bredvid har det alltså skaffats lurvig, sprallig, kattunge. Den har bott här i några veckor och börjar bli riktigt hemtam. Jag har sett den tidig morgon, lunch och kväll. Den har varit i, under och på vårt uterum. Jag har till och med pratat i telefon med den, äh skoja bara, om den ska det vara. Ni förstår; denna lilla krake har gått från upphöjt benådat väsen till lågt stående avskum.

Degraderingen började när jag var solokvist i Göteborg. Vi ringde några korta samtal och avhandlade det där vanliga ni vet; ”Hur var det igår?”, ”Vad har ni gjort idag?”. Man har liksom ingen kanal öppen för vardagsbekymmer när man är ute på bus. Man vill egentligen bara höra att allt är bra (och kanske att man är lite saknad) och att man ska passa på och ha-det-nu-så-riktigt-trevligt-bra. Men då hör jag i andra änden: ”Grannens katt har bajsat. I vår rabatt! Och det stinker. Som f-n! Vi måste göra nånting!” Alltså, måste vi prata om detta nu? tänker jag. Måste vi prata om det alls?

Väl hemma försöker jag låtsas som ingenting. Denna dunboll kan väl inte göra en fluga förnär? Men nu har även jag bevittnat hur det glupska odjuret far fram och säkrar revir (ja, ni vet hur det går till). Måttet är rågat. Upp till kamp! Vi skall bara fixa middan först – Filipino barbecue lär det bli. Bara att fylla på vinglaset och tända grillen. Nån som är sugen?


Här bakom spaljén kan grannen inte se vad vi gör och om kissemissen nödvändigtvis vill vara här - på vår tomt - så...