Identitetskris

Vad ska jag tillskriva mig själv för epitet nu när jag är över 40? I vissa lägen är jag bland de yngsta. Då kan jag bli kallad ungdom eller flicka. Andra tillfällen är jag äldst. Mina elever hade knäckt sig om jag sa: "Jag och en annan flicka ska gå på bio med några andra ungdomar." Farmor hade däremot tyckt att det lät rätt och riktigt.

VAD är jag då?

Tjej: Dottern är säker på att hon är en, men hennes mamma… hmmm, det är inte lika självklart. ”Jag är en tjej på 40 år som gillar att resa.” Det låter som hämtat ur en kass kontaktannons. ”Jag och en annan tjej var ute och reste.” Det sista funkar bättre.

Tant: Det är helt klart tantvarning på mycket jag gör/säger/tänker nuförtiden men det är aningen tidigt att se sig själv som en tant fullt ut, eller? Som frisör blev jag dock kallad för tant av vissa föräldrar redan vid 18 års ålder: "Sitt fint nu så tanten kan klippa". Hade jag lust att nita dem eller!?

Dam: Fy, det låter fisförnämt! Det kan kanske vara klassiskt elegant också. Så nån dam blir jag aldrig.

Gumma: My God! Min farmor på 93 är knappt gumma. Det låter uråldrigt. Fast "lilla gumman" kan man klart säga - till någon som är tre år, typ.

Kärring: Det låter gammalt och elakt, alternativt något som en bonnig typ skulle kalla sin fru i nedlåtande ton för att visa sig över henne i hierarkin.

Kvinna: Kanske kan funka, i alla fall ibland.

Nucka: Jag är förvisso ogift men vilken negativ klang det ordet har alltså!

Inte undra på att jag känner oss 40-års-krisigt schizo. Har alla fruntimmer alltid så förbannat svårt med identiteten?