När Anna-Maja Persson föreläste om tiden som SVT:s utrikeskorrespondent i Moskva berättade hon för oss åhörare att hon var ovan vid att ha direktkontakt med sin publik. Hon är van vid att prata in en kamera, utan möjlighet att avläsa reaktioner via kroppspråk och blickar. Jag är imponerad över hur säkert och stabilt hon ser rakt på oss genom kameralinsen.
Lärarens vardag är precis tvärtom. Man ser, blir sedd, pratar, lyssnar och svarar på frågor – om vartannat. Man får (oftast) massor med feedback i stunden. Det är fullt möjligt att backa tillbaka, förtydliga, upprepa, komma in på sidospår och sedan hitta tillbaka igen. Det betraktas ofta som proffsigt att improvisera lite. Det går på rutin och känns invant och tryggt.
Som bloggare har jag känt mig lite som en reporter – fast helt utan skolning och skicklighet. Jag blir villrådig av att inte kunna känna av läsarnas tankar. Det är nytt för mig att inte få omedelbart gensvar och det får mig att tveka: "To blog or not to blog?" - that's the question. Kommer jag att vänja mig vid att skriva utan att få veta hur en text träffar, om den träffar eller vem den träffar?
Så grunnar jag vidare över om jag behöver jag ha koll på dessa saker – egentligen. Jag vill förstås gärna vara säker och stabil oavsett om jag "ser" mina mottagare eller inte. Drivet är i grunden själva viljan att berätta. Det räcker ganska långt om en enda person blir berörd, tänker till, eller vill läsa mer. Då har jag redan nått ett mål.
Just så!
SvaraRadera