torsdag 19 november 2009

Arga gubben

När jag skyndar till träningen om kvällarna möter jag ofta en mystisk man. Han ser lite vindpinad ut, har stirrig blick och bär en bulsig blå tensonjacka. Han verkar ha bråttom någonstans. Gubben håller krampaktigt en tung plastkasse i ena handen. Den andra näven kämpar med att styra cykeln. Han trampar frenetiskt - rakt emot mig - men vacklar alltid till just innan vi möts. Då glor gubben argt, som om det är mitt fel att han håller på att tappa balansen.

Mannen har blivit ett återkommande inslag i min vardag. Hans väsen sitter lagrat på min hårdisk. Likt ett pop up-fönster i en dator, dyker han upp då och då - som gubben i lådan. Till slut blir jag nyfiken och vill tänka ut vem han är.

Enklast vore det att reta sig på honom och tänka: ”Satans gubbe som alltid ska tränga ut mig i väggrenen. Han är inget annat än en akut-törstig alkis med bärpåsen full av bärs.” Men, vem är jag att döma? Han är på väg med ett rykande varmt mål mat till några gömda flyktingar.

Ja, så är det! Mannen är en alkoholiserad, förtidspensionerad varvsarbetare som hjälper flyktingar. Hans uppgift i hjälporganisationen är att flytta mat från punkt A till punkt B. Och mannen tar rakryggat sig an uppgiften, på största allvar.

Livets hårda arbete och flitiga drickande har förstört balansen något. Gubben har inte anpassat kraven på sig själv efter sin nedsatta förmåga. I tanken är han spänstig och mjuk - i verkligheten smidig som ett kassaskåp. Välgöraren är rädd att maten ska hinna kallna. Det är förstås därför han tar i så för varje tramptag. Skönt, nu vet jag att den mystiske mannen har goda avsikter. Jag ska kosta på mig ett vänligt leende nästa gång vi möts.

And they lived happily ever after!

Jaha, nu blev det ett sånt där snutte--gulligt ”var-goda-mot-varandra-och –generalisera-inte-och-om-ni-ändå-måste-göra-det-så-var-åtminstone-medvetna-om-att-ni-gör-det”-inlägg i alla fall. Jag som övade mig på att skrika ”FAAAAN!” så sent som igår. Men om det är okej med er som läser, så kanske jag kan få vara både arg och snäll – jag också.

1 kommentar: