Kim har ringt. Vi pratade länge om en massa olika saker. Han hade så mycket han ville veta om mig. Hur kunde jag vara säker på att Kim var Kim och inte Mr Sunesson? Innan vi la på undrade han om han fick ringa igen. Det fick han – om än lite motvilligt gick jag med på det.
Sunesson var en mystisk typ. Han ringade inte för att utföra undersökningar åt Sveriges landsting, som Kim. Han ringde från ett försäkringsbolag och ställde trehundraåttiotvå ”försäkrings-bolags-frågor”: civilstånd, barn, typ av bil, boendeform, årsinkomst samt om jag var lycklig i mitt förhållande. Det sista sa han aldrig fast det var det han helst ville veta.
"Föräkringssnubben" var nämligen en kille som jag hade kärat ner mig i när jag var fjorton år och bodde i Stockholm över sommaren. Han var snäll, hade snygg svart slänglugg och han fick mig att känna pirr i magen. Men grabbens ihärdiga uppmärksamhet tröttade snart ut mig. Vi fortsatte att träffas. Jag hade ändå inte så stort umgänge i stan och det var inte helt otrevligt. Relationen tog slut med sommarlovet.
Så ringde han alltså plötsligt en kväll och lurade till sin en massa fakta om mitt liv. Min sambo blev fly förbannad, jag kände mig skärskådad och min jobbarkompis kallade honom för psykfall och förbjöd mig att prata med honom igen. Så farligt var det väl inte?! Metoden var förvisso plump, men det hela var ganska oskyldigt. Och lite hedrande.
Jag har aldrig hört av min sommarflirt igen. Kim ringde i alla fall för att kolla hur min kontakt med sjukvården hade varit det senaste året. Det var så mycket han ville veta om mig. Tänk om han inte ringde för landstinget after all. Man kan ju alltid hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar