Bank Brat

Hjälp! Jag håller på att förvandlas till gnällkärring. Eller, jag börjar moget och insiktsfullt få alltmer klart för mig hur andra borde sköta sina jobb, om ni så vill. Det är en tolkningsfråga. Och detta är min blogg, alltså har jag tolkningsföreträde. Jag äger makten. Det borde skitungen med kotlettfrilla ha fattat innan han snäste av mig och min avkomma på banken tidigare idag.

Dottern fyller tretton just idag och precis som storasyster ville hon öppna eget bankkonto dagen till ära. Vi bestämde träff efter skolan. Förväntan låg i luften – egen legitimation, internetbank och uttagskort. Med sådana attiraljer är man minsann ingen barnunge längre. Detta är stort! Vet små bratz förresten vilka uppoffringar en familj av vår kaliber måste göra för att få loss en enda futtig timma under kontorstid? Skulle inte tro det!

Nåväl, vi lyckades hinna till banken innan stängning. En liten stiff streber tog emot. Han svassade säkert till sin stol och sneglade stöddigt mot kundstolarna framför sitt perfektionistiska skrivbord. Inte en min. Okej, tänkte jag och skannade snabbt av ynglingen: Mycket ung. Bakåtslick. Välputsad. Rigid hållning. Död blick. Nervös? Ny på jobbet? Ha överseende! Hjälp honom på traven!

- Jo, det dottern som är kunden, log jag fram och lät henne få stolen mittemot ungtuppen. Det är dags att öppna ett ungdomskonto så här på trettonårsdagen...
- Har ni fullmakt? avbröt han stelt utan antydan till vare sig mimik eller ett väl passande ” Grattis på födelsedagen”.
- Ehh, nej vi är ju redan kunder här i bank…, leendet stelnade en aning när jag mötte hans kalla blick.
- Är du ensam vårdnadshavare? fortsatte han med överlägsen min.

Här lämnade jag förmodligen en kort paus för att bearbeta hans mycket burdusa sätt. Jag kände hur grabbens otåliga blickar brände. Som den ständiga studerare av kroppsspråk jag är, upplevde jag total likgiltighet med snudd på förakt från den unge banker-wannaben.

- Neeaee, men vi har ju alla familjens ärenden här och har öppnat samma konto en gång förut när…
- Så här går det inte till! Båda måste skriva under! Eller fylla i en fullmakt! Information rabblades monotont upp – kort och torrt.
- Okej, då gör vi beställningen, så kan min man skriva under på vägen hem från jobbet.

Nu var mitt tonfall sådär lite käckt optimistiskt som om jag ville hjälpa honom att hitta en lösning som kunde tilltala oss båda – en så kallad win-win solution. Men Mr know-it-all ville inte ha någon win-win situation. Han ville göra det som han ansåg vara det enda rätta. Parveln gick inte att beveka. Han avslutade stående, blickandes ner på oss.

Uppfattade han ens att kunden framför honom fyllde år? Förstod han att detta första förväntansfulla möte med banken kunde leda till ett långt förtroende framöver? Trodde grabben att vi var där för hans skull? Någon borde tala om för honom att han bör få kunderna att känna att det är tvärtom, att han är där för dem. Det är möjligt att hade har rätt i sak men gossen behöver definitivt en charmkurs.

Visst, jag blev uppretad av bankkillens överlägsna stil men samtidigt full i skratt över hans plumpa tillvägagångssätt. När vi lämnade banken sneglade dottern åt mitt håll och frågade om de inte borde behandla folk lite bättre. Jag log inombords och tänkte nöjt att hon kommer att visa mer sunt förnuft på sitt första jobb än denne bank-brat-boy.