Rastlösheten har slagit till igen. Ibland hjälper det inte vad jag gör – jag är ändå rastlös. Jag jobbar, tränar, umgås med vänner samt konsumerar kultur av alla de slag. Ändå blir jag inte riktigt nöjd. Det är som ett hål inom mig ständigt gapar efter att fyllas.
Senast jag kände mig tillfredsställd var när jag:
- dansade till latinska rytmer
- älskade
- såg barnen tävla
- hade fokuserade elever
- satt i sorlet på nån schaskig pub
- fikade på stan
- hörde Ebbot sjunga live (ryser bara jag tänker på det)
- åkte tåg
Jag har förmågan att njuta av mig själv och andra men varför kan jag inte bara vara nöjd med det? Idag hade jag en helt fullspäckad dag med en massa läckra intryck. Ändå var det som gav mig en glädjestöt i bröstet en ung kille med resväska. Jag såg honom bara hastigt i ögonvrån. Han hade fladdrande hår och gick mot stationen med raska steg.
Blotta tanken på att han skulle åka någonstans – Bort? Hem? Strunt samma – fick mig att känna mig fri. Resa! Det är när jag ser nysyner och träffar multikulti jag lever helt och fullt. Det hade varit enklare att vara belåten jämt, att slippa lyfta på varenda sten. Men jag, jag kommer förmodligen alltid att undra vad som döljer sig om hörnet - härligt och en smula jobbigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar