Mitt facebook

Jo, jag funderar lite över det här med facebook. Det är ganska märkligt att jag från att ha varit skeptisk nu är omvänd och tycker det är ett välkommet vardagsnöje, om än lätt beroendeframkallande. Det är närapå samma nyfikna känsla att läsa om vad ”vännerna” (som alla kallas oavsett hur nära vi står varandra) har gjort den senaste tiden, som det var att se nya avsnitt av tv-serien Dallas när det begav sig.

Dallas gick för övrigt när jag gick i sexan - eller började gå - för de smygspelar säkert in nya avsnitt fortfarande. Jag fick förhandla hårt för att få titta. Alla under 18 skulle nämligen i säng före 20.00 på 70- och 80-talet. Och Dallas slutade 20.30. Jag kanske inte har rätta åldern för facebook heller förresten. Vissa ungdomar tycker att tanter på trettio och däröver borde hålla sig borta.

Jag är i alla fall för gammal för att ha sett Big Brother och för ung för att inte veta vad det är. De som följde dokusåpan var antagligen intresserade av vad som skulle inträffa härnäst. Såpan utspelar sig i rummet mellan dokumentär och fiktion. Där placerar jag facebook också. Underfundiga humoristiska inlägg varvas med allvarliga och djupa. Kort och gott.

Det är mest människor som är pratiga *irl som slänger sig in i samtalen. Det betyder förmodligen inte att de som är inaktiva inte har någon åsikt. Men man kan ju inte veta - eftersom de är... - inaktiva. De talar inte om vad de tycker eller ens vad de tänker. Jag hoppas så för deras skull att de åtminstone tänker.

Jag är van att prata med människor om dagarna så dialogen är redan igång, liksom. Det är inte någon stor grej att tycka till om lite av varje - bara att slänga iväg några rader. Vi som håller låda borde kanske visa viss förståelse för dem som är mer inne på peep-show-varianten (även om det är intressant att de har valt att gå med och sedan låta andra "göra jobbet").

Viljan/förmågan att föra en dialog var sämre när jag studerade på högskolan än nu. Vi hade undervisning ca 12h/v - resten arbetade man ensam, tyst i sin egen takt. De mänskliga mötena var färre och min förmåga att kommunicera blev därmed sämre. Sen fick jag bättre självförtroende igen när jag fick jobb och åter träffade mycket folk. Samma känsla infann sig när jag var föräldraledig vs gick tillbaks till jobbet.

Jag tänker så här: Om livet är socialt rikt i övrigt så kan facebook vara bra och underhållande. Om det är ensamt och tunt på innehåll och kontaktytorna i vardagen få, känns det antagligen bara ihåligt och ytligt att delta i fragmentariska samtal (som det faktiskt ofta är). Facebook får aldrig ersätta det mänskliga mötet. Men facebookandet är solklart en rolig extrakrydda. Jag undrar vad Sue Ellen hade gillat det?

*irl = "in real life" det vill säga: "i verkliga livet" (för er som inte förstår ungdomska eller utrikiska så bra)