Frans lärare

Frans Strandberg skriver i sin blogg om första året på samhällsprogrammet i Gävle:

”Min klass har fått en lärarpraktikant att tortera. Hon kommer seriöst att dö inom några dagar, det är ingenting jag bara hittar på. Jag har inget speciellt att säga om henne men hon verkar vara allmänt förslappad och tafflig…”

Tack Frans! Du får mig att leende minnas tiden som lärarvikare.

Ibland trodde glinen att jag skulle vara tappad bakom en vagn, född i farstun och vara IQ-befriad på samma gång. Ack vad de bedrog sig de små liven. Jag minns deras: Hur-lång-tid-kommer-det-att-ta-innan-hon-är- knäckt-blickar.

Självklart kunde det vara pirrigt att komma in en ny grupp. Men det var ofta en trigger också. Faktum är att det många gånger var ett enkelt uppdrag att få dem med sig. Man var ju bara en gästartist. Ingen behövde uppleva tristessen av att ha samma torra typ framför sig hundra sega kurstimmar (som mina elever måste nuförtiden).

Som vikarie hade jag alltid med mig några säkra-kort-upplägg. Det var också viktigt att se positiv ut, vara stadig på blicken samt inte vika undan när stöddisen i klassen försökte pissa revir. Skannar man av en hop människor så är det ofta mycket enkelt att se vem som är drivande i gänget. Gå på den individen snabbt som ögat med någon uppmuntrande kommentar och vips så har du vunnit förtroendet från hela gänget - i bästa fall bör dock tilläggas.

Jag minns hur ett gäng sjuor satt fängslade när jag läste högt för dem. Jag minns hur några åttor kiknade av skratt när de lekte charader. Och jag minns hur en grupp på samhällsprogrammet i Gävle bönade och bad att just jag skulle ansöka om att få bli deras nye engelsklärare.

http://www.katrinsgoodiebag.se/blog/frans/lararna-smyglaser-jag-visste-det/