Vad hände nu? Jag som oftast är uppåt och på väg; nu kom det lite grubbel. Inte är det lätt att förstå sig på människor, allra minst sig själv. Äntligen är jag fri som fågeln. Ändå kändes det lättare förr på nåt vis. När barnen var små så gick det inte att vela. Inte för mig i alla fall. Jag hade gjort mitt val, de skulle tas om hand. Punkt. Min uppgift var klar och jag tvekade aldrig.
Jag har längtat efter att gå dit vägen leder mig igen. Nu har jag alla möjliga val. Oftast känner jag luften under vingarna och glid-flyger genom livet med härligt utsikt. Med så kommer plötsligt lite svårmod. Ensam är stark? Kanske. Kanske inte. Att slå följe med någon känns både skrämmande och lockande. Tänk att vandra sida vid sida, befrukta varandras idéer och bekräfta varandras tankar. Behöver det vara svårt?
Längtan från, längtan till, jag vet inte riktigt vart jag vill.
Ungefär så här: Tvivel - Lars Winnerbäck & Lisa Ekdahl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar