Det är inte bara din tid som fylls av min, utan också min som fylls av din. Ett slags möte i en vägkorsning. Vi kunde ha rusat förbi varandra. Men vi stannade upp, sa goddag och språkade en stund. Ibland har det hänt att jag knappt fått en blund. Sen gick vi vidare, in på nya vägar - trodde jag. Men ingen av oss tycks komma särskilt långt. Något drar oss tillbaka till mötesplatsen - där mitt i vägen. Så pratar vi lite till; ger och får av varandras tid, växlar ord, byter tankar och fyller varandra med nytt bränsle.
Du berättar om dina stigar, jag om mina berg och dalar. Vi talar om vår längtan bort, vår längtan till - vet man nånsin vart man vill? Vägen vi söker ter sig inte synlig härifrån. Men ändå står vi kvar. Vi kanske bara hindrar varandra från att hitta bland snåren? Eller är det detta som är själva resan - att stå här i vinddraget i korsningen ett slag. Om man inte vågar gå in på nya vägar så kommer man inte heller till en ny plats, det vet jag mer än väl. Ändå står jag gärna här och tar in av det som är du. Det kanske räcker så - just nu.
Spännande!!!
SvaraRaderaIbland när man står still öppnas det nya dörrar man inte ens visste fanns där!
SvaraRaderaSkynda inte för långsamt bara, det är TRÅKIGT... Saker kan "dö ut" av det!
SvaraRaderaKör så det ryker, vad kan hända? I värsta fall ramlar man och skrubbar knäna lite!
GO GO GO!
Kram - Birgitta
Ibland möter man någon att slå följe med en bit, ibland säger man hejdå vid ett vägskäl, ibland väljer vi samma väg. Det härliga är att våga ett slag, en sträcka eller längre eller hela vägen...men också våga följa eller avvika, våga bjuda in eller tacka nej. Vad som än är/blir så är det ett möte som har en mening just för dej.
SvaraRadera