Mitt London

Första resan till London gick över ett stormigt Nordsjön. Vi var ett gäng wannabes som skulle erövra världen. Jag var yngst med mina sjutton år. (Hemska tanke, äldsta dottern fyller sexton om någon vecka.) Det var jag, en tjej till samt en hop grabbar med svarta spretiga frisyrer - två av dem var våra pojkvänner. När vi gick i land skrålade ”London Calling” med The Clash på hög volym ur vår medhavda gigantiska bergsprängare. Jag minns att jag kände att vi var ett gäng häftiga människor. Innan vi kunde lämna vårt sunkiga Bayswater-hotell fick vi tjejer oftast vänta i evigheter på grabbarna som skulle mejka sig vitt, vitt, vitt med kolsvart kajal över ögon och läppar. Håret skulle våfflas och sprayas och nitar, hänglås och kedjor skulle hängas på. Varje spår av lantis försöktes förgäves förintas. På Portobello Road köpte jag mig ett par svarta spetsiga narrskor med tre stora spännen på sidan. Det var det punkigaste jag hade ägt. Fy fan va cool jag kände mig!

Andra gången reste jag själv. Jag måste ha varit tjugoett och jag var inte längre tillsammans med min punkige pojkvän. Biljetten från en långresa i Asien gick via London och där bodde ju A& D, så jag plussade på någon vecka på hemvägen. A, som kommer från samma småstad som jag, blev glad över att få speaka lite Swedish. Och det var tur att hon gjorde det, för när hennes make D och hans kompisar pratade så behövdes en tolk till lilla mig, detta trots att jag just hade pratat engelska varje dag i några månader. (Notera: maken och hans polare är alla födda i England.) Denna gång fick jag inte bara höra, utan också se det riktiga London. Inifrån. A& D bodde i en dynamisk norrförort, numera tyvärr en farlig ”no-go area”. Vi gick på Fringe Theatres och på bio (minns att vi såg Riff Raff av Ken Loach men fattade inte mycket av den heller) och vi deltog i en Poll Tax demonstration som skulle komma att bli ihågkommen för eftervärlden: http://en.wikipedia.org/wiki/Poll_Tax_Riots. Vi var mycket beskedliga. Jag lovar! Maggie kanske inte tillhörde favoriterna men vi var snälla. Honest! Denna gång blev det inget Portobello men jag upptäckte Camden. Nu kände jag mig inte bara cool utan också världsvan.

Innan jag hittade tillbaks till London en tredje gång förflöt sisådär femton år. Denna gång var det jag och vännen P och våra döttrar som var mellan åtta och tolv år gamla. Helt opunkigt, två ordenliga töser och deras välartade avkommor. Vi gjorde det mesta som sig bör med ungarna; gick på Madame Tussauds, var uppe i London Eye, spanade in Harrods, åt Fish and Chips och mötte en kines som fes. Det sista var det roligaste på hela resan sa flickorna till sina pappor när de kom hem. Men hallå, vi kan fisa gratis hemma om ni vill, liksom! Också denna gång blev det Portobello och Notting Hill. För P visste ju att Hugh Grant stod om hörnet till sin lilla Travel Book Shop med blå dörr och väntade på henne. Vi bodde på det skabbigaste Bayswater-hotell man kan tänka sig och betalade förstås överpris för det. Vad som missades var vaktombytet på slottet. Jag har dåligt samvete än idag för att jag inte var samarbetsvillig nog så vi kunde bevittna detta. Men snälla P om du läser inlägget, se då till min bakgrund med Poll Tax-demonstations och allt, och förstå därigenom min något avoga inställning till kungligheter och andra överheter. Denna gång försökte jag inte hitta cool-känslan utan insåg moget att jag var den turist jag var och alltid hade varit under samtliga besök.

Fjärde besöket var ihop med ett gäng tjejkompisar. Det var nog två- tre år sen nu. Den mysigaste stunden under resan var när vi blev inregnade på en pub på... gissa vilken gata. Vi skulle ta en öl och sen gå vidare för att äta lunch vid nästa stop. Pubens enda skinnsoffor passade oss perfekt. När första ölen började tryta bröt ett häftigt regnväder ut och stället fylldes med dyblöta marknadsbesökare. Efter andra ölen föll katter och hundra ännu från himlen och vi insåg snart att det skulle vara ohållbart att fortsätta öla på fastande mage. Vi blev kvar i många timmar; åt, drack och skrattade. Har jag sagt att jag gillar Portobello Road? Vi bodde i Notting Hill denna gång och hade därmed krypavstånd hem till en välbehövlig siesta. Sen blev det en livad kväll som nästan avslutades med clubbing.

Sist jag var i London, för nästan precis ett år sedan, var hela familjen med. Vi hade tur från början till slut: fick fina musikalbiljetter och hade tokflyt med boendet – billigaste alternativet visade sig vara ett Hilton-Hotel. Nån gång ska det vara vår tur att ha tur. Jag brukar alltid säga att boendet inte spelar så stor roll. Den här gången sa jag inte så. Det var skönt att slippa dubbla dosen allergimedicin på grund av nåt dåligt dammhak. Vi träffade vänner som vi lärt känna på en annan resa, strosade runt och besökte kända platser. Både vaxkabinett och rojalistiska sidospår förhandlades bort. Vi insöp atmosfären och njöt av att ha stora barn att uppleva saker tillsammans med. Självklart gick vi på en välkänd, tidigare nämnd, marknadsgata. Där spelade de häftigaste gatumusikanter jag någonsin hört.

If you are tired of London, you are tired of life.