Härligt slö sitter jag åter i soffan hemmavid efter en välbehövlig vila på hotell Tylösand. Spa-avdelningen var förstås inte i samma klass som ett badhus i Budapest, men den var helt okej. Definitivt.
Perra har lyckats skapa en anläggning med mysigt atmosfär. Väggarna pryds av verk ur Gessles fotosamling. Och den går inte av för hackor! Vilken fröjd för ögat att strosa genom korridorerna och få ögonkontakt med en ung Jack Nicholsson, betrakta en tjusig Garbo eller varför inte en spana in ung och oförstörd Clintan. Och tänk att Keith Richards var en sån snygging en gång i tiden!
På kvällen var det champagneprovning följt av trerätters. Inget hade lämnats åt slumpen. Tyvärr. En lätt klaustrofobisk känsla tenderar att infinna sig hos mig när allt är sådär inövat perfekt. Det får gärna vara felfritt, med det ska inte märkas utan bara flyta, om du förstår vad jag menar. Pianorepertoaren vid middagen kändes tillrättalagt ospontan och servitören levererade övertrevliga, ganska opersonliga utantill-repliker. Det är en hårfin gräns mellan mycket bra och utsökt. Mycket bra: du gör precis allting rätt. Utsökt: lägg också till fingertoppskänsla.
Efter middagen tänkte jag och väninnan låta oss roas i Leif's lounge. Vi kastade oss förstås upp på dansgolvet. I vanlig ordning blev det en serie knäppa moves. I bästa följa John-stil försökte vi förbrilt förtäcka det pinsamma i ett dansgolv fullt av medelålders nydinerade spa-kvinns. Vart vår egen fingertoppskänsla hade tagit vägen vettesjutton. Jag kan inte skylla på Leffe men det där rätta flytet inföll sig liksom inte.
Frukosten var, precis som det mesta annat helt okej. Inte fantastisk, men okej. Sedan blev det ännu en runda i bubbelpoolen och ångbastun. Efter utcheckning unnade vi några timmars strosande i ett gråmulet Halmstad innan vi slutligen åkte de sju Halländska milen norrut igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar