Våga, våga

Och när man väl har fått kontakt med någon som får det att pirra - hur gör man då? En del av mig vill bombardera med uppmuntran och bevis på att det börjar blir intressant. Den andra är förlamad och vågar ingenting. Jag är rädd för att sumpa allt med att verka för angelägen. Jag minns inte riktigt hur man gör. Är det, trots all jämställdhetsdebatt, ändå mannen som förväntas driva i såna här sammanhang? Vill han hålla i takt-pinnen, eller blir han i själva verket lättad av att slippa ta initiativet?

Jag är orolig för att han bara tänker på mig i en bisats då och då, när jag märker att jag börjar tänka på honom i huvudsatser med rak ordföljd allt oftare. Alla är säkert rädda för att misslyckas och göra bort sig. Vad har man egentligen att förlora på att försöka? Om man inte satsar kan man faktiskt inte vinna. Sally i TV-serien med samma namn (1999) fattar hur det hänger ihop: "Som vi alla vet, man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke!"

En vän sa en gång att han inte blir kär så lätt och att pirret kommer vid första kyssen. Jag menar att kyssen är en produkt av pirret. Jag vill i alla fall inte provhångla med någon bara för att kolla om det spritter till. Eller är det precis just det man borde göra förresten: "Hej, kan vi kyssas lite innan vi beställer kaffe, så jag vet om det är lönt att lägga nån tid på dig?" Hahaha, ja nog är det komplicerat alltid. Och läskigt. Men också väldigt spännande.