Synd alltså

Nu är jag förlåten alla mina synder. Snabbt och enkelt! Jag hann inte ens tänka på vilka de var innan prästen hade sagt att allt var förlåtet. Då började jag känna mig skyldig. Är jag en dålig människa som inte vet på en gång vilka synder jag har begått? Prällen verkade räkna kallt med att jag hade oförrätter i alla fall. 

Hur gick det egentligen till när mitt yngsta barn, dotter till en ateist och en extrem-passiv katolik, fick för sig att konfirmera sig? Vi hedningar som har avlat henne utom äktenskapet och låtit henne växa upp i synd? Hon gör som hon vill - bra och tur.

Nåväl, budskapet om den barmhärtige samariten (eller samariern som de tygligen säger numera) tar jag till mig utan guds hjälp. Lunchen var i alla fall god och jag är väldigt stolt över att ha barn som själva väljer väg. Synd vore annars!