H & K

Bland det första Hannas mamma sa om henne när hon föddes i november 1988 var: "Herre Gud, vad lik hon är Katrine". Det är rätt kul faktiskt, för likheten skulle visa sig på alla möjliga sätt. Trots att Hanna är 19 år yngre så umgås vi på samma våglängd och förstår varandras tankar mycket bra. Jag kan verkligen resonera med henne och hon fäller ofta sköna kommentarer. När vi låg på stranden (bilden i mitten) i somras var jag mitt i en stormy story som tog lite tankekraft. Hon sa bara: "Men hallå! ALLA behöver lite drama i sina liv!". Då kändes det faktiskt lite bättre.

Nu bor hon i Malmö sen något år, pluggar och ströjobbar om vartannat. Jag reser dit och vi pratar, strosar och dansar med skönt flöde. Det är kul att träffa Hannas vänner, eftersom de brukar kommentera att vi gör liknande gester, för oss på samma sätt och är lika i mimiken. Vi känner igen oss själva i varandra på ett självklart, ganska häftigt sätt. Och tillsammans är vi rätt starka gentemot min storebror, hennes gode far. Det är mest på skoj så klart, men ibland behöver han tryckas till.

Jag vet inte om min och Hannas relation är udda eller annorlunda. Jag vet bara att den har lärt mig det inte finns någon mall för hur relationer "bör vara". Ibland stämmer det bara mellan människor och ibland måste man jobba lite för att det ska flyta. Jag tänker att varje möte med en människa borde ske förbehållslöst. Man väljer själv, mer eller mindre medvetet, vad som utgör hinder och vad som är möjligheter. Jag och Hanna väljer att kravlöst fokusera på möjligheter när vi ses - det mår vi väldigt bra av, precis som vår relation.