...sa Astrid Lindgren i telefon när hon pratade med sin väninna. Sen var det nog pratat om det. De visste precis som du och jag att vi föds och vi dör varsin gång i livet. Punkt. Men de ignorerade inte det faktum att de faktiskt skulle dö. Det tror jag däremot att många människor gör i vårt samhälle idag.
Vi pratar om födslar, bemärkelsedagar och karriärer men vi snackar väldigt lite om döden. Hade det inte varit mindre plågsamt och vilset om vi avhandlade ämnet oftare? Eller åtminstone inte förträngde att döden existerar? Jag och en vän pratade om döden en del under och efter filmfestivalen. Vi hade nämligen lyckats pricka några filmer på temat.
Döden är egentligen ständigt närvarande i livet. Jag vet inte varför vi är så stympade i vår del av världen när det gäller att handskas med döden. Vi har hög medelålder, låg barndödlighet och bra sjukvård. Får vi "träna" för lite kanske? Döden verkar ha blivit något kliniskt hos oss.
Jag tror inte nödvändigtvis att döden gör att livet känns helt. Det beror förstås på ur vilket eller vems perspektiv man ser på saken. Tänker man på "döden som befriare" så tror jag att den kan vara en lösning på ett problem för någon som är svårt sjuk i en obotlig sjukdom. Men om man tänker på självmord så kan döden aldrig vara annat än en olycka, en permanent lösning på ett tillfälligt problem. Det förekommer många helt onödiga dödsfall till följd av obehandlade depressioner.
Ibland känns livet hopplöst. Men jag tror att om vi människor pratade om det mörkaste och svåraste lite oftare så hade vi inte känt oss lika ensamma, rädda och förtvivlade. Länge leve livet, som ju varar ända fram till påska. Nej förlåt min morbida humor, jag menar: Lev länge och väl mina vänner!
Har alltid tänkt mycket på döden...för att inte tanken plötsligt ska överrumpla mej- Jag ska dö!
SvaraRaderaTröstar mej annars med tankar av spiritistisk karaktär. Kanske ÄR det just därför vi har så svårt att förstå att en människa faktiskt är borta för alltid- just för att det inte är så.
Jovisst, på sätt och vis så lever en människa kvar så länge någon minns henne/honom. Men hu så otröstligt tomt att inte kunna berätta om det som händer eller sånt man tänker för någon som är borta.
SvaraRaderaKanske man kan mötas spirituellt, men det räcker inte i alla lägen - åtminstone inte för mig. Om en fågel närmar sig, lägger huvudet på sned och jag samtidigt får en pappa-stöt i bröstet så kan jag känna viss tröst. Sånt har hänt och då möts vi igen för en kort stund.
Många är rädda för att prata om döden, man undviker ämnet och låtsas som att det inte fanns..Jag har också varit rädd..vaknat svettig mitt i natten och varit sådär livrädd som man är när man är liten...hjärtat bankar i bröstet och halsen blir torr...Men när man har varit tvungen att acceptera döden som en nära vän, en del av ens vardag genom ständiga minnen är jag inte rädd längre. Döden kan vara vacker och rofylld. Min älskade syster sa en av sina sista dagar att det är inte döden som gör ont, det är livet. Hon som kämpade så tappert var inte rädd. Det har gjort mig starkare och min rädsla svagare, och definitivt min vilja att leva livet som JAG VILL till ett mantra.Men fortfarande tycker jag att det är jobbigt när man låtsas som om döden inte fanns, och därmed förringar en persons existens här på jorden, genom att byta samtals ämne..Det kan tom vara värt att provocera ibland för att väcka lite reaktioner hos människor som tror att de kan diskutera på djupet att bara säga "hon är död", då blir det bara tyst. Detta är väl min morbida humor..
SvaraRaderaNja, inte nödvändigtvis sjuk humor, kanske mer att hon är en så självklar del av dig att det är märkligt att inte alla ser det? Att se döden som en befriare från livets plågor är begripligt när någon är döende i cancer eller någon annan obotlig sjukdom. Men om en person vägrar vård eller väljer döden vid exempelvis depression, som faktiskt ofta går att bota, känns det oändligt svårt att förstå.
SvaraRaderaVi spred min pappas aska i Ryggensjön i Dalarna. Det roar mej enormt att säga pappa finns i sjön! Han skulle tyckt det var roligt. tror jag i alla fall. Tur han är död, då bestämmer jag vad han skulle tycka är roligt. Jag bestämmer också vem och vad han var. Eller är. Han finns ju kvar även om han inte lever.
SvaraRaderaDet är väl egentligen inte vår egen död vi är rädda för utan våra nära och käras? Att bli ensam kvar? Jag önskar folk dricker margarithas och dansar hela natten när jag dör. Om nu inte alla är 97 allihopa och inte orkar ta sej ur rullstolarna...