I många år hade mitt hjärta varit försett med hänglås. Jag tror att jag själv hade satt dit det och att jag för länge sedan hade glömt var jag hade hängt nyckeln. Så öppnade någon låset likt en trollkarl, varsamt och metodisk. Jag skall inte skylla denne någon för att ha brutit upp det med våld. Det var en varsam hand som lirkade, oljade in, förde in sin magiska nyckel och vred om.
Jag kanske borde anat oråd men allt jag kunde tänka på var hur fantastiskt skönt det var att äntligen släppa hjärtat fritt. Jag hade kunnat säga stopp, sluta, inte så, inte nu och magikern hade packat ner sina verktyg och låtit mig vara. Men det kändes skönt i mitt bröst. Orden var ljuva till min tröst. Jag drogades av hans väsen, njöt den söta saven ur uppmärksamhetens, tillsynes outtömliga, brunn. Så en dag var källan tom. Du glömde hänga tillbaka låset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar