Jodå!

Det verkar verkligen ha vänt. Jag känner mig pigg idag också. Många människor har sagt att det blir bättre bara han har flyttat, men att det skulle lätta som i ett trollslag vågade jag bara inte tro. Det är kanske för tidigt att ropa hej. Helt stabil är jag förmodligen inte. Men sakta, sakta börjar jag känna igen mig själv. Fasen, det är ruter i bruden! Det hade jag nästan glömt. Så kommer lite vemod emellan, lite gråt och en del nostalgi. Det är som om alla nervtrådar låg synliga utanpå kroppen. Så kan det få vara; det kanske är nödvändigt. I denna prövotid blir jag ideligen påmind om vilken rik människa jag är, begåvad med fantastiska vänner och underbara barn. Kärlek till er!