Man måste bara igenom skiten. Så är det! Inga genvägar runt tycks finnas. Hur man än springer så går det inte att kuta ifrån sig själv. Men på något sätt inser jag att jag kommer att ha nytta av att ha dippat rejält för "this too shall pass" och när det gör det så kommer jag tillbaka. Jag längtar efter henne.
Det som är jobbigast är såklart att inte ha kontroll över tankar och känslor. Det kan förstås vara härligt också, som när man är kär till exempel. Hur gör man sig okär? Det skulle jag bra gärna vilja veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar