Jag mötte döden idag, i form av en sprudlande ung tjej. Hon är en av dem jag bär nära hjärtat eftersom hon tillhör de ungdomar som har hängt hemma med mina barn genom åren. Åtskilliga timmar har lagts på gympa och skolaktiviteter tillsammans med hennes föräldrar. Man kommer varandra ganska nära. Nu är hennes pappa död. Sjukdom. Snabbt förlopp. Fy fan så orättvist!
Som en frisk fläkt svischade hon och hennes kompis fram på sina cyklar. De tvärnitade när de såg mig, fast att jag "bara" är en kompis morsa. Åh, sånt värmer! De är så fina. Fria. När vi hade hälsat och kramat jag-hörde-att-pappa-är-död-nu-kramen var de snart på cyklarna igen, på väg mot stan och en fika med kompisar.
När jag såg deras ryggtavlor försvinna bort dundrade döden in i mig. Han kommer inte att få se henne störta fram genom livet mer. Nånsin. Och för henne fattas förevigt en viktig pusselbit. Hur kunde han hålla modet uppe med den vetskapen? Hans fru säger att han var positiv ända till slutet. Mina tankar går till Lars med familj. Ditt liv gjorde skillnad, också för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar