Hasta kvasta

Jag funderar på att dra till Blåkulla redan nu. Hoppas man får trerätters, smaskig häxbryggd och roliga piller dagen lång. En läcker hanne ska jag knycka med i farten - nån som passar opp och har plommonstop.

Håll i hatten, nu kommer jag!

Frans i etern

Frans Strandberg 16 år hörs och syns allt oftare i olika sammanhang. Just nu är han i P3 Star och pratar om nätmobbning. Jag är inte förvånad. Du kanske minns att jag skrev några inlägg om honom i oktober, november när rektorn på hans skola hotade att stänga av hans datorkonto. Jag känner igen en talang när jag ser en. Det ska bli kul att fortsätta följa Frans! http://www.katrinsgoodiebag.se/blog/author/frans/

Kursupplägg

Nuförtiden ska eleverna vara med och bestämma sitt kursinnehåll. De hade fått till uppgift att tänka ut vad de vill jobba med i engelskan resten av terminen. Tanken var att mindmappen skulle fyllas av idéer som sedan skulle matchas mot kursmålen. Det slutade med att jag ändå fick bestämma det mesta själv. Varför? 1. De är så nöjda med mina lektioner att de inte har behov att ändra på något. 2. De orkar inte tänka en enda tanke om de inte måste. Jag hoppas att alternativ ett är det rätta, men jag tror på en kombination av båda.

Jag tror

Trots alla tvivel tror jag äntligen på sommaren.

Bilderna är tagna med bara några veckors mellanrum.

Jag tror, jag tror på sommaren
Jag tror, jag tror på sol igen
Jag pyntar mig i blå kravatt
och hälsar dig med blommig hatt
Jag tror på dröm om sommarhus
med täppa och med lindars sus
En speleman med sin fiol
och luften fylld av kaprifol!

Stig Olin

Efter regn

På morgonen cyklar jag i ösregn till jobbet - utan regnkläder.
Lektion ett: morgontrötta men trevliga ungdomar speakar English.
Lektion två: dvd:n i sal 5:109 strejkar. Tre (!) lärare fipplar och försöker. Slutligen räddar en elev (såklart!) situationen.
Förflyttning till nästa jobb. Regnet hänger i tunga mörka moln. Tur, för jag har just torkat.
Kort fika följs av tre fin-fina redovisningar. Redovisning = lärarens skördetid.
Lunch och promenad runt en blåsig fästning med trevlig vän.
Lektion fyra: nu med vuxna invandrare. Några ser förvånade ut när jag önskar en tjej från Iran Gott Nytt År. http://sv.wikipedia.org/wiki/Nouruz
Rektorn undrar om jag har alibi för hela dagen; Bankrån i lilla Varberg och jag är misstänkt eftersom jag råkat missa ett möte kl 14. Shit happens! But IT WASN'T ME - promise.
Bloggstund har guld i mun medan min egen trut vilar ut. Den börjar äntligen bli normal. Tänk var lite tandvärk kan förmörka tillvaron. Nu skiner solen igen.

En hudflik fattigare

Tårarna rann utmed kinderna innan jag ens hade öppnat munnen. Blotta tanken på bedövning fick mig att skaka av rädsla. Sen kom yrseln, domningarna och paniken. VARFÖR SA DE INTE ATT MAN KUNDE FÅ LUGNANDE? Nålar är pyton men jag stålsatte mig – låg där och hyperventilerade med kritvita knogar och sprattlande ben. Phew! Det är inte rationellt. Men man känner det man känner. Jag vet att jag inte är ensam.

Vi människor lär vara förprogrammerade på att undvika fara. Det är sunt att ta till något av de tre f:en fight, flight eller fright. Slå ner tandläkaren skulle hjälpa mig föga, fly från lokalerna likaså. Kvar blev alternativ tre. Hulkade och utelämnad låg jag där medan de spolade rent och skar av en flik. Den tog jag sedan med till grannens katt.

Tandtroll

Det gör svinont. Varje dag. Hela tiden. Här sitter tjejen som aldrig har lagat ett hål men ändå har panisk skräck för ett eventuellt ingrepp hos tandläkaren. En hud-jävla-flik täcker en visdomstand och ibland blir det infekterat. Jag vet att jag berättade häromdagen att det var så lätt att fixa hemma själv, bla bla bla...

Fy vad jag ljög. Så gärna jag ville tro. Det förbannade bultandet vill inte ge med sig hur jag än gör. Jag har gnuggat, klämt, punkterat och gurglat med diverse lite olika medusiner. 1. Salt med några droppar vatten: ont, ont, ont - speciellt när bölden är nypenetrerad. 2. Vodka: det dunkar rejält, i synnerhet när jag lyfter fliken och häller rakt in i smärtepicentrum. Härda ut. Nytta gör det säkert. Imorgon kommer det att ha lugnat sig. Så fan heller. 3. Flourskölj: kanske borde räcka, men det känns mesigt i sammanhanget.

Varenda värktablett i hemmet är uppäten. Inte ens en hel natt har jag klarat mig utan att fylla på med diverse medikamenter. Jag kommer att få abstinens, gå på rehab och lära mig trappa ner succesivt när jag ska sluta.

Det är precis så eländes eländigt som det förmodligen verkar. Imorgon 7.10 öppnar folktandvården. Jag är livrädd. Men jag måste göra det. Ringa. Nej. Hellre låter jag käken ruttna och falla av. Vill inte. Vågar inte. Jo. Jag måste....

Perra och Leffe

Härligt slö sitter jag åter i soffan hemmavid efter en välbehövlig vila på hotell Tylösand. Spa-avdelningen var förstås inte i samma klass som ett badhus i Budapest, men den var helt okej. Definitivt.

Perra har lyckats skapa en anläggning med mysigt atmosfär. Väggarna pryds av verk ur Gessles fotosamling. Och den går inte av för hackor! Vilken fröjd för ögat att strosa genom korridorerna och få ögonkontakt med en ung Jack Nicholsson, betrakta en tjusig Garbo eller varför inte en spana in ung och oförstörd Clintan. Och tänk att Keith Richards var en sån snygging en gång i tiden!

På kvällen var det champagneprovning följt av trerätters. Inget hade lämnats åt slumpen. Tyvärr. En lätt klaustrofobisk känsla tenderar att infinna sig hos mig när allt är sådär inövat perfekt. Det får gärna vara felfritt, med det ska inte märkas utan bara flyta, om du förstår vad jag menar. Pianorepertoaren vid middagen kändes tillrättalagt ospontan och servitören levererade övertrevliga, ganska opersonliga utantill-repliker. Det är en hårfin gräns mellan mycket bra och utsökt. Mycket bra: du gör precis allting rätt. Utsökt: lägg också till fingertoppskänsla.

Efter middagen tänkte jag och väninnan låta oss roas i Leif's lounge. Vi kastade oss förstås upp på dansgolvet. I vanlig ordning blev det en serie knäppa moves. I bästa följa John-stil försökte vi förbrilt förtäcka det pinsamma i ett dansgolv fullt av medelålders nydinerade spa-kvinns. Vart vår egen fingertoppskänsla hade tagit vägen vettesjutton. Jag kan inte skylla på Leffe men det där rätta flytet inföll sig liksom inte.

Frukosten var, precis som det mesta annat helt okej. Inte fantastisk, men okej. Sedan blev det ännu en runda i bubbelpoolen och ångbastun. Efter utcheckning unnade vi några timmars strosande i ett gråmulet Halmstad innan vi slutligen åkte de sju Halländska milen norrut igen.

Surpuppig

Jag har haft två lektioner idag. Kraften räckte. Precis. Undrar om de märker när jag kramar ur all min ork, till sista droppen, för att försöka vara en bra lärare. Ibland tror jag att jag överarbetar. De som gör allt så där lite på en höft verkar gå bäst hem hos eleverna. På kort sikt i alla fall. Som kollega är lite-på-en-höft-typen mindre populär. Nu är närvaron för dagen rapporterad och jag skall kasta mig på stålhingten för att åka hem. Idag får de nöja sig med en slö upplaga av mig därhemma.Pigg och glad kan jag vara en annan dag.

Skolkar

Idag känner jag helt enkelt inte för att gå på någon salsakurs. Så jag låter bli. Jag är förvånad själv. Salsa brukar annars vara veckans höjdpunkt men nu hittar jag på en massa ursäkter för att slippa.

Är inte kraven för höga? Jag ska inte vara med i Let’s Dance. Det räcker att ha lite kul till skön musik en stund. Det hade varit roligt att bli rejält svettig och känna flytet för en stund, istället för att stå och lyssna på lärarens predikan om hur vi borde göra. Strunt samma om jag lutar för mycket bakåt på ettan, glömmer slänga upp handen på sjuan och missar andra snurren ibland. Fast innerst inne vet jag förstås att det inte blir roligare än jag gör mig. Egentligen.

Jag lider av sömnbrist från igår natt. Det är väl ändå giltigt förfall? Ja, jo, det kan det kanske vara. Men nu råkar det vara så att jag har släpat mig halvsovandes till salsan förr och då har det varit rena uppåt-tjacket att virvla runt några varv. Så den gubben gick inte heller.

Tandköttet är svullet, rött, inflammerat och ja, helt enkelt alldeles för plågsamt att dansa runt med. Jag har en hudflik över en visdomstand och härom dagen tog jag en medveten risk när jag tuggade i mig arton kilo råa morötter. Bakterier petas nämligen lätt in i en liten ficka under fliken. Sen kan det spöka i flera dagar. Jag får plocka fram diverse vassa föremål och utföra operationer framför en spegel, ta värktablett och tycka synd om mig själv. Bla, bla, bla... duger det som skäl att stanna hemma?

Ungdomarna försöker peppa sin ömma moder. Mina egna repliker haglar tillbaka på mig: ”Det går upp och ner. Man får svackor ibland men det gäller att inte ge upp.” Jag undrar hur många gånger de har hört de orden. Hjälp vilken hjärntvätt de måste ha genomgått i det här hemmet. ”Ge dig iväg ändå. Oftast känns det bra bara man väl är där.” Vad läraktiga de är! Förnuftiga ungar.

Home alone alltså. Alla andra är iväg och tränar och jag ställer mig frågan: Behöver jag verkligen en ursäkt för att vara hemma ikväll? På kurs går man ju när och om man själv har lust. Och idag hade jag som sagt ingen lust. Det är riktigt gött att sitta här i tevesoffan och blogga bort en stund.

Har du sagt A

Jag gillar inte när folk skriver kryptiskt på facebook. Försöker de spela intressanta, eller vad är det frågan om? Jag blir bara irriterad. Det är snobbigt och jobbigt. Faktum är att det känns som om de viskar. Men hallå: mejla istället om det inte är menat för alla att ta del av.

”Nu har det hänt!” Jaha, VAD har hänt? Kittlar det dig att inte alla vet vad ”det” är? Ökar det din popularitet tror du? Eller vad är syftet? Jag förstår faktiskt inte. Om du ändå har tänkt kommunicera inåt, kan du skriva dagbok istället.

”Bara en vecka kvar.” Jaså, säger du det. Då måste jag ju hänga här i en vecka för att få höra den spännande fortsättningen. Det är rena tortyren för en nyfikis som jag. Min sömn riskerar att rubbas. Jag kommer att försova mig. Då kan jag bli av med jobbet. Och det är ditt fel. Faktiskt.

”Imorgon bär det av.” Kul för dig. Själv ska jag till mataffären. Raden passar ju in på det med. Fasen vad cool jag kan verka genom att vara lite hemlig. Nä, du är inte en mer spännande person för att du inte säger VART du ska, bara lite mera ihålig.

Värst är de som skriver något gåtfullt och sen fullständigt ignorerar alla följdfrågor. Människor lär vara mer spännande om de inte avslöjar alltför mycket om sig själva. Jag har aldrig fattat hur det hänger ihop. Flacka fåordiga fraser gör, för mig, en människa fullständigt ointressant. Arrogant.

”Livet kan minsann vända snabbt.” och ”Tillvaron är full av överraskningar.”

You don’t say!

Hanna-helg

I Hannas pyttelilla lya råder hjärtestor gästfrihet. Helgen har spenderats i Malmö hos min älskade brorsdotter. Hon bor mitt i multi-kultiparadis. Sedan vi druckit kaffe och pratat av oss en stund intog vi staden.

Det blev några solöl på Möllan (som jag har lärt mig att Möllevången kallas i folkmun) och vi käkade Balti med nanbröd. På indiern sprang vi på några travellers. Sist jag såg John och Eero var i januari på Chili Bar i Moalboal, eller var det kanhända på White Beach, guppandes i vattnet med varsin San Miguel i handen? Oavsett: världen är liten och det är gott påminnas om att vara en del av den.

Som tur är så gillar Hanna också latinska rytmer. Vi gick till Banco, ett spännande ställe på stora torg med mest mysiga människor http://www.bancodelamusica.se/. Hon känner ganska många kulis-filurisar så jag fick dansat med de roligaste och slapp att hamna med någon jobbig fulis-filuris. Gnuggisar, göre er icke besvär! (Vi såg några med ganska avancerat kroppsspråk.) När vi fnissade hemåt doftade vi Roberto och Eduardo.

Hemma i Varberg igen; upprymd, utmattad och fantistist glad åt min familj - både här och där.

Mitt London

Första resan till London gick över ett stormigt Nordsjön. Vi var ett gäng wannabes som skulle erövra världen. Jag var yngst med mina sjutton år. (Hemska tanke, äldsta dottern fyller sexton om någon vecka.) Det var jag, en tjej till samt en hop grabbar med svarta spretiga frisyrer - två av dem var våra pojkvänner. När vi gick i land skrålade ”London Calling” med The Clash på hög volym ur vår medhavda gigantiska bergsprängare. Jag minns att jag kände att vi var ett gäng häftiga människor. Innan vi kunde lämna vårt sunkiga Bayswater-hotell fick vi tjejer oftast vänta i evigheter på grabbarna som skulle mejka sig vitt, vitt, vitt med kolsvart kajal över ögon och läppar. Håret skulle våfflas och sprayas och nitar, hänglås och kedjor skulle hängas på. Varje spår av lantis försöktes förgäves förintas. På Portobello Road köpte jag mig ett par svarta spetsiga narrskor med tre stora spännen på sidan. Det var det punkigaste jag hade ägt. Fy fan va cool jag kände mig!

Andra gången reste jag själv. Jag måste ha varit tjugoett och jag var inte längre tillsammans med min punkige pojkvän. Biljetten från en långresa i Asien gick via London och där bodde ju A& D, så jag plussade på någon vecka på hemvägen. A, som kommer från samma småstad som jag, blev glad över att få speaka lite Swedish. Och det var tur att hon gjorde det, för när hennes make D och hans kompisar pratade så behövdes en tolk till lilla mig, detta trots att jag just hade pratat engelska varje dag i några månader. (Notera: maken och hans polare är alla födda i England.) Denna gång fick jag inte bara höra, utan också se det riktiga London. Inifrån. A& D bodde i en dynamisk norrförort, numera tyvärr en farlig ”no-go area”. Vi gick på Fringe Theatres och på bio (minns att vi såg Riff Raff av Ken Loach men fattade inte mycket av den heller) och vi deltog i en Poll Tax demonstration som skulle komma att bli ihågkommen för eftervärlden: http://en.wikipedia.org/wiki/Poll_Tax_Riots. Vi var mycket beskedliga. Jag lovar! Maggie kanske inte tillhörde favoriterna men vi var snälla. Honest! Denna gång blev det inget Portobello men jag upptäckte Camden. Nu kände jag mig inte bara cool utan också världsvan.

Innan jag hittade tillbaks till London en tredje gång förflöt sisådär femton år. Denna gång var det jag och vännen P och våra döttrar som var mellan åtta och tolv år gamla. Helt opunkigt, två ordenliga töser och deras välartade avkommor. Vi gjorde det mesta som sig bör med ungarna; gick på Madame Tussauds, var uppe i London Eye, spanade in Harrods, åt Fish and Chips och mötte en kines som fes. Det sista var det roligaste på hela resan sa flickorna till sina pappor när de kom hem. Men hallå, vi kan fisa gratis hemma om ni vill, liksom! Också denna gång blev det Portobello och Notting Hill. För P visste ju att Hugh Grant stod om hörnet till sin lilla Travel Book Shop med blå dörr och väntade på henne. Vi bodde på det skabbigaste Bayswater-hotell man kan tänka sig och betalade förstås överpris för det. Vad som missades var vaktombytet på slottet. Jag har dåligt samvete än idag för att jag inte var samarbetsvillig nog så vi kunde bevittna detta. Men snälla P om du läser inlägget, se då till min bakgrund med Poll Tax-demonstations och allt, och förstå därigenom min något avoga inställning till kungligheter och andra överheter. Denna gång försökte jag inte hitta cool-känslan utan insåg moget att jag var den turist jag var och alltid hade varit under samtliga besök.

Fjärde besöket var ihop med ett gäng tjejkompisar. Det var nog två- tre år sen nu. Den mysigaste stunden under resan var när vi blev inregnade på en pub på... gissa vilken gata. Vi skulle ta en öl och sen gå vidare för att äta lunch vid nästa stop. Pubens enda skinnsoffor passade oss perfekt. När första ölen började tryta bröt ett häftigt regnväder ut och stället fylldes med dyblöta marknadsbesökare. Efter andra ölen föll katter och hundra ännu från himlen och vi insåg snart att det skulle vara ohållbart att fortsätta öla på fastande mage. Vi blev kvar i många timmar; åt, drack och skrattade. Har jag sagt att jag gillar Portobello Road? Vi bodde i Notting Hill denna gång och hade därmed krypavstånd hem till en välbehövlig siesta. Sen blev det en livad kväll som nästan avslutades med clubbing.

Sist jag var i London, för nästan precis ett år sedan, var hela familjen med. Vi hade tur från början till slut: fick fina musikalbiljetter och hade tokflyt med boendet – billigaste alternativet visade sig vara ett Hilton-Hotel. Nån gång ska det vara vår tur att ha tur. Jag brukar alltid säga att boendet inte spelar så stor roll. Den här gången sa jag inte så. Det var skönt att slippa dubbla dosen allergimedicin på grund av nåt dåligt dammhak. Vi träffade vänner som vi lärt känna på en annan resa, strosade runt och besökte kända platser. Både vaxkabinett och rojalistiska sidospår förhandlades bort. Vi insöp atmosfären och njöt av att ha stora barn att uppleva saker tillsammans med. Självklart gick vi på en välkänd, tidigare nämnd, marknadsgata. Där spelade de häftigaste gatumusikanter jag någonsin hört.

If you are tired of London, you are tired of life.