Jag minns hur jag störde mig på tröga lärare som knappt visste hur en bandspelare fungerar. Nu är det jag som står där och blottar min dumhet.
En gång, precis i början av terminen, såg eleverna ut som levande frågetecken, så jag stoppade CD:n och gick övertydligt igenom frågorna ännu en gång. Jag undrade stilla om fågelholkarna framför mig var en skock analfabeter. Jag prövar igen. Men fattar de verkligen ingenting? Sitter de inne med snälle-G från nian allihopa? Hmmm, det är nåt som inte stämmer.... Fel ljudspår. My mistake. Ridå.
Änglarna på mediacentralen för över UR:s olika program på CD och DVD. Det är en suverän service att ständigt ha aktuella program till språkundervisningen. En rykande färsk CD med engelska nyheter i spelaren och frågor på innehållet utdelat. Segervisst trycker jag på play: ”Buenos días, esto es ¿Qué pasa? Con noticias en Español”, #¤%&/()=! QUE? Två misslyckanden på lika många försök. Obra.
Tredje gången gillt. Jag tänker inte låta mig besegras. Denna gång är det filmvisning = ännu en variant teknisk utrustning att utforska. Fippel, fippel: inget ljud men prima bild. Pilla, pula, panika: ingen bild men utsökt ljud – grrrrrr! Svetten börjar sippra och snart är LP-skivorna i armhålorna är ett faktum. Åhh, vad jag längtar efter gamla hederliga vinyler förresten. Tekniken var betydligt enklare. Som så ofta räddas jag i sista stund av en vänlig kollega. Bra.
Snart har jag felsökt alla artontusentrehundrasjuttiofem olika manicker i hela Varbergs kommun. Varför är inte alla apparater likadana överallt? Det är närapå omöjligt att dölja hur pantad man verkligen är med befintlig teknik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar