En tjugoettårig blond, blåögd backpacker åkte den dammiga serpentinvägsfärden i en discodunkade pimpad buss utan stötdämpare en oktoberdag 1990. Nyfiken på det mesta bytte tjejen fordon till en mc på tre hjul och sidovagn i den lilla staden och tog sig därifrån de sista skumpiga kilometrarna ner till stranden. Där klev hon av den rangliga tricyclen på "the basketball court" utanför Eve's kiosk, sneddade de tjugo metrarna tvärs över planen och hamnade rakt i hjärtat: Ocean Safari --> Nelson's diveshop.
Nu är vi tillbaks på Panagsama beach (igen), den lilla fiskebyn som blev ett dykparadis i staden Moalboal på ön Cebu, Filippinerna. Här finns utan tvekan en stor del av min själ. För vem visste att jag skulle komma att kalla Nelson för uncle och Eve auntie.
I skrivande stund hör jag en mor och hennes båda söner språka till bakgrundsljuden från syrsor och ghecko-ödlor. Luften går att ta på men den lätta brisen från havet gör att den smeker huden fint och behagligt. Hjärtat är öppet och det känns så mjukt inuti.
Din beskrivning förflyttar mig från iskall nordlig vinter till en plats med värme i både luften, vattnet och människors hjärtan.
SvaraRaderaNågra år efter dig landade jag på denna basketbollplan i en taxi med en chaufför som knappt hittat vägen till den längnästa svenskans semestermål. Han önskade ett foto av denna gudinna/raritet, hon önskade hitta sina vänner. Där stod de plötsligt mitt framför henne; D och A-L. LYCKA! Tack för alla fina minnen! Kram
Mmmm, Mare Maria - vad fint du skriver - kram till dig med!
SvaraRadera