Vända blad

Kanske är det först nu det verkligen går upp för mig: Jag är fri!
Fast jag aldrig har varit direkt ofri så levde jag i ett vi som begränsade. På gott och ont.

Till de goda begränsningarna hör, utan minsta tvekan, åren då barnen var små. Tiden präglades av närvaro i stunden. Jag kan inte minnas att jag saknade något. Visst, vi hade det skralt ekonomiskt, men jag gick upp i föräldraskapet och kände mig rik. Sämre kändes det förstås när jag till började inse att jag inte längre ville leva med partnern jag har valt att bilda familj med. Det var både stor lättnad och ofantlig sorg när jag erkände det för mig själv.

Jaha, nu står jag alltså här men ett nytt oskrivet ark framför mig. Ska jag göra det jag verkligen vill nu? Vet man nånsin vad det är egentligen? Med friheten kommer möjligheter men också rädslor. Men jag ska fortsätta att bara vara mig själv. Vem skulle jag annars vara förresten? Det gör väl inget om det blir några stapplade steg. Marken finns ju där, under mig och den bär. Jag vet det, känner det.

"Here she comes, just walking down the street, singing do wah diddy...."
http://www.youtube.com/watch?v=30p0PJrHrgE