Måsen

Kan inte sluta tänka på Måsen av Anton Tjechov. Vi pratade om den på jobbet igår. Min arbetskamrats son ska söka scenskolan med rollen som Nina. Coolt! Jag såg Noréns uppsättning med Riksteatern för några år sedan. Mycket av handlingen har fallit i glömska, men känslan minns jag tydligt - och så Nina.

"Nu förstår jag äntligen, Kostja, jag vet det, det viktigaste för varje människa oavsett om hon sysslar med konst eller inte. Det är inte berömmelse, inte glansen och det yttre som jag drömde om som betyder något - det är arbetet självt. Det är att uthärda, att orka bära sitt lidande, sitt kors. Och ändå tro. Jag tror och därför gör det inte längre så ont. När jag tänker på min uppgift, är jag inte rädd för livet."  

Nina tampas med existentiella frågor och kommer slutligen till insikt. Jag har inte samma frågor som hon, men min strävan är ganska lik hennes process. Tanken på det ger mig kraft. Det blir till att läsa pjäsen igen tror jag.