Idag blev det skor med klack och färgglad väst i retrostil. Man får piffa till sig lite. Jag skred världsvant fram och höfterna vickade så där lite lagom från sida till sida. CUT! Stapplande knäade jag fram. Stegen dånade tungt och jag undrade om jag inte påminde om en pyntad julgran litegran(n).
En annan skoblunder inträffade när jag var runt tjugo och befann mig på krogdejt. Jag gick på toa för att svalka mina kärleksnerver en aning. På med nytt illrött läppstift, kamma till den blonda pagen, sträck på dig! Klara. Färdiga. Gå. Lugn och fin – tänk på höftvickningarna. I baren satt några rivaler. Deras avundsjuka blickar byttes plötsligt mot skadeglada hånflin för under foten satt trettiosju meter toapapper. Det fladdrade i vinddraget likt ett sidenband i ett gymnastiknummer.
Nästa pinsamma grej hände när jag hade en elev med hörsnäcka. Jag pratade i en liten mygga med sladd till en sändare som jag hade i byxfickan. Iförd lång tunika måste det bli snyggast att låta sladden löpa innanför plagget så det inte blir en ofrivillig drapering i ena sidan. Det var inte det lättaste att få till. Varför var klassen så tyst? Fumlande kastade jag en snabb blick neråt och såg till min förskräckelse att magen var bar och hela gylfen vidöppen. I samma sekund som min flackande blick mötte deras fågelholksminer fattade jag ett blixtsnabbt beslut:
- Jag hade övat in detta innan så det skulle bli uppsluppen stämning!
Unisont asgarv.
Den fjärde tabben hör ihop med samma tekniska utrusning som ovan. Sändaren hade nämligen en på- och avstängningsnapp. Åtskilliga var de gånger som eleven viftande påkallat min uppmärksamhet när jag hade glömt att sätta på. En gång frågade dock jag generat:
- Hur långt når den här trådlösa manicken egentligen?
- Några hundra meter.
- Ehhh, öhh, så du menar att du hörde mig på toaletten?
- Lugn - jag kan stänga av dig också!
Brett leende.
Slutligen, och nu kommer jag till det som fick mig att skriva detta inlägg istället för att gå bums i säng som var planen. När jag klädde av mig den färgglada retrovästen så upptäckte jag att prislapparna satt kvar – och de är varken små eller få. Jag måste alltså ha haft dem som flaxande vimplar bakom min svajande, ekande julgranskropp hela dagen.
P.S. Detta är för övrigt mitt andra inlägg om hur jag har blivit ertappad med byxorna nere, eller åtminstone magen bar. "SJ, SJ gamle vän", från augusti 2009, handlar också om en pinsam händelse. Tur att man ser det roliga i efterhand.
ha ha Härligt att du kan bjuda på dig själv!!:)Själv har jag suttit på ett möte då stålbygeln från behån plötsligt stod rakt ut ur min tunika när jag skulle presentera kartläggning inför elevens hemkommun, och besökt sjukhuset iklädd tröja ut-och-in mmed lappen fladdrande där fram....Tur att man kan se det komiska i det efteråt!
SvaraRaderahehee... fick mig goa skratt här på kafferasten
SvaraRaderaTesting, testing: Någon undrade hur man kommenterar så nu testar jag varianten namn/webbadress men fyller endast i namn.
SvaraRaderaJapp - det funkar för mig! Det måste vara ditt namn det är fel på ;-) hehe
Lena: Jag ser det framför mig :-). Tur att man fokuserar på det roliga när man tänker tillbaka. Alla har vi upplevt känslan av att göra bort sig skulle jag tro.
SvaraRaderaMerja: Härligt att kunna muntra upp din vardag.
Hihihi jag ser det hela framför mig och sitter här och småskrattar...du är inte ensam om att göra dessa blundrar men vi andra är inte lika givmilda med att dela med oss...och du är absolut inte ensam med att ha slingan på vid toalettbesök, dessa fakta kommer från säker källa. :-) kram
SvaraRadera